under arbete
Måste gå tillbaka till Italien under tjugo-, trettio- och början av fyrtiotalet för att begripa vad som händer under femtiotalet. Håhåjaja. Då var fascismen det normala: Medlemskap i fascistpartiet obligatoriskt för statstjänstemän. Alla journalister måste registrera sig som fascister. Fackföreningar förbjudna, i stället korporationer där företagarna och arbetarna skulle samsas (fast diktaturen tillsatte alla företagsledare i större företag och banker). Politiska val var det inte tal om. Totalitär förresten, läser jag, är ett italienskt ord. En antifascist kunde inte vara italienare.
Nu vet jag vad en sovvagnsbiljett kostade från Malmö till Rom i oktober 1950, enkel resa, och hur länge resan varade. Detta tack vare en av mina hjälpsamma läsare. Stort tack. Resan gick tidigt på morgonen med färja till Köpenhamn, sedan via Stora Bält till Hamburg, genom Tyskland och Schweiz ner till Milano och till sist Rom. Visum krävdes både till Tyskland och Italien. Jag vet att stationen hette Roma Termini och att den invigdes 1950.
Hittat Andrea Mammones ”Transnational neofascism in France and Italy” i bokhyllan. Inget Nürnberg i Frankrike och Italien. Ingen rannsakning av det förflutna i något av länderna vilket gjorde att ett parti som MSI hittade ett utrymme. F.d. partisanen och premiärministern Ferrucio Parri: trots befrielsen hade Italien inte förändrats, det var fortfarande samma fascistiska land. MSI den bäst organiserade och framgångsrika nyfascistiska rörelsen under 50-talet. Fasaden renoverades. Fascismen med svarta skjortor och den romerska hälsningen var kanske död, till och med begraven, men fascismen som den var före Mussolini levde kvar i alla länder, i anden. En modern fascism. ”Manganello e doppio pesto”, påken och dubbelknäppt kostym. Amnestierna. Vända blad. Glömska. Försoning. Återuppbyggnad. Fascismen blev internationell. En paneuropeisk vision av extremismen, korporativ, antikommunistisk, antidemokratisk.
Försöka ta reda på: Hur lång tid det tar med tåg från Malmö till Rom i oktober 1950. Vad kostade det? Stationen i Rom? Ett hotell nära Vatikanen? Teatro dell’Arte? Hur var vädret de där dagarna? Vad skrev italienska tidningar? Hur såg Rom ut? Hittar inga foton på Karl-Heinz Priester. Överste Hermann? (Skulle ha varit med på en av Sven Hedins expeditioner.) Aléman? MSI?
Så där, ja. Då är jag igång med nästa kapitel. De tre första meningarna har jag haft klara sedan länge: ”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser han alldeles tydligt att den var lycklig.” Stulet rakt av, nästan, från Lars Gustafssons lyckliga roman Tennisspelarna. PE får en inbjudan till Rom. Nora Torulf önskar dem lycka till: ”Vi kommer att vara med er i tankarna.”
Läser igenom de senast översatta breven en andra gång. Antecknar i kollegieblocket med siffran 19. PE förbereder sig för föreläsningsturnén till Västtyskland, föreslår rubriken ”Tyskland, Europa och framtiden – synpunkter från en svensk”. Framför allt vill han tala om den tyska skulden. Tyskland inte ensamt skyldig till kriget. Det europeiska problemet kan inte lösas utan att Tyskland återföds politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Tyskland måste behandlas som en jämlike. Så går PE:s tankar denna torsdag i december 1950. Alldeles tyst från Italien. Fem brev obesvarade, inget material därifrån trots löften. Det har gått två månader sedan Romkongressen. ”Och nu frågar jag: Är tyskarna det enda folket i Europa som är kompetent? Från er får man svar och med er kan man tala.” Han har köpt tågbiljetter till och från Hamburg. Han hoppas få visum. En genant problem: Han kommer inte att ha några pengar. Ska han kanske köpa tågbiljetter när han kommer till Tyskland? Blir det billigare så? Dagen före nyårsafton kommer Priester med dåliga nyheter: ingenstans en lokal att hyra, inte ens ett rum. PE måste skjuta upp resan, flytta fram den till mars. ”Jag står här utan tillgångar.”
