Om narkotikadöden och något om debatten kring den
Linn Näsvall var narkoman. Hon dog. Samhället struntade inte i henne.
Lina Berglund minns morgonen. Hon säger att hon minns den tydligt, att hon flera gånger tänkt tillbaka på den; hon talar om ”starka minnesbilder”. Alla vill hon inte dela med sig av. Det var i alla fall en ovanligt varm sommardag, det kom ett larm och de åkte till Monumentet på Östgötagatan 56. Hon hade varit där förut, många gånger. Hon säger att där bor ”människor som trasslat till det för sig” och att det händer att ”de flipprar ur”. Vad de mer visste? De visste att någon larmat om att en kvinna avlidit i en lägenhet. Mer visste de ännu inte. Det som mötte dem var en kvinna som ligger till synes livlös i ett av rummen, på golvet, bredvid sängen. Utanför, i korridoren, intill dörren, sitter en man. Han bor i lägenheten. Det är han som ringt 112. Han är, som Lina Berglund säger, ”förtvivlad”. Väldigt ledsen. Skärrad. Han säger att han försökt få liv i henne när hon inte vaknat, att han ”ruskat” henne. Möjligtvis är ambulans och läkare redan på plats när de kommer. Det minns hon inte riktigt. Hur som helst, de finns också där. Klockan har hunnit bli nio, det är den 16 augusti 2016 och fem personer trängs på tjugo kvadratmeter och det är oerhört varmt i rummet och de öppnar ett fönster efter att ha konstaterat att kvinnan är död, backar sedan ut, lämnar den avlidne för sig själv en stund, en sista stund.