under arbete
Det blev fem brev till. Då får vi se. Igår på KB, letade efter honom i Synskadades Riksförbunds tidskrift sent sjuttiotal. Ingenting. Fortsatte att leta i hans diktsamlingar, till sist en dikt om hans blindhet, från 1963: ”Mitt ena öga är slocknat / mitt andra är matt. / Jag går som med sökarlykta / genom dimma och natt.” Det finns flera, till och med en om den vita käppen. Nu ska jag börja skriva. Hur ska jag börja? Ingen aning.
Nu har jag skrivit och skickat sexton brev. Riktiga brev, med kuvert och postadress och frimärke. Det är till barnen till några av dem som följde Per Engdahl efter kriget. Barnen har nu blivit femtiotvå, sextionio, sjuttiotvå, sjuttiosju, åttiotvå år och så vidare. Jag frågar efter minnen, efter dagböcker, brev, fotografier. Deras fäder var lektorer, läroverksadjunkter, tandläkare, hovrättsråd, professorer, någon en vanlig tjänsteman. Kanske de inte vet någonting. Så har det varit med de jag hittills har kontaktat, även om deras fäder var äldre, aktiva före kriget. De som själva varit aktiva har, med något undantag, inte velat prata med mig, skyllt på än det ena, än det andra. Då får vi se hur det nappar.
Tre kapitel har jag närmast framför mig, ännu så länge bara i huvudet. Ett om dessa försök att skapa en fascistisk international i början av femtiotalet. Ett om hans blindhet. Ett om dem som fortsatte i rörelsen, stod honom nära under femtio-, sextio- och sjuttiotalet, även vidare. Jag famlar runt bland alla tre uppslag, läser och antecknar, formulerar inledningsmeningar i huvudet. Detta att han var blind sedan fjortonårsåldern har jag hittills bara berört, hade inte tänkt skriva särskilt om det, men det måste ändå vara en viktig sida av personen PE. Inte så att det gjorde honom till fascist, inte så att det formade honom som människa, men det gjorde honom annorlunda – i andras ögon. I sina memoarer skriver han mycket litet om det, länge vägrade han ha blindkäpp, men på sjuttiotalet engagerade han sig i De Synskadades Riksförbund – ända tills det upptäcktes i Stockholm och han sparkades ut (om man får tro honom själv). Märkligt hur han lyckades ta sig fram på tågresor och flygresor, skriva brev på fem språk, sitta ordförande på möten, hitta fram till talarstolen, minnas det andra läste för honom. ”Jag behövde hålla allt i huvudet”, skriver Helen Keller. Svårigheten att vara den man tidigare var berättar flera personer om i Inger Berndtssons intressanta och ovanligt välskrivna doktorsavhandling Förskjutna horisonter.
Hur ser hon ut? Får vi veta mer om henne sedan? Skriver K på en sida sedan hon läst det jag hittills skrivit. Det handlar om Stina Berglund som träffar PE i Uppsala och gifter sig med honom 1937. Hur ser hon ut? Jag vet inte. Får vi veta mer om henne? Något litet. Jag måste komma henne närmare, PE närmare.
Varför har de så svårt att komma överens? När de har så svårt att komma överens inom ett land, hur svårt måste det då inte vara att komma överens mellan organisationer i olika länder. Det är inte bara att de talar olika språk, att avstånden blir större, gränser som måste korsas, pass och visa som ska utverkas, tågbiljetter och flygbiljetter köpas, hotellrum bokas (för man måste ju träffas) – då, före kriget, rasade de alla samfällt mot demokratin som skulle ha spelat ut sin roll, det fräschaste fräscha var fascismen som galopperade fram; nu visade sig demokratierna vara starkare, fascismen besegrad. Bara i Italien fanns ett starkt fascistiskt parti, MSI, som satt i parlamentet. I Tyskland hade de samlat någon procent av rösterna i valet 1953, vilket var en stor besvikelse, i Frankrike käbblade de med varandra, i Holland käbblade de väl också med varandra, spanjorerna tvekade, i Norge vågade de inte visa sig och nysvenskarna ställde inte upp i val. Varför skulle MSI samarbeta med andra? Vad skulle de få ut av det? De tycks ha meddelat sig med tyskarna, efter Malmömötet 1951, att de gärna samarbetade så snart partiet fanns i förbundsdagen och var politiskt effektiv. Och sedan var även italienarna i luven på varandra. Med italienarna har vi bara ”personliga kontakter”, skriver PE. ”Men låt oss hoppas att goda tider kommer åter”, skriver Priester till PE.
