Intervju med författaren Kjell Askildsen (1929-2021)
Jag hoppades få intervjua den skygge norske författaren Kjell Askildsen, hittade hans adress, skrev, inget svar. Jag ringde hans förläggare, frågade om han kunde hjälpa mig med ett telefonnummer, det kunde han, men förklarade att Kjell sällan svarade i telefon. Jag skrev igen. Några dagar senare kom ett svar:
Takk for brev. Jag kan treffe deg måndag 27.Mars kl.13.00 i Biblioteksbaren på Hotell Bristol. Hvis jag icke högre mer fra deg, finner du meg der.
Vennlig hilsen
Kjell Askildsen
Kjell Askildsen avled 23 september 2021.
Så här:
Mamma stod i den lilla trädgården på baksidan, det är länge sedan nu, jag var mycket yngre då. Hon stod och slog in en lång spik i stammen på körsbärsträdet, jag såg henne från fönstret på övervåningen, det var en kvav, molnig dag i augusti, jag såg henne hänga ifrån sig hammaren på den långa spiken, sedan gick hon bort till staketet längst nere i trädgården där hon blev stående och såg ut över den vida, trädlösa slätten, länge, alldeles orörlig.
Nej, Kjell Askildsen tycker inte om att prata om det han har skrivit, liksom han inte tycker om att bli intervjuad över huvud taget, men det är han själv som för den på tal, denna suggestiva inledning till den knappt fyra sidor långa novellen Spiken i körsbärsträdet. Han för den på tal apropå sitt sätt att arbeta. Han säger att han är en hopplös B-människa som alltid jobbar på kvällen och hittar på tusen ursäkter för att slippa sätta sig ner med pennan i hand. Han säger att han nästan aldrig skriver. Mesta delen av tiden är han sysselsatt med att leta efter något som är värt att skriva om, och det sker lämpligast i ryggläge. Det är där han hämtar sina öppningsbilder, de där bilderna som har den dimensionen att de går att utveckla. Han letar efter stoff som är utvecklingsbart.