under arbete
I breven till kamraterna ute i Europa de första åren under femtiotalet återkommer två namn: Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarson. Han ska ha haft ett första möte med Hedlund, nästa i september. Det är 1953. Om allt går i lås någon form av etablerat samarbete. I januari 1954 ska Hedlund föreslå förbundsstyrelsen att NSR ska betraktas som en samarbetspartner. Med Jarl Hjalmarson förs också diskussioner, tillsammans ska de ha skrivit ett inlägg till riksdagens budgetdebatt. Vid Hedlunds avgång 1971 ska det ha framkommit att han haft samröre med PE. Kolla.
Sista omgången brev översatta och levererade. Skickat ett blomsterbukett till Alva på NoK som inte bara matat AI med all denna pappersmassa, även haft ögonen med sig, kommenterat när hon varit osäker på översättningen. Nu ordnat breven kronologisk. Bara att börja läsa. Första brevet 22 november 1950, från PE till Karl-Heinz Priester i Wiesbaden, ”anständigheten och hedern själv”, som han skriver någonstans och ska ha intensiv kontakt med hela tiden fram till dennes död 1960. Philip Rees berättar i Biographical dictionary of the extreme right since 1890 att Priester efter 1935 var engagerad i Kraft durch Freude, en organisation tydligen sysselsatt med fritidsaktiviteter och underhållning, från 1939 krigskorrespondent för Luftwaffe, sedan löjtnant och sambandsofficer i Waffen-SS. Svårt skadad. Krigsfånge. Efter kriget engagerad i flera partier på yttersta högerkanten: NDP, NDRP, DSB. En av organisatörerna bakom internationella fascistkonferensen i Rom i oktober 1950, där PE gör succé. Kan inte komma till Malmö året efter eftersom han inget visum får. Nu tackar PE honom för att ha blivit inbjuden till en föreläsningsturné i Västtyskland. ”Det bereder mig den största glädje att tacka ja till denna inbjudan.” Men hur är det med visum? Kommer både PE och hans hustru att få visum? Kanske bäst att dela upp resan i olika etapper. Annars är han full av iver, tentaklerna ute överallt. Dock: ”Tiderna är hårda.”
I Säpoakten över Europarörelsen framgår att Säpo öppnar PE:s brev i början av femtiotalet. De har ögonen på honom. Hur länge, oklart. Jag får inte läsa längre fram än till 1955. Knäppt är det och knäppt blir det. På Malmökongressen 1951 finns en rapportör, dock inte en av Säpos egna spanare: en ung socialdemokrat, SSU-märket på kavajslaget. Uppenbarligen känner han flera av de inblandade, PE inberäknad. Han är med på torgmötet, ett samkväm, ett par middagar. Skickas ut när det ska bli interna förhandlingar. Sex sidor. Ger en bild av några deltagare: PE talar med klar och ren stämma, stöder socialdemokratin, prisar Ernst Wigforss, talar om Europas sociala, ekonomiska och kulturella utjämning som ska föra klasserna samman, förbannar demokratierna, läs: Sverige som vägrat tyskarna visum. Andra dagen svartklädd, lite hes nu, ondgör sig över naziststämpeln som tycks omöjlig att tvätta bort, måste försöka hålla ”den objektiva linjen”, får inte låta sig skrämmas och utan Tyskland kan det inte bli ett enat Europa. ”Vi skall stå för vår rörelse och fördjupa den, den rörelse som kanske en gång skall omfatta hela mänskligheten.” ”Pq” Palmqvists händer och läppar darrar när han bestiger talarstolen men talar med säker stämma om hat och hämnd som står i vägen för den nya världen. Nora Torulf talar ”med utomordentlig stämma” om ett enat Europa, det kan hända att en dag ska den svenska ideologin behärskas av alla folk men kanske det ingenting blir av det hela. Sedan drar hon anförandet på franska, tyska och italienska. Bengt Olov Ljungberg lägger sig i ett samtal ”på sitt vanliga raljanta sätt”. Sven Arne Lundehäll ”verkade inte ha särskild hög intelligenskvot”. En schweizare vid namn Fischer håller ett antisemitiskt föredrag, PE ”beklämd”, urskuldar F med att han suttit inspärrad i tre år och ”kommit lite efter i utvecklingen”.