I protokollet från den så kallade Andra Europakongressen i Malmö 1951 ser jag att bland de utskott som bildades fanns Rättsutskottet. Detta skulle ”diskutera möjligheten att få fram en allmän, förutsättningslös och objektiv undersökning av grymheter och rättsliga övergrepp, som begåtts av båda sidor före och efter det andra världskriget.” Målet: ”att få fram vad som faktiskt ha hänt samt – vilket är det väsentliga – att söka få fram klara och konkreta principer för personlig frihet och rättssäkerhet, som skall kunna bli oeftergivliga normer i den europeiska rörelsens strävanden.”
De är missnöjda med tingens ordning i Europa efter kriget, men vad för sorts rike de vill skapa är svårare att förstå. Europas enande, korporativism, öppen marknad låter sig sägas, men vad betyder det, konkret, i handling? Kampen mot kommunismen skiljer dem varken från socialdemokratin eller borgerligheten. Nu ingenting om rasens renhet, om judarna som ett främmande element, om ett vitt germanskt Europa. Det nya Tyskland finns inte längre, inte heller det fascistiska Italien: inga fyrbåkar i mörkret, ingen att se upp till, att försöka efterlikna, som entusiasmerar. Hitler sköt sig i bunkern, Mussolini hängde de upp och ner vid en bensinstation. Famlande söker de nu ensamma sin väg, alla beredda att ta ledningen. Men över vad och varthän?
Vilka skulle då idealisterna på den förlorande fronten i det senaste världskriget vara? Det måste vara PE och hans gäng, de spridda skarorna av överlevare som inte avrättats i Nürnberg, tagit livet av sig, dött i Dresden eller vid Stalingrad, gått under jorden, flytt till Argentina. Varför skulle någon ingå något slags avtal med dem? Om vad? För vad?
Vad vill de, ja. De tio punkter som antogs i Rom, på förslag från PE och Nysvenskarna, säger inledningsvis att den aktuella uppgiften är försvaret av den västerländska kulturen mot den kommunistiska faran. Den största uppgiften är uppbygget av ”det europeiska riket”. Inom detta ska nationerna ha sin frihet och sitt nationella oberoende. Här ska en öppen marknad råda, likhet inför lagen säkerställas, tanke-, yttrande-, mötes- och föreningsfrihet vara okränkbar, vetenskapen fri och förutsättningslös, regeringschefen väljas genom folkomröstning, folkrepresentationen väljas i korporativa valkretsar. Ekonomin ska vila på ”det korporativa samhällets organisationer”, kapital och arbete likställas. Den nionde punkten betonar samarbete mellan Västerlandets alla sociala, ekonomiska och kulturella framstegskrafter och den tionde kristendomens betydelse. Ingenting om kriget, det nyss avslutade? Jo: ”vi eftersträva en försoning mellan idealisterna på båda fronter i det senaste världskriget” för att kunna bekämpa kommunismen etc. C’est tout. Alltså ingen självrannsakan, eftertänksamhet. Samarbetet betonas sist och slutligen.