I breven till kamraterna ute i Europa de första åren under femtiotalet återkommer två namn: Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarson. Han ska ha haft ett första möte med Hedlund, nästa i september. Det är 1953. Om allt går i lås någon form av etablerat samarbete. I januari 1954 ska Hedlund föreslå förbundsstyrelsen att NSR ska betraktas som en samarbetspartner. Med Jarl Hjalmarson förs också diskussioner, tillsammans ska de ha skrivit ett inlägg till riksdagens budgetdebatt. Vid Hedlunds avgång 1971 ska det ha framkommit att han haft samröre med PE. Kolla.
Sista omgången brev översatta och levererade. Skickat ett blomsterbukett till Alva på NoK som inte bara matat AI med all denna pappersmassa, även haft ögonen med sig, kommenterat när hon varit osäker på översättningen. Nu ordnat breven kronologisk. Bara att börja läsa. Första brevet 22 november 1950, från PE till Karl-Heinz Priester i Wiesbaden, ”anständigheten och hedern själv”, som han skriver någonstans och ska ha intensiv kontakt med hela tiden fram till dennes död 1960. Philip Rees berättar i Biographical dictionary of the extreme right since 1890 att Priester efter 1935 var engagerad i Kraft durch Freude, en organisation tydligen sysselsatt med fritidsaktiviteter och underhållning, från 1939 krigskorrespondent för Luftwaffe, sedan löjtnant och sambandsofficer i Waffen-SS. Svårt skadad. Krigsfånge. Efter kriget engagerad i flera partier på yttersta högerkanten: NDP, NDRP, DSB. En av organisatörerna bakom internationella fascistkonferensen i Rom i oktober 1950, där PE gör succé. Kan inte komma till Malmö året efter eftersom han inget visum får. Nu tackar PE honom för att ha blivit inbjuden till en föreläsningsturné i Västtyskland. ”Det bereder mig den största glädje att tacka ja till denna inbjudan.” Men hur är det med visum? Kommer både PE och hans hustru att få visum? Kanske bäst att dela upp resan i olika etapper. Annars är han full av iver, tentaklerna ute överallt. Dock: ”Tiderna är hårda.”
I Säpoakten över Europarörelsen framgår att Säpo öppnar PE:s brev i början av femtiotalet. De har ögonen på honom. Hur länge, oklart. Jag får inte läsa längre fram än till 1955. Knäppt är det och knäppt blir det. På Malmökongressen 1951 finns en rapportör, dock inte en av Säpos egna spanare: en ung socialdemokrat, SSU-märket på kavajslaget. Uppenbarligen känner han flera av de inblandade, PE inberäknad. Han är med på torgmötet, ett samkväm, ett par middagar. Skickas ut när det ska bli interna förhandlingar. Sex sidor. Ger en bild av några deltagare: PE talar med klar och ren stämma, stöder socialdemokratin, prisar Ernst Wigforss, talar om Europas sociala, ekonomiska och kulturella utjämning som ska föra klasserna samman, förbannar demokratierna, läs: Sverige som vägrat tyskarna visum. Andra dagen svartklädd, lite hes nu, ondgör sig över naziststämpeln som tycks omöjlig att tvätta bort, måste försöka hålla ”den objektiva linjen”, får inte låta sig skrämmas och utan Tyskland kan det inte bli ett enat Europa. ”Vi skall stå för vår rörelse och fördjupa den, den rörelse som kanske en gång skall omfatta hela mänskligheten.” ”Pq” Palmqvists händer och läppar darrar när han bestiger talarstolen men talar med säker stämma om hat och hämnd som står i vägen för den nya världen. Nora Torulf talar ”med utomordentlig stämma” om ett enat Europa, det kan hända att en dag ska den svenska ideologin behärskas av alla folk men kanske det ingenting blir av det hela. Sedan drar hon anförandet på franska, tyska och italienska. Bengt Olov Ljungberg lägger sig i ett samtal ”på sitt vanliga raljanta sätt”. Sven Arne Lundehäll ”verkade inte ha särskild hög intelligenskvot”. En schweizare vid namn Fischer håller ett antisemitiskt föredrag, PE ”beklämd”, urskuldar F med att han suttit inspärrad i tre år och ”kommit lite efter i utvecklingen”.
