under arbete
Dricker eftermiddagskaffe med två gamla kumpaner från anno dazumal. Vi pratar Engdahl en stund eftersom de frågar vad jag skriver på. Varför blev han fascist? frågar J. En bra fråga. Det finns naturligtvis inget enkelt svar. Jag famlar runt en stund: Tidsandan. Uppväxten i ett militärt, starkt konservativt hem. Karl XII-vurmen. Ungefär så svarar jag, rätt luddigt, ingenting mitt i prick. Det finns annat: Morbrodern som läste Spöknippet och läste högt för honom, bland annat På västfronten intet nytt. Själv hade han, PE, läst om Mussolini och Atatürk, kopplade dem till de svenska kungarna. Fadern tog honom till Sveriges Fascistiska Kamporganisation i Stockholm innan de for vidare till Uppsala. Då var han nitton. Vems var initiativet? Också personen PE. Han ville ha strid, blanka svärd, barrikader. Högern var för mjäkigt för honom. Också en romantiker.
Trettonde kapitler klart. Tolv sidor. Jag ändrar mig hela tiden om hur det ska börja. ”’Här jobba vi för fullt’, skriver han i det första brevet.” Så började jag först. Sedan ändrade jag mig, inledde: ”Första maj bevistade de Rikskulturkammarens högtidssammankomst där de såg Hitler, hörde Goebbels och hade hur trevligt som helst.” Lade den där första förstameningen sist i stycket. Nu har jag ändrat mig igen.
Hittar inga andra skildringar av Berlin senvåren-sommaren 1938. Victor Klemperer befinner sig tjugo mil därifrån, rakt söderut. Maj: ”I kväll kommer Führern tillbaka från Italien. Uppmaning från Göring att ge honom ett triumfatoriskt mottagande, visa sin djupa salighet, den största tacksamhet (jag citerar nog tämligen noggrant), order om att flagga ’tills vidare’.” Läsesalsförbud på biblioteket. En trädgårdsmästare och en handelsman säger båda: ”Jag har ingen aning om vad som försiggår, jag läser inga tidningar.” Handelsmannen: ”Jag tycker alltihop är som på bio.” Man kommer, skriver Klemperer, ”att bli mycket förvånad när teatern blir blodig verklighet”. Juni: En särskild förmögenhetsdeklaration för judar. Juli: I München sammanträder Akademiska sällskapet för utforskning av judendomen. Klemperer skriver: ”i utlandet hukar man sig.” Rubrik i Stürmer: ”Synagogor är rövarnästen.”
Nu Berlin våren och sommaren 1938. Per Engdahl är där med sin hustru Stina. De är nygifta. Jag vet alldeles för lite om henne. Han arbetar med sin doktorsavhandling (som aldrig blir färdig). Han skriver brev till Vilhelm Rosell i Stockholm. ”Här jobbar vi för fullt”, skriver han. ”På 1 maj voro vi på rikskulturkammarens högtidssammankomst, sågo Hitler, hörde Goebbels och hade trevligt. Stina har varit sjuk ett tag men hon är frisk nu igen.” De ser Hitlers återkomst från Italien: ”Den var ståtlig.” De lyssnar till Goebbels på midsommarfesten i Olympiastadion, fullsatt, hundratjugotusen personer: en jätteorkester, en jättekör, ett fackeltåg med spikraka led, sju man i bredd, ett brinnande hakkors som sakta snurrar runt nere på plan: ”Det hela var så enastående och prickfritt genomfört, att man bara häpnade.” Midsommarbålet tänds. Och så Goebbels som talar om det nya Tyskland, om diktaturen som samlat folket bakom sig, om judarna. Gallskrik från massorna. Ett jättefyrverkeri. PE och hans hustru guidar en sällskapsresa arrangerad av Nationell Tidning. De besöker två arbetsläger utanför Berlin. Ett har de besökt tidigare. ”Ledarna kände igen oss när vi kommo, så vi hade det riktigt trevligt hela dagen.” Berlin sommaren 1938. Jag måste hitta andra skildringar från samma tid, samma tid. Har letat i Haffner, Shirer, Klemperer … Ännu inget napp.
Det blev en andra mening, till sist. Det blev fyra sidor. Alldeles för tunt. Jag har läst. Jag har läst Mark Mazovers Den mörka kontinenten, Thomas Manns En opolitisk mans memoarer, Svante Nordins Världsandens partisaner, Paul Hollanders From Benito Mussolini to Hugo Chavez. Det finns sånt jag tidigare tuggat i mig. Jag har suttit på KB och läst Vecko-Journalen mellan 1930 och 1934, sökt bland de digitaliserade tidningarna och tidskrifterna, sökt: ”Mussolini”. Jag skriver en andra mening: ”När han formulerar sig i Sverige och det tjugonde århundradet har det gått sexton år sedan krigsslutet, tolv år sedan fascismens seger i Italien, fem år sedan den stora börskraschen.” I Sovjetunionen har arbetslösheten praktiskt taget eliminerats, Adolf Hitler lovar ett Tyskland som ska stå på egna ben. ”Ingenstans i Europa gick att uppbringa ett helhjärtat stöd för demokratin”, suckar George Orwell. Liberalismen tycks ha spelat ut sin roll, demokratin upplevs som trög, trött och tråkig. Den har inte gett människor arbete eller satt mat på borden. Den styrande europeiska eliten är i första hand antikommunister, i andra hand demokrater. Intellektuella flockas kring Mussolini, snart kring Hitler. Vecko-Journalens korrespondent intervjuar Mussolini, hon känner hur ”hans ögon i ett enda svep ville skåda till botten av min själ”. Fredrik Böök. Rütger Essén. Ezra Pound. Heidegger. Hamsun. Systrarna Mitford. Per Engdahl var i gott sällskap. Fjorton sidor, till sist.
