Jag var ute i ett annat ärende, anlände till Tensta och träffade Ismet Kilincalp. Han är fritidsledare på Hjulstaskolan och en kväll visade han mig ett annat land än det jag läst om i tidningarna. Boken växte fram undan för undan, mellan andra jobb, andra förpliktelser. Jag skaffade mig ett arbetsrum i Tensta, flyttade dit med skrivbord, böcker och dator. Jag lärde känna folk, fick följa med dem hem och på arbetet. Jag följde en skolklass, träffade eleverna i sjuan och de hann börja gymnasiet innan jag var klar. Jag satt på medborgarkontoret och tjuvlyssnade på samtalen som fördes. Min övertygelse efter dessa år i Tensta är att välviljan skapar större problem än diskrimineringen. Min förläggare Dan Israel tyckte boken var alltför mörkt stämd. En flopp, försäljningsmässigt. Jag är glad att jag skrev den. Jag tror den håller ett tag till.
LÄS KAPITLET ALLTID KOMPISARNA UR BOKEN
LÄS KAPITLET SVENSKA FÖR INVANDRARE UR BOKEN
UR RECENSIONERNA:
”I denna hans senaste bok prövas olika infallsvinklar och stilistiska grepp för att beskriva en av Sveriges kärnfrågor och utmaningar: Hur hantera segregationen? Och i hans skrivande finns en smittsam fascination, en nyfikenhet som grundar sig i vetskapen om att Tenstas invandrare också är bärare av samtidshistorien: ’Deras ursprung är som utropstecken, nedslag bland postmoderna katastrofer. Beirut. Banja Luka. Sudan. Kurdistan. Annat väcker andra minnen till liv: Kongo. Grekland. Eritrea.’ Och inte minst kan man älska boken för att den ibland tillåter sig ett absurdistiskt tilltal.” (Håkan Bergström, Hallands Nyheter 20/4-07)
”Berättande och språk är dessutom rytmiskt och exakt. Med en slags collageteknik tecknar han en mångfasetterad bild. Det kan räcka med några språkförbistrande replikskiften på medborgarkontoret för att fånga individens utsatthet inför systemet. Eller en kort inventering av 24 blanketter, vars rubriker speglar ett bidragsliv. (Den sista är för begravningsbidrag.) Sundelin är dessutom skönt osentimental.” (Peter Fröberg Idling, Dagens Nyheter 5/4-07)
”Sundelins bok handlar främst om vanligt folk, för vilka Tensta trots allt är en hembygd. Därför känns det tungt att betraktas som en främling i ett land som med åren blivit ens hemland och där barnen är födda. Sundelin lyckas gestalta detta så det skär i hjärtat. Hans förmåga att lyssna och få folk att berätta, känns ändå hoppfull, som en liten bit på vägen.” (Tony Samuelsson, Dala-Demokraten 15/6-07)
”Den här hjälper till att sudda ut den svart-vita bild som ofta visas av Tensta, och i förlängningen av invandrare. På ett finstämt sätt lånar han sina sidor till Tenstabornas röster, och kommer däremellan med egna tankar om integrationspolitik och behandlingen av asylsökande och nya svenskar: ’Tenstabornas samlade erfarenheter var omöjliga att upptäcka. Här fanns hus, inga hem.’” (Therese Hedman, Piteå-Tidningen 2/7-07)
”Den totala frånvaron av balanserad rapportering från stigmatiserade förorter som Tensta i norra Stockholm har lett till böcker av bland annat Anders Sundelin (..) och Pontus Herin (…). De lyfter berättigade frågor om bilden av helt vanliga svenska förorter och varför de skildras som något annat, varför deras invånare inte får delta i utvecklingen av dem och hur den vita medelklassen skickligt utdefinierar dessa förorter som något annat, det annorlunda. Tyvärr misslyckas de och anledningen är att de saknar maktanalys, såväl Sundelin som Herin bidrar, förvisso välvilligt, med en kolonial blick på förorterna.” (Jens Lundberg, Tvärdrag 22/4-08)
”… bland det bästa jag läst om en nutida svensk förort.” (Sven Wernström, Folkbladet 4/10-08)
