under arbete

Hermann Schimmel finns också med redan i första volymen. Han ska tala vid ett SENSATIONSMÖTE! i Malmö 25 januari 1963. ”Tag med intresserade – gör mötet till årets första fullträff i Malmö!” står i ett medlemsutskick. Rubrik: ”Tyskland, Europa och framtiden”. (Tolkas till svenska.) Schimmel var ordförande i DSB, Deutsch-Soziale Bewegung, den tyska så kallade socialrörelsen, med säte i Wiesbaden. Den grundades 1951, upplöstes någon gång på 70-talet. Fanns med vid bildandet av Europeiska Sociala Rörelsen, Malmörörelsen, 1951. Jag hittar honom inte vid en snabb slagning i mitt bibliotek, avdelning fascism-nazism, men PE berättar i Fribytare i folkhemmet att han under ”Tredje rikets tid” varit kulturborgarråd i Leipzig. ”Han älskade den tyska litteraturen. Han kunde långa stycken av Schiller och Goethe utantill. Han brukade berätta om den nationalsocialistiska kamptiden, då ännu allt var rent. Efter makttillträdet hade det blivit annorlunda. Schimmel var en stor beundrare av sin chef, borgmästare Goerdeler, han som spelade en huvudroll i 20 juli-kuppen 1944. Schimmel hade svårt att förstå hans handlingssätt. På Tredje rikets fredliga tid hade han varit ett mönster av plikttrohet, förnuft och mänsklig hänsyn.” PE kan berätta att en judisk mycket uppskattad lärarinna hade fått fortsätta sin tjänst genom att arbeta gratis, hon var ekonomiskt oberoende. På så sätt ordnades saken. ”Schimmels ljusa minnen från den tid, då han beklätt sin ämbete, gällde främst samvaron med olika kulturpersonligheter, skådespelare, författare, sångare, musiker osv.” Visst kände Schimmel regimens ”skuggsidor”, skriver PE, men han var lika stor motståndare till ”den ensidiga smutskastningen”. Schimmel var nationalist men inte av den menlösa sorten, ingen meningslös konservatism, inget svassande för Amerika, i stället korporatism utanför höger-vänsterskalan.

Kom ihåg att Per Engdahl var en internationell spelare. Terje Emberland sa det. Jag träffade honom i Oslo. Terje Emberland är religionshistoriker, har särskilt ägnat sig åt nazismens och fascismens historia i Norge. Han var sakkunnig under rättegången mot Anders Behring Breivik, höll hårt på att denne var fullt frisk. PE var välbekant för honom, gav mig flera tips, entusiastisk över min ambition att skriva en bok om honom. Flera har gett upp. Det visste han. Särskilt betonade han alltså E:s internationella betydelse, manade mig att inte begränsa mig till Sverige. Det skulle göra honom mindre än han var. Namnen finns där i hans arkiv: Maurice Bardèche dyker upp redan i första volymen, som vice ordförande under andra Europakongressen i Malmö 1951. I Fribytare i folkhemmet skriver PE att han träffade Bardèche första gången i Paris inför kongressen: ”den man, som sedan genom år och årtionden skulle bli min samarbetspartner nummer ett i Frankrike”. Han kom att tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Sastamoinen skriver: ”Engdahls franske medkämpe professor Maurice Bardèche, dömdes efter kriget in contumaciam till döden för landsförräderi och några år senare, 1954, till ett års fängelse för statsfientlig och antisemitisk verksamhet.” (in contumaciam: i sin frånvaro.) Bardèche var konst- och filmkritiker, litteraturhistoriker, innehade en professur i litteratur vid universitetet i Lille under kriget, skrev i fascistpressen. Benådades. Satt ett år i fängelse. Avled 1998, 90 år gammal. Och han är bara det första utländska namn som dyker upp bland E:s papper.

Att skriva en biografi över en död person är att bedriva ett ojämnt spel. Det behöver inte vara orättfärdigt, men jag har alla chanser på min sida. Jag får lätt publiken med mig. Den andre har inte en chans. Han – i detta mitt fall – kommer att hålla tyst, inte ens ge en flämtning ifrån sig. Allt det han skrivit betyder ingenting så länge jag inte förvanskar det som står. Antagligen kommer jag undan ändå. Publiken har inte läst vad han skrev. Kritikerna har sällan gjort det. De som skulle kunna gå ut till hans försvar är också de, de flesta, döda. Han är förlorad på förhand. Applåderna inhöstar författaren, inkomsterna likaså. När föremålet för biografin dessutom har stått för mörkret, fascismen, har hans chanser reducerats till noll.

