under arbete
Beställt fyra Säpoakter från Riksarkivet. Carlberg, Weibull, Johnsson (Berg) och Bergquist. Jag visste inte om de alla har en akt men det har tydligen. 530 sidor allt som allt. Något omfattas fortfarande av sekretess, fattar inte varför, men det är ingen idé att bråka. Det är det aldrig. Jag har aldrig fått rätt, om jag så följt saken ända upp i kammarrätten och haft en pensionerad justitieombudsman till hjälp. Oerhört snyggt formulerade överklaganden. Så blir det att åka ut till Täby. Håhåjaja.
Jag rör mig stadigt framåt i handlingen. I stort sett följer jag kronologin. Jag inleder med hans död, men sedan börjar jag från början: hans födelse, staden han växer upp i, föräldrarna, huset, regementet. Mer om staden. Skolan. Lekkamrater: inblicken i en annan sorts liv, arbetarklassen. Ännu mer om stadens liv, dess inre och yttre liv: På ett opinionsmöte i ett fullsatt Betania en söndagskväll i januari 1927 höjdes en kraftig protest mot nutida nöjesliv med dess många avarter, framför allt ”den s.k. jazzkulturen, vilken även i vår stad i allt större utsträckning synes fånga ungdomsskarorna”. Talare efter talare vittnade om eländet vid nutidens dansbanor, likt ”pesthärdar”, om sedeslösheten. Han tar studenten med toppbetyg. Studentuppsatsen. Uppsala Fascistiska Kampavdelning och vägen dit. Uppsala: staden. Han skissar på ett eget idéprogram. Om fascismen. En kärlekshistoria med olyckligt slut. Nysvenskarna. Varifrån fick han självförtroendet, denna starka självkänsla? Kamraterna som omger honom. Vad hände med dem sedan? Böckerna han börjar skriva. Vägen Framåt. Besök i Italien och Tyskland. Antisemitismen. Ett barn av sin tid. ”Det aktiva kampskedet har börjat.” Organisationen. Lindholm, Furugård. Folkresningen i Tyskland. Uppsala, som student, med Brusewitz och Tingsten bland andra. Berlin 1938. Han har gift sig. Säkerhetspolisen. SNF. Svensk Opposition. Hit har jag kommit, lunkat på i långsam takt. Nu måste jag bryta för en stund. En resa till Norrland. Varför inte?
Då stiger läsarens förväntningar. Så skrev jag nyss. Det låter väldigt planerat, som om jag från första början har en plan och följer den steg för steg. Läsaren som i grunden passiv mottagare, som någon jag manipulerar, som jag förhoppningsvis får med mig på vägen. Nej. Jag har ingen plan. Jag bara börjar: därför att jag hittat en ny infallsvinkel, börjat lessna på min egen röst, lessnat på det perspektiv jag hittills haft. In med andra ögon, andra aktörer. Jag vet alls inte hur kapitlet ska bli när jag skriver den första meningen: ”Säkerhetspolisen började avlyssna…”. Därframme finns bara ett antal vita pappersark.
Man måste överraska läsaren. Så håller jag henne vaken, får honom att fortsätta läsa, intressera sig för fortsättningen. Man vet aldrig vad som komma skall. Hur gör jag det? Genom att bryta tidsföljden till exempel, ta ett steg framåt eller två steg tillbaka i handlingen. Genom att skifta berättarperspektiv, plötsligt får vi någon annans blick på det som händer. Jag skriver: ”Säkerhetspolisen började avlyssna Per Engdahls telefon i mars 1941. De hade intresserat sig för honom under några år; han fanns i deras rullor med både registerkort och promemorior, en akt. Registerkortet var stämplat med ett hakkors …” Jag överraskar också genom att vara konkret, gå in i detalj: registerkortet med hakkors, promemorior. Då stiger läsarens förväntningar: Vad står det på registerkorten? Vad står det i promemoriorna?
Dricker eftermiddagskaffe med två gamla kumpaner från anno dazumal. Vi pratar Engdahl en stund eftersom de frågar vad jag skriver på. Varför blev han fascist? frågar J. En bra fråga. Det finns naturligtvis inget enkelt svar. Jag famlar runt en stund: Tidsandan. Uppväxten i ett militärt, starkt konservativt hem. Karl XII-vurmen. Ungefär så svarar jag, rätt luddigt, ingenting mitt i prick. Det finns annat: Morbrodern som läste Spöknippet och läste högt för honom, bland annat På västfronten intet nytt. Själv hade han, PE, läst om Mussolini och Atatürk, kopplade dem till de svenska kungarna. Fadern tog honom till Sveriges Fascistiska Kamporganisation i Stockholm innan de for vidare till Uppsala. Då var han nitton. Vems var initiativet? Också personen PE. Han ville ha strid, blanka svärd, barrikader. Högern var för mjäkigt för honom. Också en romantiker.
Trettonde kapitler klart. Tolv sidor. Jag ändrar mig hela tiden om hur det ska börja. ”’Här jobba vi för fullt’, skriver han i det första brevet.” Så började jag först. Sedan ändrade jag mig, inledde: ”Första maj bevistade de Rikskulturkammarens högtidssammankomst där de såg Hitler, hörde Goebbels och hade hur trevligt som helst.” Lade den där första förstameningen sist i stycket. Nu har jag ändrat mig igen.
