under arbete
Nu till det jag skjutit framför mig i månader. Alla brev från och till PE under framför allt femtiotalet, från Priester, Bardèche, Landig, Cannata och allt vad de heter, skrivna på tyska, franska och italienska, fotograferade från mikrofilm, vilket betyder att de delvis är suddiga, sorgfälligt upplösta, tidvis närmast ogenomträngliga. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Å andra sidan: ingen har gått igenom det här, i alla fall inte gjort något av det, kanske stupade de just här, bland dessa svårlästa ordmassor. Jag känner mig som en arkeolog. Det är i alla fall inte fyrtio grader varmt. Det är inte sten. Jag måste hitta någon eller några som kan hjälpa mig. Med min skoltyska kommer jag inte långt.
Ännu ett kapitel klart. Det handlar om flyktingströmmen efter kriget, nazisterna från Tyskland, Belgien och Holland, Danmark och Norge som flydde undan de straff som väntade dem. De flesta ville till Argentina. Några kom förklädda till präster. De behövde falska pass och resedokument, pengar till resan, pengar till dem som hjälpte dem med den. Tvåtusen sa PE att han hjälpt, också till arbeten i Sverige. Sedan blev det fyratusen han hjälpt. Fyratusen? Någon frågade. Nej, kanske inte så många. Ett nätverk fanns i Malmö, lägenheter att gömma sig i, folk som hjälpte dem med pass och andra handlingar, ett nätverk där PE sa sig vara spindeln. De som skrivit om råttlinjen i Sverige och Danmark berättar den här historien, alltså den om PE och hans liga. Ingenting står om den i Uni Goñis synnerligen väldokumenterade The real Odessa, standardverket i ämnet. Mycket litet står om den i de Säpoakter jag hittat. Jag har letat. Jag har varit skeptisk. Jag fortsätter leta.
Min unge förläggare har flaggat för en deadline. Mycket försiktigt, han har funderat på saken, vet ju att vi bara snuddat vid saken tidigare – i sanning: jag har sagt att vi tar det nästa gång – men det slår honom att nästa år som är valår vore kanske inte så dumt. Jag har inget emot deadlines, i själva verket högaktar jag deadlines. Den skärper sinnena, får mig att fokusera, ha ett mål att arbeta fram emot. En deadline kan man självfallet inte bryta. Det är detsamma som döden. Uttrycket kommer från amerikanska inbördeskriget; man tog fångar i fält, hade ingen cell att stoppa in dem i, alltså placerade man dem på marken, drog en cirkel runt dem, den som bröt cirkeln, the deadline, var dödens.
Ännu ett kapitel. Nu är kriget slut. Det är svårt att skriva utan att raljera, utan att håna förloraren, samla alla dumheter han skriver, göra sig lustig över honom och hans övertygelse. För honom är det inte bara en förlust, det är en tragedi. Han menar det han skriver. Han tror att nu är Europa förlorat, undermänniskan kommer att triumfera, Sverige bli en lydstat under Sovjetunionen. Hur skriva så att läsaren inte skrattar åt honom utan begriper honom?
Ibland är jag så korkad. Jag började det här arbetet med att beställa fram PE:s Säpoakt, fortsatte med hans arkiv, läste hans böcker o.s.v. Jag beställde fram andras Säpoakter. Aldrig tänkte jag på att beställa fram akter över organisationerna – Nysvenska rörelsen, Svensk Opposition, Carlbergska stiftelsen … – förrän jag såg en fotnot i Mikael Rahms doktorsavhandling. Nu har jag gjort det. Nu har jag läst dem. Klantskalle.
