Om teatern som hittade en ny publik
Det här reportaget publicerades 1999. Jag letade fram det när jag hörde att Mats Nolemo dött, strax före jul 2021. Han var skådespelare vid Friteatern och hade varit det ända sedan de lämnade Riksteatern och blev en fri grupp 1973. Friteatern lyckades med konststycket att lämna storstaden och hitta en ny publik i glesbygden. De fortsatte att skildra de svaga, inte de starka, nu för utsålda hus i Nattavaara, Stumsnäs, Nås, Grycksbo och Kaxås.
Scenen är bekant för de flesta. Peo fyller femtio, fest ska det bli. ”Bandet kommer in, kånkande på sina grejer”, som det står i scenanvisningarna. Förstärkare, gitarrer, en keyboard, ett dragspel …
– Ja gosse, vilka bilar man har haft. En crèmefärgad Pontiac, så låg att man satt med arslet i backen. Där kan man prata om glidare.
Bilar. Hästar och spel, Stig H i bägge och fyra gånger pengarna. Erogena zoner. Jobb, där det finns jobb. Och så musik. Mycket musik.
– Nu får vi börja repa.
– Vad är det för tonart?
– Leif, det är inga svårigheter, det är bara att hänga på.
– Det är lätt sagt … Vi kunde väl ha väntat med de här låtarna!
– Äsch, det är väl kul att köra lite nytt.
– Dessutom är det fegt att repetera.