under arbete2022-01-21T15:37:39+01:00

under arbete

Ett dilemma. Jag berättar om en handfull personer som under några år på trettiotalet bejakade fascismen. De anslöt sig till PE:s nysvenska förening i Uppsala som blev till ett förbund. En osympatisk fanatiker, skriver Arvid Fredborg om honom i Destination Berlin. Det tyckte in de. De värvade prenumeranter, packade tidningar, delade ut flygblad, höll ordning på lokalen, läste korrektur. Några av dem skrev artiklar, talade på möten. De beundrade alla PE. Med något undantag var de alla unga: tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre. De var med några år, sedan försvann de åt olika håll. Nu skriver jag om dem, med namns nämnande. Inte för att håna dem, förlöjliga dem, sätta mig på dem, visa mig själv på styva linan. Jag försöker begripa varför de attraherades av fascismen. Det är lätt att raljera, vara efterklok. Nej, jag sparkar inte på den som ligger. ”Det här kanske du inte har användning för och jag hoppas att du inte behöver skriva så mycket om pappa”, skriver en dotter som berättat vad hon minns. Måste jag nämna dem vid namn?

Så här börjar jag kapitlet: ”Han tackar för brev – ’som gladde mig mycket’ – och berättar om allt arbete som omger honom: Tidningen som är på väg, papperspåsarna och gummisnoddarna som har kommit, tidningsvikargänget som ska komma till kvällen. Broschyrer, medlemslistor, prenumerationer, artiklar som inte har skrivits, är rätt svaga, inget vidare, åt skogen för långa. Brev som ska besvaras. Han tackar för pengarna för lokalen förstås. Han oroar sig för ekonomin: ’Vore bra om hundra kunde slinka in, gör Ditt yttersta för detta.’ Det är nästa månadshyra, tryckeriet, telefonräkningen, porton. Pengarna från annonsörerna har underligt nog inte flutit in. Själv gläds han åt sin helinackordering för sextio kronor. Han har fått låna en skrivmaskin. Dagmar hälsar.”

Vevar runt för att hitta en ingång till nästa kapitel, en början, en första mening. Allt finns här bredvid mig på skrivbordet: artiklar, nekrologer, brev. Kollegieblocken. Att skriva är betydligt svårare än att ta reda på saker. Alla dessa beslut. Herre min skapare!

Sex dagar på Carolina Rediviva, i specialläsesalen, med Vägen framåt. ”Huvudorgan för den svenska socialismen”, det vill säga nysvenskarna. Den börjar utkomma i juni 1932, först en gång i månaden, snart varannan vecka. Fyra välmatade sidor. Inga foton. Allt fler annonser. 15 öre, snart tio öre. En årsprenumeration en krona, sedan två. Sidorna nu så spröda att jag måste försiktigt handskas med varje blad, inte greppa tag i ett hörn utan låta sidan vila på armen innan jag långsamt vänder blad. Redan har någon före mig varit för oförsiktig: här och där en reva, en sprucken sida. Jag arbetar mig igenom första årgången, andra, tredje, fjärde, femte, en bit in i sjätte. Trettio sidor i kollegieblocket. Jag fotograferar ingenting, annat än det nya huvudet – med Vasakärven – i maj 1933. Istället utdrag ur artiklar, referat, rubriker, skribenters namn. Sådant som kommer närmare rörelsen, närmare Engdahl, närmare dem som omger honom. Många artiklar osignerade. Vanligt är signaturer: Dixi. Viking. Beli. Gran. B. Ebe. P.G.A. Mindre vanligt med namns nämnande. PE signerar första artikeln i första numret, sidan ett: Nysvenskheten. Den börjar: ”Livet är den ständiga växlingen mellan höst och vinter, mellan födelse och förgängelse. Lika ofta som den spirande vårbrodden blivit ett uttryck för livet, lika ofta ha de gulnande höstfärgerna fått symbolisera fientliga förstörelsemakter. Och dock äro båda dessa principer i tillvaron, hur motsatta de än må synas, det samspel ur vilken utveckligen går fram. När en enda företeelse ensamt få utveckla sig, blir den förr eller senare ett offer för degeneration.” Predikanten. Dialektikern. Poeten in spe.

