Om författaren som fyller 100 år
Första gången jag hörde någon säga att man måste läsa boken ”mellan raderna” var av en präst som hette Erik Lindgren i Borgvattnet, Jämtland. Han hade blivit riksbekant genom att i Hylands hörna berätta hur han blivit kastad ur sin fåtölj av spöket som levde i prästgården. Församlingen byggde en ny prästgård åt Erik Lindgren och i den satt vi nu när han sa detta om att läsa ”mellan raderna”. Boken var Jack Kerouacs På drift som jag hade lånat ut till honom, ivrig att få höra hans omdöme om denna bok jag älskade. Något år senare skulle jag skriva min studentuppsats om den men minns inte om jag nämnde det här med ”mellan raderna”. Säkert skrev jag om min längtan bort och ut i världen, längs vägarna, det som Kerouac förmedlade starkare än någon annan författare jag läst.
Ut kom jag men har aldrig vågat återvända till honom. Han är som ett ungdomsminne, väl vårdat, bäst så. Beat generation – uttrycket lär ha varit hans – växer man till sist ifrån. Så ser jag att Jack Kerouac fyller hundra i år, läser en entusiastisk essä om honom av Ted Gioia, min favorit bland jazzskribenter, och nyfikenheten väcks.