under arbete
Går igenom medlemslistorna för Svensk Opposition: Borås, Gävle, Vänersborg. Malmö förstås, cirka 250 medlemmar. De är direktörer, disponenter och fabrikörer, köpmän, lektorer och rektorer, kontorister, lärare, någon adjunkt. En överläkare i Malmö, en häradshövding i Borås, en godsägare i Vänersborg. Medelklass och övre medelklass, även överklassen finns representerad. Majoriteten män, men det finns en hel del fruar och fröknar, en överstinna, en grevinna och en friherrinna i Malmö. Runt landet flera högre officerare: generalmajor Hugo Ankarcrona, överstarna Knut Palm och Erik Lind af Hageby, flygöversten Harald Enell. Överstelöjtnant Emil Fevrell, före detta befälhavare vid både Vaxholms och Bodens fästning, riddare av Svärdsorden etc. Poliskonstaplarna nästan lika många som godsägarna och grosshandlarna, häradshövdingarna Carl Sandström i Söderhamn och Ivar Hessius i Kristinehamn, hovrättsrådet Seth C:son Bjurner, landsfiskalerna i Rimbo, Ånge, Örebro och Filipstad, hovkonditor Eric Björkman i Uppsala. Bland själasörjarna: kontraktsprosten Ivar Rhedin i Säve, kyrkoherdarna Erik Fahl i Torsby och Gunnar Årnell i Unnaryd som tidvis har livlig kontakt med Per Engdahl, närmast lyrisk efter att ha lyssnat på honom på torget en eftermiddag i juni 1942: ”Ingen av oss hade hört något så sakligt utmärkt.” Däremot är det ”nästan alldeles omöjligt” att värva medlemmar. ”Svenskarna tycks vara blinda, döva.” Inte bara räkna upp namn och titlar, också få en bild av situationen, ett grepp om saken, få det att sjunga. Också skeptisk. Någon skriver till John Weibull: snälla, jag har försökt slippa Vägen Framåt som skickas både till mig och min dotter. Jag vill inte ha med den där halvnazisten Per Engdahl att göra. De jag namnger måste jag också ha hittat i andra, liknande sammanhang.
På Carolina Rediviva igår, KB i förrgår. Försöker räta på några frågetecken, gick väl sådär, fortsatt att läsa Vägen Framåt. Redan i juni 1942 börjar PE tvivla på en tysk seger. Visserligen konstaterar han ”med lättnad, att den tyska våroffensiven icke förlorat sin slagkraft”, den ryska våroffensiven varit misslyckad, tyskarna slagit den tillbaka, växande nervositet hos Storbritannien, men: ”Vi har ännu inte sett den tyska slutsegern.” Om den tyska regeringen skulle falla kommer gatan att triumfera, undermänniskan att resa sig. Därför måste ”ordningens krafter” samlas mot bolsjevismen, utan detta Tyskland i Europas mitt ”kommer Europa aldrig att kunna hålla stånd, när den gula stormfloden en gång kommer”. Han slutar sin artikel i nummer 22/1942: ”Idag är det osannolikt – men skulle trots allt Tyskland förlora får vi därför inte kasta yxan i sjön.” Annars är det nya möten, nya medlemmar, nya orter för Svensk Opposition. ”Socialdemokraterna frukta Svensk Opposition”.
KOLLA! Morbrodern från Kungälv som initierar honom i fascismens tankevärld. Valet 1936: Hur många röster fick Riksförbundet Det nya Sverige? Doktorsavhandlingen som aldrig blev klar/inte blev godkänd. Nationell Tidning, Den Svenske Folksocialisten, Ny Dag efter rysk-tyska pakten 1939, ockupationen av Norge och Danmark. Säpoakter: Behrens, Prinsessan av Wied, Sven Hedin, Yngve Nordborg. Flera? PE:s föredrag i Bodens fästning 1941. Biskoparnas brev om Norge februari 1942. GP 15/6, 9/7 1944 om John Weibull. Vägen Framåt 23/7 1944. Birgitta von Rosen (Wolf) i Nürnberg 1946? Minnesord John Weibull, död 2/1 1957.