Tillbaka i selen. Lagt sista handen vid min andra bok, som jag arbetat med vid sidan om PE – likt en andhämtning, ett andrum – också på resa, bad och sol och vandringar i bergen, de grekiska, god mat och gott vin, gott sällskap och goda böcker. En vecka i skärgården. Nu ingen återvändo. Det går trögt, förtvivlat trögt. Jag måste in i materialet, trots motståndet, mitt dåliga minne, svårigheterna att gjuta lite liv i dödköttet. Knappheten på material. Ett mejl på eftermiddagen: Besked om beviljad ansökan. 40 000 kronor från Helge Ax:son Johnsons Stiftelse. Jag bugar mig. Det underlättar. I morgon Carolina Rediviva. Vägen framåt.

Staden breder ut sig på en stor slätt, en lerbädd, vidöppen för februariblåst och oktoberstormar, majs friska vårvindar efter ett slaskigt april. Här finns fem biografer och en teater, smörgåsbord på Gillet, Gästis och Rullan, måltidsinackordering på Hörnan och Runan, Thors, S:t Lars och Solidars Matsalar, på Vasacaféet ”äter man bra och billigt”, Strömcaféet utlovar extra gott kaffe och Landings konditori har åter börjat med musik. Hos Bergmans på Drottninggatan, Brundins på Sysslomansgatan och C.L. Lundbergs Herrekipering på Svartbäcksgatan finns kostymer enligt höstens herrmode – mörka färger, brunt och grått, bekväma modeller med raka axlar och lätt åtsittande höftlinje –, ungdomliga herrhattar i velour finns hos P. Petersens Eftr., skor hos Säfvenbergs, L.J. Pettersens Eftr. eller i någon av Oscarias två butiker: ”den rätta skon”. Albin Berg vid Stora Torget slumpar bort ett parti regnrockar, Klädkompaniet på S:t Persgatan utlovar vrakpriser på blå och kulörta kostymer i udda storlekar, sommarulstrar och paletåer. Hårmedel, munvatten och tandkräm inhandlas med fördel i någon av Tekniska Magasinets två butiker, äkta kinesiskt thé finns hos J. Edv. Hällbom i S.t Eriks gränd, reservoarpennor hos Ruth Wahlbergs Bok- och Pappershandel, böcker på Lundequistska. För fattigvårdens behov inför hösten infordras anbud på leverans av 1 800 kubikmeter prima barkved. 1930 bor drygt trettiotusen människor i Uppsala, landets elfte stad. (Ur manus)

Jag går ner till Slussen, tunnelbanan till Danderyds sjukhus, därifrån bussen till Måttbandsvägen – som så många gånger förut – och en och en halv timme efter att jag lämnat lägenheten äntrar jag Riksarkivet i Arninge. En Säpoakt väntar på mig. Personen finns i PE:s periferi: Eric von Rosen. Greve. Fascist. Rockelstad. Svåger till Hermann Göring – såsom det står på första kortet i akten, stämplat med ett hakkors. Den är tunn, drygt tjugo sidor. Det mesta vet jag redan. Det blir en knapp sida i kollegieblocket. Det tar en halvtimme. Sedan kan jag återinträda resan hem. Slöseri med tid? Nej. Jag vet aldrig vad som väntar. Det är som att söka guld. Det finns där någonstans. Man kan bli tokig ibland.