J.O. Heiskanen är en kämpe och en förlorare. Det är väl därför han fascinerar mig. Han står utanför medan de flesta av oss står innanför. Han står kvar när andra duckar och försvinner in till oss andra, livrädda för att avslöjas. Han engagerar sig för något som majoriteten avskyr och som blottlagts inför hela världen. Vad får honom att stå kvar? Jag har svårt att tro att det bara kan bero på enfald eller rasism eller antikommunism. Jag vet att han kommer att dyka upp igen. I Sveriges dödbok framgår att han avlider 1972, fyrtiofem år gammal. Vad hände? Hur såg han ut? Var han gift? På nätet finns bara en notis om hans grav.

Nostalgi, framtidsdröm. Brevväxling med J.O. Heiskanen, Sundsvall. Han har arrangerat ett möte med PE 15/7-52, tackar för de två dagarna PE besökt Sundsvall. 70-tal inbjudna, oklart hur många som slöt upp. JCH har värvat prenumeranter och satt upp affischer. ”Det var nästan som en fläkt från förr i världen.” Han skriver: ”Under åren närmast efter kriget kände man det nästan, som om man överallt var en ovälkommen, en sådan där, som petade på ett samvete, som inte fick röras.” Alltså, de som varit med, nu hukande, livrädda för att avslöjas, komprometterade. ”Nu ser det ut, som denna bedövning skulle börja släppa.” JCH hoppas på ”en ny offensiv”, att få resa runt, möta nya grupper, ”som organiserat möten och sammankomster, och som garanterade att det alltid fanns geist och framåtanda”. Fotnot. Sastamoinen, Nynazismen. Sundsvalls-kretsen: en målarmästare, en hemmansägare och Jan-Otto Heiskanen (den sistnämnde förut aktiv i Lindholmspartiet).

Ur kollegieblock 2: Volym 5 (forts). [OG), agentur- och partiaffär, Skövde, efterlyser Der Weg årgång-51, har årgång-50, prenumererar på VF och Nation Europa, skriver och hyllar PE:s ”suveränitet”. Bror Hageltorn, Helsingborg, Hagtorns Konfektionsindustri, värvar prenumeranter (-41). John Weibull > kanslirådet C. Wilhelm Hagman jan-42: Musikaliska Akademien har dragit tillbaka löfte om att få hyra deras lokaler för ”ett fosterländskt möte”. H hade tills. med Laurell inlämnat anhållan om att få hyra lokalen. L skrivit till Weibull att hans medlemskap i SO f.n. vore omöjligt. Ulf Hamacher, advokat, bjuder in B-O Ljungberg till ordensmöte i Sthlm april-63. (Oklart vilken orden.) [SH] hoppas få träffa PE i Madrid okt-53. Möte med falangister. Brev Sven Hedin > Peter Kleist 27/10-52 > Se kopia (1 sid). Richard Hejll, Ramlösa > PE 23/9-41 om Klockan närmar sig tolv ”som borde spridas i 100 tusen ex. över hela vårt land o. läsas o. begrundas av detta vansinniga, förblindade folk, som ju rusar rakt in i fördärvet!” RH tillhör sedan 1 1/2 år ej längre SSS. Får därför ej ut sina saker, förgäves även på Dagens Böcker, där ”han motarbetas … av vissa personer”. Vill träffa o. diskutera med PE om detta. Bedrövligt o. häpnadsväckande att man motarbetar en sann fosterlandsvän (…). Avslutar: Med Svea Rike vill han ej ha att göra: ”Carlberg är ju en idiot!” 22/5-42 skriver RH till JW och ber om 100 kr/mån under ett år för att kunna skriva den bok han vill skriva: ”Ni har ju pengar, jag har snille, vi kämpar bägge för samma mål.” W duckar, hänvisar till Dagens Böcker. Boken ska handla om nationalsocialismen, ”en populär framställning (…)”. Fotnot. Laurell, Karl Axel, kapten, Sthlm. En av undertecknarna av det öppna brevet till Per Albin Hansson juli-41. Hagman också också en av undertecknarna. Hejll, Richard (1889-1963). Författare, översättare, Ramlösa. Sastamoinen, Nynazismen: 1945 började ge ut tidskriften Den enskilde där Hitler hyllas, Churchill fördöms. ”I utfallen mot judarna står Den enskilde på Der Stürmers nivå.” Se verkförteckning på KB.

