under arbete
Nej, jag blir inte fascist när jag skriver om PE. Inte ens för ett ögonblick. Men jag måste försöka begripa honom: hans väg genom livet, hans ställningstaganden, hans tillkortakommanden, hans ögonblick av klarsyn, hans förluster, hans segrar. Hans mänsklighet. Jag måste hela tiden påminna mig om att jag inte skriver för att avslöja honom. Han är redan avslöjad. Jag skriver alltså för att begripa honom. Jag måste skriva så att även läsaren kan begripa honom. Eller kan jag bli PE för en stund? Måste jag bli PE för en stund?
Jag blir personerna jag skriver om, skriver Carson McCullers i en essä om skrivandet. Deras motiv blir hennes. När hon skriver om en tjuv blir hon en tjuv. När hon skriver om en homosexuell man blir hon en homosexuell man. När hon skriver om en dövstum blir hon dövstum när hon skriver. Hon prisar den Terentius som skrev: ”Ingenting mänskligt är mig främmande.” Och när jag skriver om Per Engdahl, blir jag då fascist? I dag skiner solen. Morgondopp.
Det regnar, droppar mot taket, fönsterbleck och veranda. Sitter i K-k utanför Enköping, på andra våningen, ser ut över Mälaren som är gråblå denna morgon. K sover. Två kapitel till ska jag gå igenom innan jag skickar iväg manuskriptet till A. Kontraktet har kommit, fyra kontrakt att skriva på. Lämning senast 26 april 2026. Flera kapitel oskrivna, sträcker sig fram mot hans död. Jag är less på både honom och det jag har skrivit. Tycker att jag blir rätt tjatig ibland. Nu en paus från manuskriptet, ta tag i översättningar, hitta personer som kanske vill berätta, ett sista varv.
Sitter och pillrar med de första nitton kapitlen. Jag har lovat min förläggare att han ska få läsa dem i ett svep nu under sommaren. Jag går igenom anteckningarna i alla kollegieblock jag samlat på mig, lägger till i manus, ändrar i manus, också stryker allt onödigt. Det sistnämnda naturligtvis allra besvärligast. Man vill ju visa sig på styva linan. Det mesta jag antecknat kan jag ju inte använda, tack gode gud ändå för att jag varit så förtvivlat noggrann. Här finns att ta av. Ett ord som inte kommer att återfinnas i mitt manus: Utmaning. Jag börjar med hans död.
PE fångad i ögonblicket. Han är missnöjd med flera av ”danskarnas” inställning till rörelsen som sådan: negativ, typisk borgerlig, blir till en rörelse för sin egen skull. ”Det är inte bara kommunisterna, som lyckats tända elden i människor. Det gjorde man mellan krigen också i Tyskland och Italien. Och vi, som bära framtidens ideologi ibland oss, måste göra detsamma. Gå vi icke in för uppgiften med fanatisk glöd, är det lika gott att stänga butiken. Då ha vi ingen framtid.” (Brev 5/11 1951)
I breven han skriver är tonläget ofta ett annat. René Binet i Frankrike är en rasist, fransmännen har ”en enastående förmåga att intrigera”. Italienarna är isolationistiska och gammalnationalistiska, avundsjuka på att det var svenskarna och inte de som fick med spanjorerna. Maurice Bardèche är tyvärr för mycket professor. I Tyskland håller Priester ställningarna, även försökt få fram en större samling av de nationella kretsarna. Problem med ekonomin. ”När jag sist träffade Priester i Köln, sutto vi båda och räknade ihop våra samtliga kontanter för att se om vi hade råd att äta korv och potatissallad.” I Österrike är sammanhållningen ”skröplig”. PE har skrivit ett trettiotvåsidigt manus på tyska som ska översättas, varje nation sedan skriva några rader som efterskrift. ”Med alla erfarenheter, man hittills samlat tror man inte på något i förväg. Kanske kommer man att opponera sig på någon detalj eller vad de nu kunna hitta på för att komma undan ett ställningstagande.” (Brev nyårsafton 1952)
Framme vid femtiotalet. Det är nu PE blir ett namn inom den internationella fascismen. Fascistkongress i Rom oktober 1950. Italienare, tyskar, fransmän, österrikare, spanjorer, svenskar med flera. Anna-Maria Mussolini på första bänken. PE har lärt sig italienska, inleder sitt tal på italienska. ”När jag hade uttalat det första ordet, hörde jag en susning i salongen”, skriver han i memoarerna. ”Det är kanske något löjligt i mitt uttal, tänkte jag, men har jag nu börjat, så måste jag fortsätta. Efter fyra ord – ’Camerati italiani, camerati europei’ – bröt en applådstorm lös. Sedan var det svårt att få tala en enda mening till punkt. Folk reste sig, folk skrek.” Det fortsatte nästa vår i Malmö. Rom var gryningen, skriver PE. Malmö stod ”i offentlighetens ljus”. Ja, det var en lycklig tid.
Nu till det jag skjutit framför mig i månader. Alla brev från och till PE under framför allt femtiotalet, från Priester, Bardèche, Landig, Cannata och allt vad de heter, skrivna på tyska, franska och italienska, fotograferade från mikrofilm, vilket betyder att de delvis är suddiga, sorgfälligt upplösta, tidvis närmast ogenomträngliga. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Å andra sidan: ingen har gått igenom det här, i alla fall inte gjort något av det, kanske stupade de just här, bland dessa svårlästa ordmassor. Jag känner mig som en arkeolog. Det är i alla fall inte fyrtio grader varmt. Det är inte sten. Jag måste hitta någon eller några som kan hjälpa mig. Med min skoltyska kommer jag inte långt.
