Om en förskingring utan dess like
Det skrevs mängder om den försvunna Tuula Lavikkala som förskingrat 20 miljoner kronor från skolan hon arbeta på, i Gävle. Jag undrade hur det hade gått till.
Hon hade kallats till ett möte med kommunens förvaltning men kom inte. Polisen, som larmats av anhöriga, fann dörren till lägenheten på nedre botten olåst. En avslutad frukost stod framme på köksbordet, pass och plånbok och nycklar och mobiltelefon var kvar. Ett sönderrivet avskedsbrev till de båda döttrarna hittades i soppåsen under diskbänken. Saknades gjorde bara hennes cykel, en vit Monark som hon brukade cykla till och från arbetet med, tvärs genom stan. Och så hon själv förstås. Tuula Lavikkala, 52, administratör på Borgarskolan i Gävle, 165 centimeter lång och med normal kroppsbyggnad, antagligen klädd i en svart lite tjockare jacka som det skulle stå i polisens efterlysning.
Det var den 12 november ifjol.
Ingen har sett henne sedan dess.
Inte ens cykeln har man hittat.