Ur kollegieblock 2: Volym 5 (forts). Brev från PE 12/8, 14/12-50 > Se kopior (4 sid). Brev från Göran Englund 27/11-52 > Se kopia. Brev från K.G. Engquist m.fl. 1942, 1948-50, 1952, 1953, 1959-63. Brev från NSR till Fälldin 19/8-78. PE skriver till G. Axel Gadolin, H-fors, (kolla!) 22/12-62, berättar bl.a. att han varit i Bryssel och träffat Paul van Zeeland (kolla!) som ställde sin sekreterare till hans förfogande. Också kontakt med Lousse vid universitetet i Louvain. Träffat flera specialister vid Europakommissionen gnm van Zeeland. G varit i Madrid och Lissabon, träffat folk och fått ”en allsidig uppfattning”. PE hjälpt honom med kontakter. G medarbetar i Sydsvenska Dagbladet. ”G ser helt annorlunda på araberna än på negrerna. Samtidigt som jag är för Sydafrika, Tshombe, Welenski och Salazar, är jag mot OAS.” Brevväxling med Jacques Galli, Luxemburg (kolla!) 1960. Brevväxling med R. Gayre, The Mankind Quarterly, Edinbourgh 1961-62 > Se kopior (32 sid). Brev från Franz Gessinger 1950. Brevväxling med David Giladi, tidningen Maariv, Jerusalem, besökt Malmö 1960. Expressen har köpt artikel men ej publicerat. Malmörörelsen är intakt, skriver PE, trots samröret med Israel. Expressen har säkert köpt artikeln för att ingen annan ska göra det och sedan ej publicera, tror PE. (Varit i kontakt med Nycop.) Den kommer att bli ”vårt bästa argument i kampen mot antisemitismen”. (Kolla!) Brev från Sigrid Gillner > Se kopia (2 sid).

Ur kollegieblock 2: Volym 5. Brevväxling med A. van Eck, Stuttgart 1961-62. Dag R. Edlund, riksdagsledamot, skriver till PE 15/12-66, på riksdagens brevpapper, att han läst Folkhem i utförsbacken, ”ungefär halva boken i natt”. Starkt gripen av mycket. Så mycket man sällan får höra, ”därför kanske allt för sällan funderar över”. Berättade detta för James Dickson – som i gårdagens debatt i riksdagen om hur illa behandlad PE blivit i ett TV-program (Kolla!) – och E tyckte att han borde meddela PE sina intryck ”som kanske kan bereda Eder någon tillfredsställelse”. Jan G:son Ekman, Stockholm, entusiastisk medlem i NSU, ett par brev 1963, begär 1965 sitt utträde ur rörelsen ”av personliga skäl”. Flera namn ur NSU Stockholms styrelse. Brev från Ragnar Elger, Sölvesborg > Se kopia (1 sid). Brev från PE 3/5-52 t.o.m. ?/10-52 > Se kopior (18 sid). Tiggarbrev från PE inför nya året 1953: ”1952 innebar för den nysvenska rörelsen påtagliga framgångar särskilt bland studenter och arbetarungdom. Det fortsatta arbetet för samling av Europas nationella krafter kring en i Sverige utformad ideologi gjorde också väsentliga framsteg. Ekonomiskt var 1952 däremot ett av de hårdaste vi genomkämpat. (…) Ber om en summa ”om möjligt ej understiger hundra kronor”. Det är mycket pengar: ”Men utan offer är det omöjligt för oss att arbeta vidare.”