Hittar inga andra skildringar av Berlin senvåren-sommaren 1938. Victor Klemperer befinner sig tjugo mil därifrån, rakt söderut. Maj: ”I kväll kommer Führern tillbaka från Italien. Uppmaning från Göring att ge honom ett triumfatoriskt mottagande, visa sin djupa salighet, den största tacksamhet (jag citerar nog tämligen noggrant), order om att flagga ’tills vidare’.” Läsesalsförbud på biblioteket. En trädgårdsmästare och en handelsman säger båda: ”Jag har ingen aning om vad som försiggår, jag läser inga tidningar.” Handelsmannen: ”Jag tycker alltihop är som på bio.” Man kommer, skriver Klemperer, ”att bli mycket förvånad när teatern blir blodig verklighet”. Juni: En särskild förmögenhetsdeklaration för judar. Juli: I München sammanträder Akademiska sällskapet för utforskning av judendomen. Klemperer skriver: ”i utlandet hukar man sig.” Rubrik i Stürmer: ”Synagogor är rövarnästen.”
Nu Berlin våren och sommaren 1938. Per Engdahl är där med sin hustru Stina. De är nygifta. Jag vet alldeles för lite om henne. Han arbetar med sin doktorsavhandling (som aldrig blir färdig). Han skriver brev till Vilhelm Rosell i Stockholm. ”Här jobbar vi för fullt”, skriver han. ”På 1 maj voro vi på rikskulturkammarens högtidssammankomst, sågo Hitler, hörde Goebbels och hade trevligt. Stina har varit sjuk ett tag men hon är frisk nu igen.” De ser Hitlers återkomst från Italien: ”Den var ståtlig.” De lyssnar till Goebbels på midsommarfesten i Olympiastadion, fullsatt, hundratjugotusen personer: en jätteorkester, en jättekör, ett fackeltåg med spikraka led, sju man i bredd, ett brinnande hakkors som sakta snurrar runt nere på plan: ”Det hela var så enastående och prickfritt genomfört, att man bara häpnade.” Midsommarbålet tänds. Och så Goebbels som talar om det nya Tyskland, om diktaturen som samlat folket bakom sig, om judarna. Gallskrik från massorna. Ett jättefyrverkeri. PE och hans hustru guidar en sällskapsresa arrangerad av Nationell Tidning. De besöker två arbetsläger utanför Berlin. Ett har de besökt tidigare. ”Ledarna kände igen oss när vi kommo, så vi hade det riktigt trevligt hela dagen.” Berlin sommaren 1938. Jag måste hitta andra skildringar från samma tid, samma tid. Har letat i Haffner, Shirer, Klemperer … Ännu inget napp.
Det blev en andra mening, till sist. Det blev fyra sidor. Alldeles för tunt. Jag har läst. Jag har läst Mark Mazovers Den mörka kontinenten, Thomas Manns En opolitisk mans memoarer, Svante Nordins Världsandens partisaner, Paul Hollanders From Benito Mussolini to Hugo Chavez. Det finns sånt jag tidigare tuggat i mig. Jag har suttit på KB och läst Vecko-Journalen mellan 1930 och 1934, sökt bland de digitaliserade tidningarna och tidskrifterna, sökt: ”Mussolini”. Jag skriver en andra mening: ”När han formulerar sig i Sverige och det tjugonde århundradet har det gått sexton år sedan krigsslutet, tolv år sedan fascismens seger i Italien, fem år sedan den stora börskraschen.” I Sovjetunionen har arbetslösheten praktiskt taget eliminerats, Adolf Hitler lovar ett Tyskland som ska stå på egna ben. ”Ingenstans i Europa gick att uppbringa ett helhjärtat stöd för demokratin”, suckar George Orwell. Liberalismen tycks ha spelat ut sin roll, demokratin upplevs som trög, trött och tråkig. Den har inte gett människor arbete eller satt mat på borden. Den styrande europeiska eliten är i första hand antikommunister, i andra hand demokrater. Intellektuella flockas kring Mussolini, snart kring Hitler. Vecko-Journalens korrespondent intervjuar Mussolini, hon känner hur ”hans ögon i ett enda svep ville skåda till botten av min själ”. Fredrik Böök. Rütger Essén. Ezra Pound. Heidegger. Hamsun. Systrarna Mitford. Per Engdahl var i gott sällskap. Fjorton sidor, till sist.
Flera veckor utan att kunna gå vidare till nästa kapitel. Jag skriver i stället om det jag redan skrivit, läser, letar i arkiven, funderar på personer som jag ännu inte kontaktat, skickar mejl, svarar på mejl. Skickar ett mejl till någon jag redan varit i kontakt med: Ska vi ses? Han svarar omedelbart, ger mig ett annat namn, skriver: ”Mitt minne är begränsat.” Jag tackar för svaret, skriver att jag ändå skulle vilja träffa honom. Något minns han säkert. Han svarar inte. En tidig morgon då jag inte kan somna om dyker i alla fall nästa kapitels första mening upp: ”Per Engdahl var naturligtvis ett barn av sin tid.” Snart nästa mening.
Vi tycker om tanken att sanningen finns i detaljerna, ju fler detaljer desto tydligare sanningen, precis som sidorna som läggs till varandra i ett rättegångsprotokoll, men detta att stapla fakta ger oss bara en falsk försäkran om att vi har fångat själva kärnan. Så skriver George Packer i sin biografi över Richard Holbrooke, Our man. I själva verket förstår vi knappt någonting. Grundlighet är förledande. Vem skulle klara en rättegång om en biografi? Ingen av oss. Packer skriver: Jag försöker hålla mig borta från vittnesbörd, domslut och straff.