under arbete
Mitt papper med rubriken KOLLA! har nu växt till fyra A 4-sidor. Kanske hälften är struket, alltså kollat, men hela tiden måste jag lägga till nya punkter. Nu senast: Nora Torulf, Floragatan 16 i Stockholm – 1939. D.v.s.: Hur stor var lägenheten? Bodde hon ensam? Vilka andra bodde i fastigheten? Några saker som hängt med länge nu, som jag passerat i skrivandet men som jag gärna vill veta: Morbrodern i Kungälv som initierar honom i fascismen? Vad hände med hans doktorsavhandling? (Uppsala universitet hittar ingenting.) Brodern Olof som störtar och dör 14/4 1939? Några Säpoakter: Yngve Nordborg. Prinsessan av Wied. Nora Torulf. Behrens. Föredraget i Bodens fästning februari 1941? Ledare i Skånska Dagbladet 29/8 1941. Dom mot Yngve Nordborg, åtalad för flyktingsmuggling 1946 eller 1947? Birgitta von Rosen åtalad i Tyskland efter kriget (Nürnberg)? Tidningsdebatt om James Dickson våren 1950?
Jag måste vara ytterst försiktig med de AI-översatta breven. Efter kongressen i Malmö skriver PE till Priester i Wiesbaden – som alltså hindrats att komma till Malmö – att om han ska vara ärlig måste han säga att han personligen är besviken på resultatet. Han är naturligtvis besviken för att Priester och andra tyskar vägrades inresa, men det är också detta att holländarna och norrmännen tog över kongressen. Jag förstår inte. Jag går tillbaka till protokollen och kan inte se annat än att PE fick ungefär som han ville. 10-punktsprogrammet bestod, han själv och Bardèche och ett par andra ska hålla i tömmarna och alla svåra frågor hänsköts till utskotten, det vill säga någon gång i framtiden. Norrmän? Det var bara en norrman där. Jag hittar det ursprungliga brevet, på tyska. Där står ingenting om besvikelse. Det står att för honom de andra svenskarna är detta kanske det största de varit med om. Danskarna och norrmännen håller med honom. Alltså: AI har fått ”subjektiv” till ”besviken” och sen fortsatt på den vägen. Danskarna har blivit holländare. Alltså, vorsicht.
Början är alltid svårast. När jag väl hittat början kan jag fortsätta. Det kan vara en mening, två meningar, tre. Där anger jag utgångspunkten, sätter tonen. Vem ska berätta? Genom vem ska jag berätta? Vems blick? I Säpoarkivet har jag hittat en rapport från Malmökongressen i maj 1951. Den kommer inifrån. Nej, inte från en medlem i rörelsen, inte från en spanare, utan från en ung socialdemokrat som uppenbarligen känner flera av deltagarna. Han bär SSU-märket på kavajslaget, vilket får inte minst utländska delegater att reagera. En del av kongressen är alltså öppen för föranmälda. Jag vet att jag ska använda hans rapport – jag tar för givet att det inte är en kvinna – för att få en annans blick på händelseförloppet. Rapporten är sex tätt maskinskrivna sidor lång. Jag misstänker att han har skrivit den för partiets räkning och från partiet har ett exemplar gått vidare till säkerhetspolisen. Den innehåller inga sensationer. Den innehåller flera namn. Några händelser. En atmosfär från den tid och plats som var då. PE finns med. Också han känner uppenbarligen den unge mannen. Jag börjar med middagen på Kramer.
Ännu ett kapitel klart, det tjugoförsta. Om Romkongressen, tågresan dit, nya bekantskaper (Priester), tiopunktsprogrammet, föreläsningsturné i Västtyskland som inte blir av, förberedelserna inför nästa möte i Malmö, MSI, det speciella med Italien, brevväxling (Priester, Berg i Danmark, Stören i Argentina, Bergsvik i Norge), varför inte en inbjuden amerikan till kongressen, samtal med Erlander, nu är djävulen lös: tyskarna nekas visum. Försöker stundtals skriva med indirekt anföring utan att citera. Svårt. Kan missuppfattas. Talat i telefon med min unge förläggare. Utgivning augusti. Lämning senast sista mars. Hur många kapitel har jag kvar? Tre? Fyra?
Nej, jag vet inte vad som kommer med i boken. Först när jag skrivit vet jag. Jag samlar på mig ett jättelikt material – böcker, avhandlingar, artiklar, pärmar, kollegieblock, anteckningsblock, mappar, plastfickor, högar av ännu inte sorterade papper – och det mesta kommer inte att få plats. Det är som en brottsutredning. Den bygger på detaljer som vid ett första påseende kan verka ovidkommande. Man vet aldrig. Därför frågar jag, frågar och frågar. Antecknar. Det där ska väl inte komma i boken? Jag vet inte. Först efterhand visar sig, förhoppningsvis, ett mönster. Åtal kommer dock inte att väckas. Domare är läsaren.