Fotografiet föreställer sju unga män, tre av dem sittande, fyra stående bakom dem, i ett hyresrum någonstans i Uppsala. Året bör vara 1930, antagligen en höstkväll, låt oss säga oktober. De har bestämt sig för att föreviga det här ögonblicket, inpränta stundens allvar, bevara sig själva för eftervärlden. En åttonde person måste också finnas här: den som håller i kameran. Några år senare ska bara en av dem, Per Engdahl, vilja berätta vad de varit med om. Erfarenheterna begravs i tysthet. Det här kan ställa till det för dem. Ingen av dem har fyllt tjugofem när kortet tas. – Inleder så ännu ett kapitel. Skriver ytterligare ett stycke. Kommer inte vidare. Jag måste ha mer på fötterna: tiden, staden. Åker till KB, ner i katakomberna, fram med mikrofilmerna, rullar fram den ena sidan efter den andra: 30 588 invånare. Landets elfte stad. Rasbiologiska institutet, nya i styrelsen: generalläkare Bauer, generaldirektörerna af Jochnick & Hellström, professorerna Nilsson-Ehle, von Hofsten m.fl. Och så vidare.

Detaljer. Man ägnar sig åt detaljer, jagar detaljer, försöker nagla fast dem. En detalj hjälper läsaren att se. Vad har jag hittat? Det här har jag hittat under PE:s första tid i fascismens värld: DATUM/ Söndagen 5 februari 1928 – juni 1981 – augusti 1927 – i februari – 23 mars – en gång i månaden, som här, i mars 1929. STÄDER/ Flera kommer från Stockholm, andra från Sigtuna, Strängnäs, Falun, Gagnef, Norrköping, Jönköping, Karlshamn, Strömstad, många från Uppsala. – från Bro i Uppland, en bror och en syster från Strängnäs; ett flickgäng från Falun kan anas – I Uppsala fann den unge teologistudenten någon som ville bota Europa från dessa. ADRESSER/ Valhallavägen 128 – hemma hos avdelningsledaren Engdahl på Eriksgatan 30. PLATSER/ i Smålands nations stora sal – och på söndagar samlades medlemmarna i Odinslund. UTSMYCKNINGAR/ lokalen prydd med fascistiska emblem och uppmaningen Varer Svenske!. YRKEN/ en sergeant, minns han, dennes hustru och ogifta svägerska, ett par underofficerare, ett par affärsbiträden – En kommunalarbetare finns med, två kassörskor, två skorstensfejarmästare, annars inga arbetare. En cigarrhandlare. Två unga grevar, en friherre, lika ung han. – Kassör – ska senare i livet verka som musiklärare och dirigent i Nacka – överstelöjtnants grad och är under en tid chef för Arméns jägarskola, den andre blir batterichef vid Fårösund – överstelöjtnanten i Frälsningsarmén. KLÄDSEL/ Lindholm i svart skjorta, Engdahl – på föräldrarnas inrådan – i smoking – ”Min fars byxknän var slitna” – många klädda i uniform – Fältmässig klädsel – Svart skjorta. KARAKTERISTIKA/ ett ostämt piano. MAT OCH DRYCK/ Efter mötet hade en enkel supé anordnats. TITLAR/ Spöknippet – På västfronten intet nytt – Schumanns ”Grenadjärerna” – Klartecken – ”Den fascistiska statstanken” – Den svenska fascismens grundstenar. VAPEN/ ”De som äga batonger, medtaga dessa.” – armépistol och mausergevär. ORGANISATIONSBETECKNINGAR/ Kvinnorna organiserades i en särskild avdelning, kallad K.G.

Att skriva är ett försöka blåsa liv i ögonblick som ingen längre minns, situationer som stelnat och dött, möten som bara skymtar förbi bland papperen. Ingen av dem jag just i dag skriver om är kvar i livet. Bara två av dem har skrivit om dessa två år som ändå måste ha betytt en hel del för dem: de flesta av dem är tjugo eller yngre, en ålder som betyder något för ens utveckling som människa, samhällsvarelse. De gör ett extremt vägval. De engagerar sig. De organiserar sig. Efteråt vill de inte minnas. Kvar finns medlemsförteckning, månadsrapporter, protokoll, order, brev, en talong, organisationsskiss, program. Nu ska det bara livas upp!

Att skriva är att skriva om och om igen.