Flera veckor utan att kunna gå vidare till nästa kapitel. Jag skriver i stället om det jag redan skrivit, läser, letar i arkiven, funderar på personer som jag ännu inte kontaktat, skickar mejl, svarar på mejl. Skickar ett mejl till någon jag redan varit i kontakt med: Ska vi ses? Han svarar omedelbart, ger mig ett annat namn, skriver: ”Mitt minne är begränsat.” Jag tackar för svaret, skriver att jag ändå skulle vilja träffa honom. Något minns han säkert. Han svarar inte. En tidig morgon då jag inte kan somna om dyker i alla fall nästa kapitels första mening upp: ”Per Engdahl var naturligtvis ett barn av sin tid.” Snart nästa mening.
Vi tycker om tanken att sanningen finns i detaljerna, ju fler detaljer desto tydligare sanningen, precis som sidorna som läggs till varandra i ett rättegångsprotokoll, men detta att stapla fakta ger oss bara en falsk försäkran om att vi har fångat själva kärnan. Så skriver George Packer i sin biografi över Richard Holbrooke, Our man. I själva verket förstår vi knappt någonting. Grundlighet är förledande. Vem skulle klara en rättegång om en biografi? Ingen av oss. Packer skriver: Jag försöker hålla mig borta från vittnesbörd, domslut och straff.
Värre är det med handling. Handling är när människor gör något: går till jobbet, arbetar, äter, drar en historia, skrattar åt en historia, skriver ett brev, sitter i möte, går hem från jobbet, grälar med sin hustru/man, gråter, älskar, läser en bok, somnar. De arrangerar ett möte, skickar ut tidningar, skriver i tidningen, delar ut flygblad. De gör illa sig. De blir sjuka. De tillfrisknar. De gnäller. Mina gubbar – vilket de är, med ett par undantag, så här långt – saknar dessutom egenheter. Med undantag av PE, förstås, och något litet här och där. Jag vet knappt hur de klär sig. Röker han? Vad röker han? Vad gillar han för mat? Har han lätt för att skratta? Är han en tråkmåns? Allmänbildad? En god talare? Skriver bra? En ensamvarg? Jag jagar karaktärsdrag.
Jag nämner dem vid namn. Man kan inte berätta en historia utan att nämna namn. Vad jag söker är människor plus handling och människor är alltid behäftade med namn. Det är en viktig del av vår personlighet. Anders fick jag som en gåva av mina föräldrar. Det var inte ett namn som fanns i varken mammas eller pappas släkt, jag vet inte ens om det var särskilt populärt just då; det var det finaste de gemensamt kunde komma på. Anders är personligt. Det är bara jag. Sundelin sorterar in mig i ett sammanhang: en släkt, en familj, en trakt. Anders Sundelin är hela mitt jag med bakgrund och allt. ”Det viktigaste är att få namnen rätt”, skrev Jimmy Breslin om reporterns jobb. Just så. Det finns ingenting så förödmjukande som att få sitt namn felstavat. Eller utbytt mot ett annat. Jag minns en eftermiddag i en bar i Göteborg, under bokmässan, hur jag och min vän poeten stötte på herr akademieledamoten, vi slog oss ner runt ett bord, den sistnämnde ville bjuda på en drink och han vände sig till poeten, som är några år äldre, och gav honom fel förnamn. Poetens ansikte mörknade hastigt, med viss möda rättade han akademieledamoten, hämtade sig inte under hela vårt samtal. Så – jag namnger några få runt PE i trettiotalets Uppsala. Värre är det med handling.
Ett dilemma. Jag berättar om en handfull personer som under några år på trettiotalet bejakade fascismen. De anslöt sig till PE:s nysvenska förening i Uppsala som blev till ett förbund. En osympatisk fanatiker, skriver Arvid Fredborg om honom i Destination Berlin. Det tyckte in de. De värvade prenumeranter, packade tidningar, delade ut flygblad, höll ordning på lokalen, läste korrektur. Några av dem skrev artiklar, talade på möten. De beundrade alla PE. Med något undantag var de alla unga: tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre. De var med några år, sedan försvann de åt olika håll. Nu skriver jag om dem, med namns nämnande. Inte för att håna dem, förlöjliga dem, sätta mig på dem, visa mig själv på styva linan. Jag försöker begripa varför de attraherades av fascismen. Det är lätt att raljera, vara efterklok. Nej, jag sparkar inte på den som ligger. ”Det här kanske du inte har användning för och jag hoppas att du inte behöver skriva så mycket om pappa”, skriver en dotter som berättat vad hon minns. Måste jag nämna dem vid namn?
Så här börjar jag kapitlet: ”Han tackar för brev – ’som gladde mig mycket’ – och berättar om allt arbete som omger honom: Tidningen som är på väg, papperspåsarna och gummisnoddarna som har kommit, tidningsvikargänget som ska komma till kvällen. Broschyrer, medlemslistor, prenumerationer, artiklar som inte har skrivits, är rätt svaga, inget vidare, åt skogen för långa. Brev som ska besvaras. Han tackar för pengarna för lokalen förstås. Han oroar sig för ekonomin: ’Vore bra om hundra kunde slinka in, gör Ditt yttersta för detta.’ Det är nästa månadshyra, tryckeriet, telefonräkningen, porton. Pengarna från annonsörerna har underligt nog inte flutit in. Själv gläds han åt sin helinackordering för sextio kronor. Han har fått låna en skrivmaskin. Dagmar hälsar.”