Suttit på Riksarkivet uti Arninge, läst Säpos dossier över Europeiska Sociala Rörelsen/Europarörelsen. Fyra hängmappar i en box. Intressant. Inledningsvis ett sjusidigt PM från april 1953, C. Möller, Köpenhamn författare. Skriver bland annat: ”Oförvanskade nazister har – ofta under demokratisk förklädnad – fått tillfälle att spela en alltför stor roll inom Västtysklands politik, förvaltning och ekonomi.” Konstaterar att upplösandet av nynazistiska ej medför slut på nazismen. De dyker upp under andra namn eller fortsätter illegalt. De infiltrerar demokratiska partier, nämner Fria Demokratiska Partiet (FDP) i Västtyskland, där de t o m finns i ledningen. Kontakter mellan olika länder utreds, de olika ländernas olika organisationer. PE i en central roll. Nysvenska rörelsen, ”helt i typisk nazistiska anda”, den enda rörelsen i Sverige, till skillnad från de flesta andra länder. ”Mycket tyder på, att ovannämnde dr Per Engdahl icke blott står bakom den skandinaviska nazismen utan hela världsnazismen.” Nja.
Fortsätter försöka få ordning på mina papper. Korrespondensen med de europeiska fascistiska storheterna … Bardèche, Priester, Massi, Adler, Almirante o.s.v. …, artiklarna om både dem och andra och kongresser och möten och debatter, akademiska papper, utdrag ur böcker. Tack pärmar. Tack register. Tack plastfickor. Tack Google. Dyker hela tiden ner i manuset, lägger till och stryker och flyttar om. Grubblar. Får inte fastna i researchen, styras av den, måste lätta ankar, befria mig. Det är så mycket att hålla reda på.
Kaos kantar min stig. Kanske inte riktigt, men det är ingen reda bland mina papper. Jag letar efter en artikel jag vet att jag har, lyfter ut fyra sprängfyllda mappar ur skåpet, tio elva tolv plastfickor, en massa lösa papper, går igenom allt detta – nej, jag hittar den inte. Inte heller i den högen, eller i den eller den. Tar fram de pärmar där den kan finnas … nej. Jag förstår inte varför jag håller på så här. En gång lyssnade jag på en föreläsare från föreningen Grävande journalister, föreläsning handlade mest om det pärmsystem han använde sig av. Då suckade jag invärtes, nu begriper jag poängen. Så plockar jag fram alla artiklar jag kopierat på KB under senare tid, de flesta olästa. Jag tar dem allt efterhand, ofta tvingas jag använda förstoringsglas, tänker på hur PE stavade sig fram med förstoringsglas, oändligt långsamt gick det. Oändligt långsamt går det. Lägger dem kronologisk, sedan kanske en annan ordning, inshallah. Nu går jag på gymmet.
Kapitlet, om blindhet, skrivet och ändrat och lagt till manuset. Tillbaka till uppbygget av en europeisk fasciströrelse. En avhandling räknar brev, grubblar mindre. Åren är 1950 och 1951. Några slutsatser: PE fick många nya kontakter i.o.m. Romkongressen. Rörelsen skapades inte av PE ensam. PE:s nätverk viktigt för verksamheten, framför allt för att sprida information och nyheter. Ömsesidiga relationer, ingen hierarki. Ett invecklat kontaktnät. Oundvikliga konflikter, inte minst p.g.a. ”rasfrågan”, även om hur rörelsen skulle fungera. Jodå. Det sista mest intressant för fortsättningen. Nu åter till PE:s brev i början av femtiotalet. ”… vi irrade omkring bland ruiner och annat …”. Annars mycket litet om Tyskland som det ser ut fem, sex, sju år efter kriget. ”I Tyskland efterlämnade kriget runt 500 miljoner kubikmeter rasmassor … utspridda över städerna i form av bräckliga ruiner bland vilka det var livsfarligt att röra sig.”, skriver Harald Jähner i Vargatider. I dag fyller jag 77.
Det blev fem brev till. Då får vi se. Igår på KB, letade efter honom i Synskadades Riksförbunds tidskrift sent sjuttiotal. Ingenting. Fortsatte att leta i hans diktsamlingar, till sist en dikt om hans blindhet, från 1963: ”Mitt ena öga är slocknat / mitt andra är matt. / Jag går som med sökarlykta / genom dimma och natt.” Det finns flera, till och med en om den vita käppen. Nu ska jag börja skriva. Hur ska jag börja? Ingen aning.