Innan fascismen blev en politisk kraft var den ett kulturellt fenomen. Det skriver Zeev Sternhell i sin oerhört intressanta The birth of fascist ideology, en översättning från franska, som jag långsamt jobbat mig igenom. Det är det första av två antagande han bygger sin bok på. Alltså, före Mussolini, före Hitler: George Sorel, Arturo Labriola, Enrico Leone o.a. Från marxism till fascism, från revolutionär syndikalism till fascistisk syndikalism. För det andra, som en följd av den första tesen, ideologi föregick politik, lade grunden för politisk handling. Fascism som en del av europeisk kultur.

Uppsala fascistiska kampavdelning, en sammanfattning. Den existerar i ungefär två år. En medlemsförteckning listar 56 medlemmar, medelåldern 19 år (borträknat fyra äldre medlemmar: 34, 50, 59 och 64 år). Flera är inte mer än 15, 16 år. Närmare hälften går i läroverket, de andra läser på universitetet, flera teologi, en juridik. En handfull går på folkskollärarseminariet. En av dem fil.lic., en annan fil.mag. Fyra tycks vara underofficerare. Där finns också två kassörskor, en kommunalarbetare, en ”fru”. Den stora majoriteten män, unga män, åtta kvinnor: ingen äldre än 30. Medelklass och övre medelklass, tre grevar, en friherre. Bland fäderna flera präster, ett par kyrkoherdar, en hovpredikant, en frikyrkopredikant, en Frälsningsofficer. En av dem – fadern präst – har tretton syskon. Färre kommer från officershem, ännu färre från arbetarhem. Där finns två bröder från Stockholm. Ett gift par. Det går bra för dem: sju av dem blir präster, pastorer, kyrkoherdar, en domprost och hovpredikant, tre professorer, två höga jurister, en överstelöjtnant, en annan batterichef vid Fårösund, flera lärare, lektorer. En blir journalist, en annan fotograf. (Alla har jag inte lyckats spåra.) Flera av dem skriver böcker men bara Olov Hartman skriver om det här. En av dem – teolog, prästvigd – skriver en bok om judendomen, har definitivt lämnat antisemitismen. En av dem blir socialdemokrat, blir statssekreterare, ecklesiastikminister och landshövding. En av dem engagerar sig senare i moderaterna, en annan i centern. Få av dem stannar kvar i fascismen, följer PE. Deras barn vet ingenting.

Sveriges Fascistiska Kamporganisation bildades 1926 med Konrad Hallgren, Sven Hedengren, Sven Olov Lindholm – alla tre underofficerare – i spetsen. De finns alla i PE:s tidigaste papper. Intriger, maktkamp. Mussolini mänsklighetens frigörare. ”Den nya organisationen hävdade med stort eftertryck att den var svensk, vilket inte hindrade att under den första tiden de flesta artiklarna var översättningar från italienska tidningar.” (Holger Carlsson) Antisemitismen dock starkt framträdande hos svenskarna. Spöknippet hette tidningen. PE debuterade där i augusti 1927: ”Den kungliga demokratin”. (Har inte hittat den.) Börjar dra åt nationalsocialismen, entusiasmerade efter Hallgrens och Lindholms besök i Tyskland, besök hos NSDAP, nytt namn på partiet: Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti, snart Nysvenska Nationalsocialistiska Partiet som samlat flera organisationer, ur vilken Birger Furugård stiger fram som ledare. Då har PE lämnat, startat eget.

Fel av mig. Olov Hartman har skrivit om den, i sina memoarer, Klartecken. Hans engagemang var intensivt i början, skriver han, mattades av så småningom. En kamrat tog honom dit: ”Följ med till en karl. – Vem då? – Han är arg på kommunister. ’Karln’ var Per Engdahl.” Det korporativa samhällsidealet fångade honom. Han minns en nationssal ”till trängsel fylld av studenter” som debatterade frågan, minns inte så mycket mer än den kompakta människomassan och debattens spänning. Tukt och ordning skulle det vara, en otrolig moralism. Hartman skriver att han kunde förföras eftersom han saknade politisk skolning: ingenting i skolan, ingenting i hemmet. Marschera hade han lärt sig i Frälsningsarmén. Om PE skriver han inte mycket.

Till toppen