En öl på Eggers innan tåget ska ta mig tillbaka till Stockholm. Har träffat någon som inte vill förekomma i boken. Det får överhuvudtaget inte framgå att vi har träffats. Nej, han har inte tillhört PE:s nysvenskar, inte heller hans far eller mor eller bror. Han avskyr allt det PE står för. Antisemit! Kan du förklara för mig hur fan någon kan bli antisemit? Han hjälper mig att bygga PE:s bakgrund även om han inte kan begripa varför jag vill ha svar på alla dessa frågor. Det där ska väl inte komma i boken? Jag svarar att jag inte vet. Jag ställer frågor, jag är nyfiken, han får svara om han vill. Jag får hjälp med några karaktärer, med PE som person, att fylla ett hus med rum och möbler, teckna en trakt. Ursäkta att jag är så vrång, säger han när vi skiljs åt.
Roat mig med att gå tillbaka i manuset, i stället för att skriva framåt (vilket är mindre roande). Kapitlet om dem som drogs till Svensk Opposition. De bättre bemedlade överlag. Har kollat titlar, nämner namn där det är befogat: offentliga personer. Måste gjuta mer liv i anrättningen: röster, händelser, känslor. På julfesten i Vänersborg i december 1941 hälsar avdelningens ordförande Harry Bergqvist de församlade välkoma, en landsantikvarie berättar om dalsländska julseder och efter lussekaffet blir det sång till luta, ett föredrag om intryck från vinterkriget i Finland samt jullekar och dans kring granen. Det får duga.
Måste gå tillbaka till Italien under tjugo-, trettio- och början av fyrtiotalet för att begripa vad som händer under femtiotalet. Håhåjaja. Då var fascismen det normala: Medlemskap i fascistpartiet obligatoriskt för statstjänstemän. Alla journalister måste registrera sig som fascister. Fackföreningar förbjudna, i stället korporationer där företagarna och arbetarna skulle samsas (fast diktaturen tillsatte alla företagsledare i större företag och banker). Politiska val var det inte tal om. Totalitär förresten, läser jag, är ett italienskt ord. En antifascist kunde inte vara italienare.
Nu vet jag vad en sovvagnsbiljett kostade från Malmö till Rom i oktober 1950, enkel resa, och hur länge resan varade. Detta tack vare en av mina hjälpsamma läsare. Stort tack. Resan gick tidigt på morgonen med färja till Köpenhamn, sedan via Stora Bält till Hamburg, genom Tyskland och Schweiz ner till Milano och till sist Rom. Visum krävdes både till Tyskland och Italien. Jag vet att stationen hette Roma Termini och att den invigdes 1950.
Hittat Andrea Mammones ”Transnational neofascism in France and Italy” i bokhyllan. Inget Nürnberg i Frankrike och Italien. Ingen rannsakning av det förflutna i något av länderna vilket gjorde att ett parti som MSI hittade ett utrymme. F.d. partisanen och premiärministern Ferrucio Parri: trots befrielsen hade Italien inte förändrats, det var fortfarande samma fascistiska land. MSI den bäst organiserade och framgångsrika nyfascistiska rörelsen under 50-talet. Fasaden renoverades. Fascismen med svarta skjortor och den romerska hälsningen var kanske död, till och med begraven, men fascismen som den var före Mussolini levde kvar i alla länder, i anden. En modern fascism. ”Manganello e doppio pesto”, påken och dubbelknäppt kostym. Amnestierna. Vända blad. Glömska. Försoning. Återuppbyggnad. Fascismen blev internationell. En paneuropeisk vision av extremismen, korporativ, antikommunistisk, antidemokratisk.
Försöka ta reda på: Hur lång tid det tar med tåg från Malmö till Rom i oktober 1950. Vad kostade det? Stationen i Rom? Ett hotell nära Vatikanen? Teatro dell’Arte? Hur var vädret de där dagarna? Vad skrev italienska tidningar? Hur såg Rom ut? Hittar inga foton på Karl-Heinz Priester. Överste Hermann? (Skulle ha varit med på en av Sven Hedins expeditioner.) Aléman? MSI?
Så där, ja. Då är jag igång med nästa kapitel. De tre första meningarna har jag haft klara sedan länge: ”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser han alldeles tydligt att den var lycklig.” Stulet rakt av, nästan, från Lars Gustafssons lyckliga roman Tennisspelarna. PE får en inbjudan till Rom. Nora Torulf önskar dem lycka till: ”Vi kommer att vara med er i tankarna.”
Läser igenom de senast översatta breven en andra gång. Antecknar i kollegieblocket med siffran 19. PE förbereder sig för föreläsningsturnén till Västtyskland, föreslår rubriken ”Tyskland, Europa och framtiden – synpunkter från en svensk”. Framför allt vill han tala om den tyska skulden. Tyskland inte ensamt skyldig till kriget. Det europeiska problemet kan inte lösas utan att Tyskland återföds politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Tyskland måste behandlas som en jämlike. Så går PE:s tankar denna torsdag i december 1950. Alldeles tyst från Italien. Fem brev obesvarade, inget material därifrån trots löften. Det har gått två månader sedan Romkongressen. ”Och nu frågar jag: Är tyskarna det enda folket i Europa som är kompetent? Från er får man svar och med er kan man tala.” Han har köpt tågbiljetter till och från Hamburg. Han hoppas få visum. En genant problem: Han kommer inte att ha några pengar. Ska han kanske köpa tågbiljetter när han kommer till Tyskland? Blir det billigare så? Dagen före nyårsafton kommer Priester med dåliga nyheter: ingenstans en lokal att hyra, inte ens ett rum. PE måste skjuta upp resan, flytta fram den till mars. ”Jag står här utan tillgångar.”