Uppenbarligen har de svårt att komma överens, för att uttrycka det milt. I januari 1953 består Europarörelsen av fem organisationer, enligt ett brev från PE till Priester: DSB i Västtyskland, ESB i Österrike, en arbetsgrupp i Holland, Reformrörelsen i Danmark, Nysvenska rörelsen. Kanske det också finns i grupp i Norge. Ingenting i Frankrike (där Binet härjar). Schweiz kan de inte längre räkna med. I Italien finns numera bara personliga kontakter. Varför har de så svårt att komma överens? ”I och för sig är det inte ovanligt med starka motsättningar inom de extrema partierna, där medlemmarna inte har sammanförts på grund av gemensamma intressen utan på grund av gemensamt missnöje. I längden är det därför svårt att skapa sammanhållning inom ett sådant parti”, skriver Eric Wärenstam i Fascismen och nazismen i Sverige. Det som gäller i partier gäller naturligtvis också mellan partier, än mer partier verksamma i olika länder. Vad vill de?
Läser långsamt igenom breven med pennan i hand, namnlistan framme. Krångel och konflikter. Det är Binet i Frankrike som arrangerat en egen kongress, spanjorerna som inte vill vara med, Gatti i Rom som skrivit ett negativt brev, Massi som inte skrivit alls, Bauverde i Spanien som också han är tyst. Tienen är, som vanligt, lojal. ”Om jag ska summera dessa diskussioner”, skriver PE till Karl-Heinz Priester i Wiesbaden, ”drar jag slutsatsen att möjligheten att forma en kulturell rörelse – existerar fortfarande.” Men ”Binets intriger” har redan orsakat stor skada. ”Jag är av den uppfattningen att inga kompromisser kan göras med dessa människor. De vill inte kompromissa. De vill tvinga på oss en politik som vi inte kan acceptera.” Mellan oss och dem, antingen eller. Detta i januari 1953. Det har gått mindre än två år sedan kongressen i Malmö.
Klippt och tejpat och häftat i dagarna tre. Ordnat alla brev årsvis, månad för månad, dag efter dag och lagt in i plastmappar. En ansenlig bunt har det blivit. Först nu upptäcker jag att det finns mycket litet från 1950, 1951 och 1952 – som borde vara de intressantaste åren, då Europarörelsen formas. Har ingen aning om varför. Har jag missat något? De måste ju haft kontakt före mötet i Rom, före Malmö. Hur skulle de annars kunna träffas? ”Diskussionen om nationalistisk samverkan över gränserna blev allt intensivare. Och till sist – det var på hösten 1950 – kom en telegrafisk inbjudan till deltagande i en nationalistisk Europakongress i Rom den 25-27 oktober.” Det skriver han i memoarerna. ”Nytt pass hade jag fått 1949.” Där finns förstås breven från PE hem till Sverige där han berättar om sina upplevelser. Nu går jag och badar.
Så kom den. Pappersbunten på 333 sidor med översättningar från spanska, tyska, italienska och franska till engelska, avfotograferade från mikrofilm i en av Riksarkivets nedsläckta skrubbar, alltså brev skrivna av PE och till PE mellan 1951 och 1969. Hans internationella engagemang, hans roll som ledande internationell fascist efter kriget har varit svår att få grepp om: alla dessa konferenser och möten, böcker, tidningar och broschyrer, manifestationer och upprop och beslut. Alla dessa organisationer. All splittring. Hans resor genom Europa, hans framträdanden i först Rom och sedan Malmö och sedan …? Allt han skriver jublande om i memoarerna. Det är så mycket jag inte vet, begriper. Under hur många år kan man egentligen tala om en sammanhållen rörelse? Nu kan jag i alla fall fortsätta nysta, fördjupa mig, ringa in huvudrollsinnehavarna, sedan bestämma mig för att skriva. ”Glöm inte att PE spelade en internationell roll”, sa Terje Emberland i Oslo. Tack AI. Tack Alva på förlaget.
Nej, jag blir inte fascist när jag skriver om PE. Inte ens för ett ögonblick. Men jag måste försöka begripa honom: hans väg genom livet, hans ställningstaganden, hans tillkortakommanden, hans ögonblick av klarsyn, hans förluster, hans segrar. Hans mänsklighet. Jag måste hela tiden påminna mig om att jag inte skriver för att avslöja honom. Han är redan avslöjad. Jag skriver alltså för att begripa honom. Jag måste skriva så att även läsaren kan begripa honom. Eller kan jag bli PE för en stund? Måste jag bli PE för en stund?