Om hur jag kom till Afghanistan
Länge levde jag i föreställningen att ju mindre man vet, desto mer får man veta. Alltså reste jag landvägen från Sverige till Indien i augusti 1969 utan att ta reda på något om länderna som ligger där emellan. Lite hade jag naturligtvis snappat upp i skolan och i tidningarna, men om det land vars gräns jag passerade en kväll tre veckor senare visste jag rakt ingenting. Så här långt efteråt minns jag tystnaden. Jag minns mörkret. Jag minns män som satt hopträngda i sina filtar runt lägereldar. Nästa dag, i Herats basarer, mötte jag resliga män med ålderdomliga gevär över axeln som hälsade på varandra med handen tryckt mot hjärtat. Allt var ytterst egendomligt. På Fredagsmoskéns marmorbelagda innergård störtade skönheten emot mig, men jag begrep ingenting.
I bussen på väg söderut, mot Kandahar, stirrade jag ut på det torra, tomma, blekgula landskapet och längtade redan tillbaka.
Det skulle dröja tolv år innan jag kom tillbaka, egendomligt nog till just dessa trakter som jag längtansfullt stirrat ut på från bussfönstret. Då visste jag bättre.