Beställt fyra Säpoakter från Riksarkivet. Carlberg, Weibull, Johnsson (Berg) och Bergquist. Jag visste inte om de alla har en akt men det har tydligen. 530 sidor allt som allt. Något omfattas fortfarande av sekretess, fattar inte varför, men det är ingen idé att bråka. Det är det aldrig. Jag har aldrig fått rätt, om jag så följt saken ända upp i kammarrätten och haft en pensionerad justitieombudsman till hjälp. Oerhört snyggt formulerade överklaganden. Så blir det att åka ut till Täby. Håhåjaja.
Jag rör mig stadigt framåt i handlingen. I stort sett följer jag kronologin. Jag inleder med hans död, men sedan börjar jag från början: hans födelse, staden han växer upp i, föräldrarna, huset, regementet. Mer om staden. Skolan. Lekkamrater: inblicken i en annan sorts liv, arbetarklassen. Ännu mer om stadens liv, dess inre och yttre liv: På ett opinionsmöte i ett fullsatt Betania en söndagskväll i januari 1927 höjdes en kraftig protest mot nutida nöjesliv med dess många avarter, framför allt ”den s.k. jazzkulturen, vilken även i vår stad i allt större utsträckning synes fånga ungdomsskarorna”. Talare efter talare vittnade om eländet vid nutidens dansbanor, likt ”pesthärdar”, om sedeslösheten. Han tar studenten med toppbetyg. Studentuppsatsen. Uppsala Fascistiska Kampavdelning och vägen dit. Uppsala: staden. Han skissar på ett eget idéprogram. Om fascismen. En kärlekshistoria med olyckligt slut. Nysvenskarna. Varifrån fick han självförtroendet, denna starka självkänsla? Kamraterna som omger honom. Vad hände med dem sedan? Böckerna han börjar skriva. Vägen Framåt. Besök i Italien och Tyskland. Antisemitismen. Ett barn av sin tid. ”Det aktiva kampskedet har börjat.” Organisationen. Lindholm, Furugård. Folkresningen i Tyskland. Uppsala, som student, med Brusewitz och Tingsten bland andra. Berlin 1938. Han har gift sig. Säkerhetspolisen. SNF. Svensk Opposition. Hit har jag kommit, lunkat på i långsam takt. Nu måste jag bryta för en stund. En resa till Norrland. Varför inte?
Då stiger läsarens förväntningar. Så skrev jag nyss. Det låter väldigt planerat, som om jag från första början har en plan och följer den steg för steg. Läsaren som i grunden passiv mottagare, som någon jag manipulerar, som jag förhoppningsvis får med mig på vägen. Nej. Jag har ingen plan. Jag bara börjar: därför att jag hittat en ny infallsvinkel, börjat lessna på min egen röst, lessnat på det perspektiv jag hittills haft. In med andra ögon, andra aktörer. Jag vet alls inte hur kapitlet ska bli när jag skriver den första meningen: ”Säkerhetspolisen började avlyssna…”. Därframme finns bara ett antal vita pappersark.
Man måste överraska läsaren. Så håller jag henne vaken, får honom att fortsätta läsa, intressera sig för fortsättningen. Man vet aldrig vad som komma skall. Hur gör jag det? Genom att bryta tidsföljden till exempel, ta ett steg framåt eller två steg tillbaka i handlingen. Genom att skifta berättarperspektiv, plötsligt får vi någon annans blick på det som händer. Jag skriver: ”Säkerhetspolisen började avlyssna Per Engdahls telefon i mars 1941. De hade intresserat sig för honom under några år; han fanns i deras rullor med både registerkort och promemorior, en akt. Registerkortet var stämplat med ett hakkors …” Jag överraskar också genom att vara konkret, gå in i detalj: registerkortet med hakkors, promemorior. Då stiger läsarens förväntningar: Vad står det på registerkorten? Vad står det i promemoriorna?
