Om varför tiotusen människor demonstrerade – och vad som sedan hände
Jag läste en notis i morgontidningen om att minst tiotusen människor demonstrerat i Kramfors för att rädda sitt sjukhus. Det kan inte vara sant, tänkte jag. Måste vara tryckfel. I Kramfors bor inte tiotusen människor. Jag kollade, reste snart norrut för att ta reda på vad som hänt, händer.
Det var bilkö från Kyrkdal, från Bollstabruk, så att de sista som kom fram mötte täten av tåget som redan satts i rörelse för att bereda alla plats. Kvart i elva skulle starten ha skett, nu hade klockan slagit elva, och de lämnade Idrottsplatsen, tågade Kungsgatan upp, nådde torget. Det var en gråvädersdag, en lördag i oktober, ett Kramfors med tomma trottoarer, ett övergivet torg, gator tömda på biltrafik – bara dessa kvinnor och män som tysta tågade i led på led, led på led, led på led med röda och vita plakat i händerna, hängande runt halsen, med ett bestämt mål i sikte.
Här gick unga par hand i hand, gamla par arm i arm, kompisar och arbetskamrater och partivänner, Lions Club Nyland i gula jackor. Barnen hade fått följa med, hundar i koppel. Strömnäs jaktlag hade avbrutit jakten klockan tio för att hinna till demonstrationen. Där kämpade en man i rullstol, en kvinna med rullator, en annan med stavar, där sprang en reporter fram och tillbaka längs människomassan med en mikrofon i handen, en kameraman i släptåg, tre raka frågor:
– Vad heter du?
– Varför går du här?
– Tror du att det hjälper?