Per Engdahl säger sig inte kunna acceptera Quisling. Han kan inte, som han säger, förlika sig med en regim ”på Tysklands nåde”. Det säger han i ett telefonsamtal med Gunnar Berg. Ett år senare packar han väskan för att resa till Norge, tillsammans med sin hustru, resan organiserad med hjälp av tyska konsulatet i Malmö. De stannar i fem eller sex dagar, Per Engdahl exalterad vid återkomsten till Sverige. Han har fått träffa dem alla, samtliga parter, ända från Quisling till biskop Berggrav. Han är den ende utlänning som fått träffa Berggrav: en imponerande personlighet. Han låter meddela att han varit ”arg” för att Berggrav burats in. Terboven är ”en idiot”. De enda han inte träffat är, som han säger, ”de rent bolsjevistiska terroristerna”. Han har massor att berätta. Det blir en turné. Om Quisling: han hade befarat att Norge fullständigt skulle läggas under tysk förvaltning, därför ville han skapa en regering med vilken Tyskland kunde förhandla. Han agerade i de norska intressenas tjänst, ”sådana dessa intressen uppfattades av Quisling”. Uppsåtet alltså gott. Om mötet med Berggrav: upplevelsen ”den mest skakande under min Norgeresa”. Biskopen i sin husarrest utanför Oslo hade varit misstänksam, trott att besökaren varit en polisprovokatör, men då Engdahl berättade att de mötts tidigare, i Uppsala, på Uppsala Kristliga Studentförbund, och att han nu företrädde den nationella rörelsen i Sverige hade Berggrav slagit om. Korten på bordet.
I memoarerna broderar han ut historien. Attachéerna som tar emot honom och hans hustru på Centralstationen i Oslo, eskorterar dem till Grand Hotel, en svit, en jättebukett gula rosor på bordet, ett kort från utrikesminister Stören. ”Välkomna till Norge”. Smörgåsar och öl. Nästa kväll middag hemma hos Stören med Quisling, ytterligare ett par ministrar och hirdchefen Møystad som andra gäster. En mycket livlig kväll. Samtal om tyska övergrepp. PE frågar Quisling varför han stannar kvar som ministerpresident. Och så vidare.
Bara skrävel?
Har grubblat en del på vad PE egentligen menade med en svensk fascism. Vari ligger det specifikt svenska i hans modell? I Mikael Rahms nyutkomna doktorsavhandling Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap, det första doktorsavhandlingen om PE, skriver han att det specifikt svenska låg i ”frihetsmomentet”, kopplingen bakåt till den svenska historien, en statsmakt i samarbete med självstyrande kommuner och korporationer. Alltså en kombination av nedifrån valda församlingar med uppifrån utsedda ledare. En viss självstyrelse. En kungamakt som kan bytas ut om folket så vill. Inte en diktatur modell Italien och Tyskland. Det nya ligger i det gamla. Mer kanske det inte är. Jo jag har sett det, läst honom, skrivit om det i några kapitel. Har bara tyckt att det låter väl mycket pojkbok. Jag har letat efter något mer specifikt än så.
Nu minns jag. Det var Robert Caro som sa det, i en intervju i Smithsonian Magazine. Alla har sitt sätt att skriva, säger han. Men på något sätt säger den sista meningen något om vad som är viktigt i det som kommer före den, även om det är tusen sidor. Robert Caro vet naturligtvis vad han talar om. 1982 kom första delen i hans biografi över Lyndon B Johnson. 2012 kom den senaste, den fjärde. Nu håller han på med den femte, avslöjar i intervjun att han hittills har skrivit 951 sidor. Sista meningen var klar ”decennier sedan”. Jag har inte läst de tidigare. Jag vet att jag borde göra det. Biografiernas biografi, som någon har sagt. Caro har fyllt 89.
Det finns de som inte kan börja skriva utan att veta slutet på historien, den allra sista meningen. ”Om jag inte vet slutet på historien, skulle jag inte börja”, säger Kathrine Anne Porter. Nyss läste jag om någon annan som sa samma sak, jag minns nu inte vem. så snart sista meningen sitter är det bara att sätta igång. Målet i sikte. För mig är det tvärtom. Det är första meningen jag går och grubblar på. När den väl sitter är det bara att fortsätta, med nästa mening. Och nästa. Då vet jag.