Och på tal om udda figurer. Gunnar Furugård, bror till Birger Furugård, ”Kodoktorn”, som Anna-Lena Lodenius skrivit en bok om, En värmländsk Hitler, skriver till PE 1963 för att beställa fem exemplar av Vägen Framåt. Han begriper inte PE:s kritik av de Gaulle. Även om GF avskytt honom för hans ”hätska antigermanska” politik” och för att han skänkt Algeriet till ”muhammedanerna” försöker han ändå tillsammans med Tyskland ena Europa ”och befria detsamma från amerikansk-judisk milliardism”. Därför bör de Gaulle icke klandras, icke angripas. Europas verkliga fiende är USA med ”judedrängen Kennedy” vid rodret. GE skickar ett ekonomiskt bidrag till ”vår kamprörelse”, avslutar brevet: ”Heil Adolf Hitler dem Grossen!!! Lefve Vägen Framåts folkrörelse och dess ledande män!!! Ja, Hell alla trofasta svenskar!!!” (Det sistnämnda understruket.) GE hade varit provinsialläkare i Älvdalen, hade 1924 tillsammans med bröderna Birger och Sigurd bildat Sveriges första nationalsocialistiska parti, Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (senare Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarföreningen). Han hade fyllt 83 när han skrev brevet, avled året efter.

Alla dessa krumelurer i marginalen. Henrik Dieden till exempel. PE brevväxlar med honom 1952. D hjälper till att ordna lokal för ett möte i Örebro, sätter in annonser, skickar senare 50 kr till Nysvenskarna. D tillhör SNF men hoppas, av breven att döma, att organisationerna ska bli en. Sammanför PE med pastor Birger Claesson i Kumla, ”vår tids störste siare” som skrivit broschyren Dom över Sverige. D oroar sig över att PE ”av anpasslighet låter sig förleda sig till något skall mot Hitler”. Skriver: ”Tysklands upprättande och upprättelse står ju nu för dörren.” Bengt Olof Ljungberg, förbundssekreteraren, lugnar: ”PE är faktiskt den ende, som med tagande av egna personliga risker under åren från 1945 och framåt på torgmöten och Folkets Hus hävda en från folkopinionen avvikande bedömning av Tyskland.” D bor på Carlslunds herrgård, Örebro. Hittar litet om honom i en skrift om egendomen: ”He” inom familjen, ungkarl med flera älskarinnor, jägmästare, bodde i ”stora huset söder om entrén mot gårdssidan” och delade hushåll med övriga i familjen, ägde också en mindre gård i Södermanland. Skötte om familjens och några grannsocknars skog. Inplanterade bävern i Sverige. Fågelskådare som umgicks med både Eric Rosenberg och Sten Bergman. Misslyckad affärsman. ”Varje sommar reste han till Lysekil där det sades att han hade ett förhållande till konstnärinnan Bojan Lilliehöök, som dock var gift.” Sannolikt kände han Göring. Hittades död i sin säng efter en tidig morgons tjäderspel, 67 år gammal, ”kanske kan man säga att timingen var perfekt sett till hans ekonomiska situation”. Egendomen ägdes av brodern Theodor Wright Dieden (1889-1968).

”Romanförfattarens kunskap om en uppdiktad person är absolut. All bevisning är hennes, helt och fullt. Medan det för den som skriver biografier aldrig kommer att finnas en slutgiltig version. Istället måste man fråga sig: Håller min version inför läsarna? Kommer de tro att jag har försökt berätta sanningen? Känner de att de har fått möta denna person? Och kan de förstå varför jag tycker att detta liv fortfarande är betydelsefullt, varför det fortfarande spelar en roll för oss?” (Richard Holmes)

Flera kontakter med USA, 60-talet. Nils-Eric Brodin, fil.kand., San Fransisco, skriver och vill ha kontakt med Nysvenska rörelsen. PE svarar, även andra. Brevväxlingen pågår åtminstone mellan 1960 och 1968. PE vill veta vilka amerikanska tidningar som kan ta in notiser och artiklar från den nationella rörelsen ”så inte bara den liberala hjärnuppmjukningen i Europa kommer till amerikanarnas kännedom”. ”Hela Europa är så genompyrt av liberalism, att det sannerligen är hög tid med en motstöt.” ”Radion är allra värst.” N-EB tipsar om John Birch Society, ”no doubt the most active and definitly anti-communist organisation today”. Brodin? På nätet hittar jag en Nils Eric Brodin, 1931-2004, född i Västergötland, död i Wilmington Beach, North Carolina, USA. På hans gravsten: PATRIOT-PROFESSOR-FRIEND. Också en sexsidig skrift, ”Sweden’s harvest of immorality”, utgiven 1969.