Nu har jag skrivit och skickat sexton brev. Riktiga brev, med kuvert och postadress och frimärke. Det är till barnen till några av dem som följde Per Engdahl efter kriget. Barnen har nu blivit femtiotvå, sextionio, sjuttiotvå, sjuttiosju, åttiotvå år och så vidare. Jag frågar efter minnen, efter dagböcker, brev, fotografier. Deras fäder var lektorer, läroverksadjunkter, tandläkare, hovrättsråd, professorer, någon en vanlig tjänsteman. Kanske de inte vet någonting. Så har det varit med de jag hittills har kontaktat, även om deras fäder var äldre, aktiva före kriget. De som själva varit aktiva har, med något undantag, inte velat prata med mig, skyllt på än det ena, än det andra. Då får vi se hur det nappar.
Tre kapitel har jag närmast framför mig, ännu så länge bara i huvudet. Ett om dessa försök att skapa en fascistisk international i början av femtiotalet. Ett om hans blindhet. Ett om dem som fortsatte i rörelsen, stod honom nära under femtio-, sextio- och sjuttiotalet, även vidare. Jag famlar runt bland alla tre uppslag, läser och antecknar, formulerar inledningsmeningar i huvudet. Detta att han var blind sedan fjortonårsåldern har jag hittills bara berört, hade inte tänkt skriva särskilt om det, men det måste ändå vara en viktig sida av personen PE. Inte så att det gjorde honom till fascist, inte så att det formade honom som människa, men det gjorde honom annorlunda – i andras ögon. I sina memoarer skriver han mycket litet om det, länge vägrade han ha blindkäpp, men på sjuttiotalet engagerade han sig i De Synskadades Riksförbund – ända tills det upptäcktes i Stockholm och han sparkades ut (om man får tro honom själv). Märkligt hur han lyckades ta sig fram på tågresor och flygresor, skriva brev på fem språk, sitta ordförande på möten, hitta fram till talarstolen, minnas det andra läste för honom. ”Jag behövde hålla allt i huvudet”, skriver Helen Keller. Svårigheten att vara den man tidigare var berättar flera personer om i Inger Berndtssons intressanta och ovanligt välskrivna doktorsavhandling Förskjutna horisonter.
Hur ser hon ut? Får vi veta mer om henne sedan? Skriver K på en sida sedan hon läst det jag hittills skrivit. Det handlar om Stina Berglund som träffar PE i Uppsala och gifter sig med honom 1937. Hur ser hon ut? Jag vet inte. Får vi veta mer om henne? Något litet. Jag måste komma henne närmare, PE närmare.
Varför har de så svårt att komma överens? När de har så svårt att komma överens inom ett land, hur svårt måste det då inte vara att komma överens mellan organisationer i olika länder. Det är inte bara att de talar olika språk, att avstånden blir större, gränser som måste korsas, pass och visa som ska utverkas, tågbiljetter och flygbiljetter köpas, hotellrum bokas (för man måste ju träffas) – då, före kriget, rasade de alla samfällt mot demokratin som skulle ha spelat ut sin roll, det fräschaste fräscha var fascismen som galopperade fram; nu visade sig demokratierna vara starkare, fascismen besegrad. Bara i Italien fanns ett starkt fascistiskt parti, MSI, som satt i parlamentet. I Tyskland hade de samlat någon procent av rösterna i valet 1953, vilket var en stor besvikelse, i Frankrike käbblade de med varandra, i Holland käbblade de väl också med varandra, spanjorerna tvekade, i Norge vågade de inte visa sig och nysvenskarna ställde inte upp i val. Varför skulle MSI samarbeta med andra? Vad skulle de få ut av det? De tycks ha meddelat sig med tyskarna, efter Malmömötet 1951, att de gärna samarbetade så snart partiet fanns i förbundsdagen och var politiskt effektiv. Och sedan var även italienarna i luven på varandra. Med italienarna har vi bara ”personliga kontakter”, skriver PE. ”Men låt oss hoppas att goda tider kommer åter”, skriver Priester till PE.
I protokollet från den så kallade Andra Europakongressen i Malmö 1951 ser jag att bland de utskott som bildades fanns Rättsutskottet. Detta skulle ”diskutera möjligheten att få fram en allmän, förutsättningslös och objektiv undersökning av grymheter och rättsliga övergrepp, som begåtts av båda sidor före och efter det andra världskriget.” Målet: ”att få fram vad som faktiskt ha hänt samt – vilket är det väsentliga – att söka få fram klara och konkreta principer för personlig frihet och rättssäkerhet, som skall kunna bli oeftergivliga normer i den europeiska rörelsens strävanden.”