Ännu ett kapitel klart. Det handlar om flyktingströmmen efter kriget, nazisterna från Tyskland, Belgien och Holland, Danmark och Norge som flydde undan de straff som väntade dem. De flesta ville till Argentina. Några kom förklädda till präster. De behövde falska pass och resedokument, pengar till resan, pengar till dem som hjälpte dem med den. Tvåtusen sa PE att han hjälpt, också till arbeten i Sverige. Sedan blev det fyratusen han hjälpt. Fyratusen? Någon frågade. Nej, kanske inte så många. Ett nätverk fanns i Malmö, lägenheter att gömma sig i, folk som hjälpte dem med pass och andra handlingar, ett nätverk där PE sa sig vara spindeln. De som skrivit om råttlinjen i Sverige och Danmark berättar den här historien, alltså den om PE och hans liga. Ingenting står om den i Uni Goñis synnerligen väldokumenterade The real Odessa, standardverket i ämnet. Mycket litet står om den i de Säpoakter jag hittat. Jag har letat. Jag har varit skeptisk. Jag fortsätter leta.
Min unge förläggare har flaggat för en deadline. Mycket försiktigt, han har funderat på saken, vet ju att vi bara snuddat vid saken tidigare – i sanning: jag har sagt att vi tar det nästa gång – men det slår honom att nästa år som är valår vore kanske inte så dumt. Jag har inget emot deadlines, i själva verket högaktar jag deadlines. Den skärper sinnena, får mig att fokusera, ha ett mål att arbeta fram emot. En deadline kan man självfallet inte bryta. Det är detsamma som döden. Uttrycket kommer från amerikanska inbördeskriget; man tog fångar i fält, hade ingen cell att stoppa in dem i, alltså placerade man dem på marken, drog en cirkel runt dem, den som bröt cirkeln, the deadline, var dödens.
Ännu ett kapitel. Nu är kriget slut. Det är svårt att skriva utan att raljera, utan att håna förloraren, samla alla dumheter han skriver, göra sig lustig över honom och hans övertygelse. För honom är det inte bara en förlust, det är en tragedi. Han menar det han skriver. Han tror att nu är Europa förlorat, undermänniskan kommer att triumfera, Sverige bli en lydstat under Sovjetunionen. Hur skriva så att läsaren inte skrattar åt honom utan begriper honom?
Ibland är jag så korkad. Jag började det här arbetet med att beställa fram PE:s Säpoakt, fortsatte med hans arkiv, läste hans böcker o.s.v. Jag beställde fram andras Säpoakter. Aldrig tänkte jag på att beställa fram akter över organisationerna – Nysvenska rörelsen, Svensk Opposition, Carlbergska stiftelsen … – förrän jag såg en fotnot i Mikael Rahms doktorsavhandling. Nu har jag gjort det. Nu har jag läst dem. Klantskalle.
Per Engdahl säger sig inte kunna acceptera Quisling. Han kan inte, som han säger, förlika sig med en regim ”på Tysklands nåde”. Det säger han i ett telefonsamtal med Gunnar Berg. Ett år senare packar han väskan för att resa till Norge, tillsammans med sin hustru, resan organiserad med hjälp av tyska konsulatet i Malmö. De stannar i fem eller sex dagar, Per Engdahl exalterad vid återkomsten till Sverige. Han har fått träffa dem alla, samtliga parter, ända från Quisling till biskop Berggrav. Han är den ende utlänning som fått träffa Berggrav: en imponerande personlighet. Han låter meddela att han varit ”arg” för att Berggrav burats in. Terboven är ”en idiot”. De enda han inte träffat är, som han säger, ”de rent bolsjevistiska terroristerna”. Han har massor att berätta. Det blir en turné. Om Quisling: han hade befarat att Norge fullständigt skulle läggas under tysk förvaltning, därför ville han skapa en regering med vilken Tyskland kunde förhandla. Han agerade i de norska intressenas tjänst, ”sådana dessa intressen uppfattades av Quisling”. Uppsåtet alltså gott. Om mötet med Berggrav: upplevelsen ”den mest skakande under min Norgeresa”. Biskopen i sin husarrest utanför Oslo hade varit misstänksam, trott att besökaren varit en polisprovokatör, men då Engdahl berättade att de mötts tidigare, i Uppsala, på Uppsala Kristliga Studentförbund, och att han nu företrädde den nationella rörelsen i Sverige hade Berggrav slagit om. Korten på bordet.
I memoarerna broderar han ut historien. Attachéerna som tar emot honom och hans hustru på Centralstationen i Oslo, eskorterar dem till Grand Hotel, en svit, en jättebukett gula rosor på bordet, ett kort från utrikesminister Stören. ”Välkomna till Norge”. Smörgåsar och öl. Nästa kväll middag hemma hos Stören med Quisling, ytterligare ett par ministrar och hirdchefen Møystad som andra gäster. En mycket livlig kväll. Samtal om tyska övergrepp. PE frågar Quisling varför han stannar kvar som ministerpresident. Och så vidare.
Bara skrävel?