under arbete
Vilka skulle då idealisterna på den förlorande fronten i det senaste världskriget vara? Det måste vara PE och hans gäng, de spridda skarorna av överlevare som inte avrättats i Nürnberg, tagit livet av sig, dött i Dresden eller vid Stalingrad, gått under jorden, flytt till Argentina. Varför skulle någon ingå något slags avtal med dem? Om vad? För vad?
Vad vill de, ja. De tio punkter som antogs i Rom, på förslag från PE och Nysvenskarna, säger inledningsvis att den aktuella uppgiften är försvaret av den västerländska kulturen mot den kommunistiska faran. Den största uppgiften är uppbygget av ”det europeiska riket”. Inom detta ska nationerna ha sin frihet och sitt nationella oberoende. Här ska en öppen marknad råda, likhet inför lagen säkerställas, tanke-, yttrande-, mötes- och föreningsfrihet vara okränkbar, vetenskapen fri och förutsättningslös, regeringschefen väljas genom folkomröstning, folkrepresentationen väljas i korporativa valkretsar. Ekonomin ska vila på ”det korporativa samhällets organisationer”, kapital och arbete likställas. Den nionde punkten betonar samarbete mellan Västerlandets alla sociala, ekonomiska och kulturella framstegskrafter och den tionde kristendomens betydelse. Ingenting om kriget, det nyss avslutade? Jo: ”vi eftersträva en försoning mellan idealisterna på båda fronter i det senaste världskriget” för att kunna bekämpa kommunismen etc. C’est tout. Alltså ingen självrannsakan, eftertänksamhet. Samarbetet betonas sist och slutligen.
Uppenbarligen har de svårt att komma överens, för att uttrycka det milt. I januari 1953 består Europarörelsen av fem organisationer, enligt ett brev från PE till Priester: DSB i Västtyskland, ESB i Österrike, en arbetsgrupp i Holland, Reformrörelsen i Danmark, Nysvenska rörelsen. Kanske det också finns i grupp i Norge. Ingenting i Frankrike (där Binet härjar). Schweiz kan de inte längre räkna med. I Italien finns numera bara personliga kontakter. Varför har de så svårt att komma överens? ”I och för sig är det inte ovanligt med starka motsättningar inom de extrema partierna, där medlemmarna inte har sammanförts på grund av gemensamma intressen utan på grund av gemensamt missnöje. I längden är det därför svårt att skapa sammanhållning inom ett sådant parti”, skriver Eric Wärenstam i Fascismen och nazismen i Sverige. Det som gäller i partier gäller naturligtvis också mellan partier, än mer partier verksamma i olika länder. Vad vill de?
Läser långsamt igenom breven med pennan i hand, namnlistan framme. Krångel och konflikter. Det är Binet i Frankrike som arrangerat en egen kongress, spanjorerna som inte vill vara med, Gatti i Rom som skrivit ett negativt brev, Massi som inte skrivit alls, Bauverde i Spanien som också han är tyst. Tienen är, som vanligt, lojal. ”Om jag ska summera dessa diskussioner”, skriver PE till Karl-Heinz Priester i Wiesbaden, ”drar jag slutsatsen att möjligheten att forma en kulturell rörelse – existerar fortfarande.” Men ”Binets intriger” har redan orsakat stor skada. ”Jag är av den uppfattningen att inga kompromisser kan göras med dessa människor. De vill inte kompromissa. De vill tvinga på oss en politik som vi inte kan acceptera.” Mellan oss och dem, antingen eller. Detta i januari 1953. Det har gått mindre än två år sedan kongressen i Malmö.
Klippt och tejpat och häftat i dagarna tre. Ordnat alla brev årsvis, månad för månad, dag efter dag och lagt in i plastmappar. En ansenlig bunt har det blivit. Först nu upptäcker jag att det finns mycket litet från 1950, 1951 och 1952 – som borde vara de intressantaste åren, då Europarörelsen formas. Har ingen aning om varför. Har jag missat något? De måste ju haft kontakt före mötet i Rom, före Malmö. Hur skulle de annars kunna träffas? ”Diskussionen om nationalistisk samverkan över gränserna blev allt intensivare. Och till sist – det var på hösten 1950 – kom en telegrafisk inbjudan till deltagande i en nationalistisk Europakongress i Rom den 25-27 oktober.” Det skriver han i memoarerna. ”Nytt pass hade jag fått 1949.” Där finns förstås breven från PE hem till Sverige där han berättar om sina upplevelser. Nu går jag och badar.
Så kom den. Pappersbunten på 333 sidor med översättningar från spanska, tyska, italienska och franska till engelska, avfotograferade från mikrofilm i en av Riksarkivets nedsläckta skrubbar, alltså brev skrivna av PE och till PE mellan 1951 och 1969. Hans internationella engagemang, hans roll som ledande internationell fascist efter kriget har varit svår att få grepp om: alla dessa konferenser och möten, böcker, tidningar och broschyrer, manifestationer och upprop och beslut. Alla dessa organisationer. All splittring. Hans resor genom Europa, hans framträdanden i först Rom och sedan Malmö och sedan …? Allt han skriver jublande om i memoarerna. Det är så mycket jag inte vet, begriper. Under hur många år kan man egentligen tala om en sammanhållen rörelse? Nu kan jag i alla fall fortsätta nysta, fördjupa mig, ringa in huvudrollsinnehavarna, sedan bestämma mig för att skriva. ”Glöm inte att PE spelade en internationell roll”, sa Terje Emberland i Oslo. Tack AI. Tack Alva på förlaget.