Suttit på Riksarkivet uti Arninge, läst Säpos dossier över Europeiska Sociala Rörelsen/Europarörelsen. Fyra hängmappar i en box. Intressant. Inledningsvis ett sjusidigt PM från april 1953, C. Möller, Köpenhamn författare. Skriver bland annat: ”Oförvanskade nazister har – ofta under demokratisk förklädnad – fått tillfälle att spela en alltför stor roll inom Västtysklands politik, förvaltning och ekonomi.” Konstaterar att upplösandet av nynazistiska ej medför slut på nazismen. De dyker upp under andra namn eller fortsätter illegalt. De infiltrerar demokratiska partier, nämner Fria Demokratiska Partiet (FDP) i Västtyskland, där de t o m finns i ledningen. Kontakter mellan olika länder utreds, de olika ländernas olika organisationer. PE i en central roll. Nysvenska rörelsen, ”helt i typisk nazistiska anda”, den enda rörelsen i Sverige, till skillnad från de flesta andra länder. ”Mycket tyder på, att ovannämnde dr Per Engdahl icke blott står bakom den skandinaviska nazismen utan hela världsnazismen.” Nja.
Fortsätter försöka få ordning på mina papper. Korrespondensen med de europeiska fascistiska storheterna … Bardèche, Priester, Massi, Adler, Almirante o.s.v. …, artiklarna om både dem och andra och kongresser och möten och debatter, akademiska papper, utdrag ur böcker. Tack pärmar. Tack register. Tack plastfickor. Tack Google. Dyker hela tiden ner i manuset, lägger till och stryker och flyttar om. Grubblar. Får inte fastna i researchen, styras av den, måste lätta ankar, befria mig. Det är så mycket att hålla reda på.
Kaos kantar min stig. Kanske inte riktigt, men det är ingen reda bland mina papper. Jag letar efter en artikel jag vet att jag har, lyfter ut fyra sprängfyllda mappar ur skåpet, tio elva tolv plastfickor, en massa lösa papper, går igenom allt detta – nej, jag hittar den inte. Inte heller i den högen, eller i den eller den. Tar fram de pärmar där den kan finnas … nej. Jag förstår inte varför jag håller på så här. En gång lyssnade jag på en föreläsare från föreningen Grävande journalister, föreläsning handlade mest om det pärmsystem han använde sig av. Då suckade jag invärtes, nu begriper jag poängen. Så plockar jag fram alla artiklar jag kopierat på KB under senare tid, de flesta olästa. Jag tar dem allt efterhand, ofta tvingas jag använda förstoringsglas, tänker på hur PE stavade sig fram med förstoringsglas, oändligt långsamt gick det. Oändligt långsamt går det. Lägger dem kronologisk, sedan kanske en annan ordning, inshallah. Nu går jag på gymmet.
Kapitlet, om blindhet, skrivet och ändrat och lagt till manuset. Tillbaka till uppbygget av en europeisk fasciströrelse. En avhandling räknar brev, grubblar mindre. Åren är 1950 och 1951. Några slutsatser: PE fick många nya kontakter i.o.m. Romkongressen. Rörelsen skapades inte av PE ensam. PE:s nätverk viktigt för verksamheten, framför allt för att sprida information och nyheter. Ömsesidiga relationer, ingen hierarki. Ett invecklat kontaktnät. Oundvikliga konflikter, inte minst p.g.a. ”rasfrågan”, även om hur rörelsen skulle fungera. Jodå. Det sista mest intressant för fortsättningen. Nu åter till PE:s brev i början av femtiotalet. ”… vi irrade omkring bland ruiner och annat …”. Annars mycket litet om Tyskland som det ser ut fem, sex, sju år efter kriget. ”I Tyskland efterlämnade kriget runt 500 miljoner kubikmeter rasmassor … utspridda över städerna i form av bräckliga ruiner bland vilka det var livsfarligt att röra sig.”, skriver Harald Jähner i Vargatider. I dag fyller jag 77.