Dricker eftermiddagskaffe med två gamla kumpaner från anno dazumal. Vi pratar Engdahl en stund eftersom de frågar vad jag skriver på. Varför blev han fascist? frågar J. En bra fråga. Det finns naturligtvis inget enkelt svar. Jag famlar runt en stund: Tidsandan. Uppväxten i ett militärt, starkt konservativt hem. Karl XII-vurmen. Ungefär så svarar jag, rätt luddigt, ingenting mitt i prick. Det finns annat: Morbrodern som läste Spöknippet och läste högt för honom, bland annat På västfronten intet nytt. Själv hade han, PE, läst om Mussolini och Atatürk, kopplade dem till de svenska kungarna. Fadern tog honom till Sveriges Fascistiska Kamporganisation i Stockholm innan de for vidare till Uppsala. Då var han nitton. Vems var initiativet? Också personen PE. Han ville ha strid, blanka svärd, barrikader. Högern var för mjäkigt för honom. Också en romantiker.
Trettonde kapitler klart. Tolv sidor. Jag ändrar mig hela tiden om hur det ska börja. ”’Här jobba vi för fullt’, skriver han i det första brevet.” Så började jag först. Sedan ändrade jag mig, inledde: ”Första maj bevistade de Rikskulturkammarens högtidssammankomst där de såg Hitler, hörde Goebbels och hade hur trevligt som helst.” Lade den där första förstameningen sist i stycket. Nu har jag ändrat mig igen.
Hittar inga andra skildringar av Berlin senvåren-sommaren 1938. Victor Klemperer befinner sig tjugo mil därifrån, rakt söderut. Maj: ”I kväll kommer Führern tillbaka från Italien. Uppmaning från Göring att ge honom ett triumfatoriskt mottagande, visa sin djupa salighet, den största tacksamhet (jag citerar nog tämligen noggrant), order om att flagga ’tills vidare’.” Läsesalsförbud på biblioteket. En trädgårdsmästare och en handelsman säger båda: ”Jag har ingen aning om vad som försiggår, jag läser inga tidningar.” Handelsmannen: ”Jag tycker alltihop är som på bio.” Man kommer, skriver Klemperer, ”att bli mycket förvånad när teatern blir blodig verklighet”. Juni: En särskild förmögenhetsdeklaration för judar. Juli: I München sammanträder Akademiska sällskapet för utforskning av judendomen. Klemperer skriver: ”i utlandet hukar man sig.” Rubrik i Stürmer: ”Synagogor är rövarnästen.”
Nu Berlin våren och sommaren 1938. Per Engdahl är där med sin hustru Stina. De är nygifta. Jag vet alldeles för lite om henne. Han arbetar med sin doktorsavhandling (som aldrig blir färdig). Han skriver brev till Vilhelm Rosell i Stockholm. ”Här jobbar vi för fullt”, skriver han. ”På 1 maj voro vi på rikskulturkammarens högtidssammankomst, sågo Hitler, hörde Goebbels och hade trevligt. Stina har varit sjuk ett tag men hon är frisk nu igen.” De ser Hitlers återkomst från Italien: ”Den var ståtlig.” De lyssnar till Goebbels på midsommarfesten i Olympiastadion, fullsatt, hundratjugotusen personer: en jätteorkester, en jättekör, ett fackeltåg med spikraka led, sju man i bredd, ett brinnande hakkors som sakta snurrar runt nere på plan: ”Det hela var så enastående och prickfritt genomfört, att man bara häpnade.” Midsommarbålet tänds. Och så Goebbels som talar om det nya Tyskland, om diktaturen som samlat folket bakom sig, om judarna. Gallskrik från massorna. Ett jättefyrverkeri. PE och hans hustru guidar en sällskapsresa arrangerad av Nationell Tidning. De besöker två arbetsläger utanför Berlin. Ett har de besökt tidigare. ”Ledarna kände igen oss när vi kommo, så vi hade det riktigt trevligt hela dagen.” Berlin sommaren 1938. Jag måste hitta andra skildringar från samma tid, samma tid. Har letat i Haffner, Shirer, Klemperer … Ännu inget napp.