I mars 1960 besvarar PE ett brev från John Boardman, Syracuse, New York. Det måste vara samme John Boardman som senare blir professor i fysik, sf-fan, också kämpe för de svartas rättigheter. Av någon anledning har han blivit nyfiken på Malmörörelsen, skriver och frågar vad den är. PE svarar: En samling grupper i Europa förenade av en antikommunistisk ideologi. Ej antisemitisk, ej nazistisk. Ej vänner av diktatur. Kämpar för jämlikhet mellan alla människor, nationer och raser. Men det finns inte två människor, nationer och raser som är helt lika. Alla ska därför ha samma rättigheter och möjligheter att utveckla sina egna kvalitéer. Grunden är korporatismen. (Förklarar begreppet.) Kämpar för ett enat Europa. En tredje punkt: samverkan mellan tro och vetenskap. I ett nytt brev skriver PE, på Boardmans fråga, att det ej finns någon sektion av Malmörörelsen i England. Där finns flera nationella rörelser, Mosley med flera, men inget samarbete med ”dessa extrema grupper, som på många sätt tillhör det förflutna”. Är motståndarna judar? Ja, också judar. Också andra. Judar är lika olika som svenskar. Detta är den bild han vill ge, skenet.

Dåligt skrivna biografier, jag har läst åtskilliga. Ingen nämnd, några glömda, tack och lov. Några har jag inte kunnat ha kvar hemma, mått illa bara jag sett bokryggen. När det blir redovisning i stället för berättelse, uppräkning i stället för liv. När det bir sensationer, oftast inbillade, i stället för resonemang. När det blir ärebetygelser i stället för kritisk granskning. Pladder, för att man har så lite att säga, i stället för stringens. Ann Charters biografi över Jack Kerouac gillade jag, Kerouac, oerhört snyggt fångad. Skriven med den djupaste respekt utan att bromsa vid förfallet, utan att gotta sig i förfallet, förfära sig. Huvudet kallt, hjärtat varmt. John Lewis Gaddis George F. Kennan. An American life. Vilken bredd, vilket djup – om diplomaten som förutsåg Sovjetunionens fall fyrtio år innan det skedde, ungefär såsom det skedde. Diplomaten som förmådde vara både lojal och kritisk, aldrig underdånig. Åtskilliga understrykningar i den under arbetet med Diplomaten som handlar om en annan sorts diplomat. Vilgots Sjömans Drömtydaren, om Olle Hedberg. En detektivhistoria.

Den som skriver biografier kan liknas vid inbrottstjuven. Janet Malcolm gör jämförelsen i sin fascinerande bok om Sylvia Plath och Ted Hughes, eller snarare om biografierna om Sylvia Plath och Ted Hughes. Den heter The silent woman: Sylvia Plath & Ted Hughes och kom 1994. Man bryter sig in i huset, snokar igenom byrålådorna som kan tänkas innehålla juveler och pengar och bär sedan iväg tjuvgodset i triumf. Voyeurismen och beskäftigheten som driver både författare och läsare av biografier påstås vara väl grundad vetenskap, angenäm och solid. Biografiförfattaren påstås till och med vara en välgörare. Han lägger ner åratal av sitt liv åt detta hedersamma uppdrag, sitter outtröttlig i arkiv och på bibliotek år ut och år in, tålmodigt genomför sina intervjuer med vittnena. Den är ingen ände på hur långt han är beredd att gå och ju mer han låter läsaren först hur jobbigt han haft det desto mer tror läsaren sig vara med om en litterär upplevelse i stället för att ha lyssnat på skvaller och läst andras brev. Läsarens oerhörda tolerans mot dåligt skrivna biografier kan bara bero på detta förhållande mellan författare och läsare: detta att ha gjort något förbjudet; tillsammans har du smugit genom hallen, stannat utanför sovrumsdörren och försökt kika genom nyckelhålet.