Går igenom medlemslistorna för Svensk Opposition: Borås, Gävle, Vänersborg. Malmö förstås, cirka 250 medlemmar. De är direktörer, disponenter och fabrikörer, köpmän, lektorer och rektorer, kontorister, lärare, någon adjunkt. En överläkare i Malmö, en häradshövding i Borås, en godsägare i Vänersborg. Medelklass och övre medelklass, även överklassen finns representerad. Majoriteten män, men det finns en hel del fruar och fröknar, en överstinna, en grevinna och en friherrinna i Malmö. Runt landet flera högre officerare: generalmajor Hugo Ankarcrona, överstarna Knut Palm och Erik Lind af Hageby, flygöversten Harald Enell. Överstelöjtnant Emil Fevrell, före detta befälhavare vid både Vaxholms och Bodens fästning, riddare av Svärdsorden etc. Poliskonstaplarna nästan lika många som godsägarna och grosshandlarna, häradshövdingarna Carl Sandström i Söderhamn och Ivar Hessius i Kristinehamn, hovrättsrådet Seth C:son Bjurner, landsfiskalerna i Rimbo, Ånge, Örebro och Filipstad, hovkonditor Eric Björkman i Uppsala. Bland själasörjarna: kontraktsprosten Ivar Rhedin i Säve, kyrkoherdarna Erik Fahl i Torsby och Gunnar Årnell i Unnaryd som tidvis har livlig kontakt med Per Engdahl, närmast lyrisk efter att ha lyssnat på honom på torget en eftermiddag i juni 1942: ”Ingen av oss hade hört något så sakligt utmärkt.” Däremot är det ”nästan alldeles omöjligt” att värva medlemmar. ”Svenskarna tycks vara blinda, döva.” Inte bara räkna upp namn och titlar, också få en bild av situationen, ett grepp om saken, få det att sjunga. Också skeptisk. Någon skriver till John Weibull: snälla, jag har försökt slippa Vägen Framåt som skickas både till mig och min dotter. Jag vill inte ha med den där halvnazisten Per Engdahl att göra. De jag namnger måste jag också ha hittat i andra, liknande sammanhang.
På Carolina Rediviva igår, KB i förrgår. Försöker räta på några frågetecken, gick väl sådär, fortsatt att läsa Vägen Framåt. Redan i juni 1942 börjar PE tvivla på en tysk seger. Visserligen konstaterar han ”med lättnad, att den tyska våroffensiven icke förlorat sin slagkraft”, den ryska våroffensiven varit misslyckad, tyskarna slagit den tillbaka, växande nervositet hos Storbritannien, men: ”Vi har ännu inte sett den tyska slutsegern.” Om den tyska regeringen skulle falla kommer gatan att triumfera, undermänniskan att resa sig. Därför måste ”ordningens krafter” samlas mot bolsjevismen, utan detta Tyskland i Europas mitt ”kommer Europa aldrig att kunna hålla stånd, när den gula stormfloden en gång kommer”. Han slutar sin artikel i nummer 22/1942: ”Idag är det osannolikt – men skulle trots allt Tyskland förlora får vi därför inte kasta yxan i sjön.” Annars är det nya möten, nya medlemmar, nya orter för Svensk Opposition. ”Socialdemokraterna frukta Svensk Opposition”.
KOLLA! Morbrodern från Kungälv som initierar honom i fascismens tankevärld. Valet 1936: Hur många röster fick Riksförbundet Det nya Sverige? Doktorsavhandlingen som aldrig blev klar/inte blev godkänd. Nationell Tidning, Den Svenske Folksocialisten, Ny Dag efter rysk-tyska pakten 1939, ockupationen av Norge och Danmark. Säpoakter: Behrens, Prinsessan av Wied, Sven Hedin, Yngve Nordborg. Flera? PE:s föredrag i Bodens fästning 1941. Biskoparnas brev om Norge februari 1942. GP 15/6, 9/7 1944 om John Weibull. Vägen Framåt 23/7 1944. Birgitta von Rosen (Wolf) i Nürnberg 1946? Minnesord John Weibull, död 2/1 1957.
Beställt fyra Säpoakter från Riksarkivet. Carlberg, Weibull, Johnsson (Berg) och Bergquist. Jag visste inte om de alla har en akt men det har tydligen. 530 sidor allt som allt. Något omfattas fortfarande av sekretess, fattar inte varför, men det är ingen idé att bråka. Det är det aldrig. Jag har aldrig fått rätt, om jag så följt saken ända upp i kammarrätten och haft en pensionerad justitieombudsman till hjälp. Oerhört snyggt formulerade överklaganden. Så blir det att åka ut till Täby. Håhåjaja.