Om ett trafiklandstingsråd och hans strider
Han motarbetas av både näringslivet och det egna partiet, underkänns av revisorerna och sågas av biljettkontrollörerna.
Möt ett landstingsråd (m) med nio liv.
För att vara en förlorare utstrålar Christer G Wennerholm förvånansvärt mycket energi, ett självförtroende som imponerar. Ta bara denna fredagsförmiddag i oktober då han tar scenen i besittning som om länet, landet, världen vore hans och förvandlar för ett ögonblick en kylslagen vänthall med cykelparkering och rulltrappa till själva knutpunkten för Stockholms framtid, en lysande sol i ett planetsystem under uppbyggnad, och det är som om det fanns ett före och ett efter Älvsjö Resecentrum. Han strösslar sitt invigningstal med fraser som ”ett fantastiskt lyft” och ”ett logistiskt centrum” och ”en fungerande vardag för alla stockholmare” och när han till sist låter framtida spårvagnar rassla ända bort i Botkyrka och avslutar med att säga hur glad och stolt han är denna dag finns väl ingen i församlingen av politiker, ingenjörer och SL-tjänstemän, de flesta i ilsket gula skyddsvästar, som står där och tänker trista tankar om vart pengarna ska tas, om motståndet som faktiskt finns. Christer G Wennerholm ser ut som en vinnare i sin snygga smårutiga kostym och ljusblåa skjorta, sina Pradaglasögon och blankputsade svarta skor, det breda leendet mellan mustasch och skäggtofs.
Och när han några dagar senare tar emot i sitt luftiga tjänsterum på nedre botten i landstingets monumentala artonhundratalsbyggnad vid Hantverkargatan på Kungsholmen i Stockholm – släta vita murar, tvärgående flyglar, höga kolonner bakom gjutjärnsstaket – rinner en sådan ström av uppgifter om trafiksatsningar och hög vinterberedskap och stigande kundnöjdhet och stadens snabba tillväxt – en utmaning! inte ett problem! – ur det ytterst älskvärda trafiklandstingsrådets mun att frågorna till sist måste baxas in, när han hämtar andan.