Nej, jag blir inte fascist när jag skriver om PE. Inte ens för ett ögonblick. Men jag måste försöka begripa honom: hans väg genom livet, hans ställningstaganden, hans tillkortakommanden, hans ögonblick av klarsyn, hans förluster, hans segrar. Hans mänsklighet. Jag måste hela tiden påminna mig om att jag inte skriver för att avslöja honom. Han är redan avslöjad. Jag skriver alltså för att begripa honom. Jag måste skriva så att även läsaren kan begripa honom. Eller kan jag bli PE för en stund? Måste jag bli PE för en stund?
Jag blir personerna jag skriver om, skriver Carson McCullers i en essä om skrivandet. Deras motiv blir hennes. När hon skriver om en tjuv blir hon en tjuv. När hon skriver om en homosexuell man blir hon en homosexuell man. När hon skriver om en dövstum blir hon dövstum när hon skriver. Hon prisar den Terentius som skrev: ”Ingenting mänskligt är mig främmande.” Och när jag skriver om Per Engdahl, blir jag då fascist? I dag skiner solen. Morgondopp.
Det regnar, droppar mot taket, fönsterbleck och veranda. Sitter i K-k utanför Enköping, på andra våningen, ser ut över Mälaren som är gråblå denna morgon. K sover. Två kapitel till ska jag gå igenom innan jag skickar iväg manuskriptet till A. Kontraktet har kommit, fyra kontrakt att skriva på. Lämning senast 26 april 2026. Flera kapitel oskrivna, sträcker sig fram mot hans död. Jag är less på både honom och det jag har skrivit. Tycker att jag blir rätt tjatig ibland. Nu en paus från manuskriptet, ta tag i översättningar, hitta personer som kanske vill berätta, ett sista varv.
Sitter och pillrar med de första nitton kapitlen. Jag har lovat min förläggare att han ska få läsa dem i ett svep nu under sommaren. Jag går igenom anteckningarna i alla kollegieblock jag samlat på mig, lägger till i manus, ändrar i manus, också stryker allt onödigt. Det sistnämnda naturligtvis allra besvärligast. Man vill ju visa sig på styva linan. Det mesta jag antecknat kan jag ju inte använda, tack gode gud ändå för att jag varit så förtvivlat noggrann. Här finns att ta av. Ett ord som inte kommer att återfinnas i mitt manus: Utmaning. Jag börjar med hans död.
PE fångad i ögonblicket. Han är missnöjd med flera av ”danskarnas” inställning till rörelsen som sådan: negativ, typisk borgerlig, blir till en rörelse för sin egen skull. ”Det är inte bara kommunisterna, som lyckats tända elden i människor. Det gjorde man mellan krigen också i Tyskland och Italien. Och vi, som bära framtidens ideologi ibland oss, måste göra detsamma. Gå vi icke in för uppgiften med fanatisk glöd, är det lika gott att stänga butiken. Då ha vi ingen framtid.” (Brev 5/11 1951)
I breven han skriver är tonläget ofta ett annat. René Binet i Frankrike är en rasist, fransmännen har ”en enastående förmåga att intrigera”. Italienarna är isolationistiska och gammalnationalistiska, avundsjuka på att det var svenskarna och inte de som fick med spanjorerna. Maurice Bardèche är tyvärr för mycket professor. I Tyskland håller Priester ställningarna, även försökt få fram en större samling av de nationella kretsarna. Problem med ekonomin. ”När jag sist träffade Priester i Köln, sutto vi båda och räknade ihop våra samtliga kontanter för att se om vi hade råd att äta korv och potatissallad.” I Österrike är sammanhållningen ”skröplig”. PE har skrivit ett trettiotvåsidigt manus på tyska som ska översättas, varje nation sedan skriva några rader som efterskrift. ”Med alla erfarenheter, man hittills samlat tror man inte på något i förväg. Kanske kommer man att opponera sig på någon detalj eller vad de nu kunna hitta på för att komma undan ett ställningstagande.” (Brev nyårsafton 1952)
Framme vid femtiotalet. Det är nu PE blir ett namn inom den internationella fascismen. Fascistkongress i Rom oktober 1950. Italienare, tyskar, fransmän, österrikare, spanjorer, svenskar med flera. Anna-Maria Mussolini på första bänken. PE har lärt sig italienska, inleder sitt tal på italienska. ”När jag hade uttalat det första ordet, hörde jag en susning i salongen”, skriver han i memoarerna. ”Det är kanske något löjligt i mitt uttal, tänkte jag, men har jag nu börjat, så måste jag fortsätta. Efter fyra ord – ’Camerati italiani, camerati europei’ – bröt en applådstorm lös. Sedan var det svårt att få tala en enda mening till punkt. Folk reste sig, folk skrek.” Det fortsatte nästa vår i Malmö. Rom var gryningen, skriver PE. Malmö stod ”i offentlighetens ljus”. Ja, det var en lycklig tid.