under arbete
Ur kollegieblock 2: Volym 5 (forts). Brev från PE 12/8, 14/12-50 > Se kopior (4 sid). Brev från Göran Englund 27/11-52 > Se kopia. Brev från K.G. Engquist m.fl. 1942, 1948-50, 1952, 1953, 1959-63. Brev från NSR till Fälldin 19/8-78. PE skriver till G. Axel Gadolin, H-fors, (kolla!) 22/12-62, berättar bl.a. att han varit i Bryssel och träffat Paul van Zeeland (kolla!) som ställde sin sekreterare till hans förfogande. Också kontakt med Lousse vid universitetet i Louvain. Träffat flera specialister vid Europakommissionen gnm van Zeeland. G varit i Madrid och Lissabon, träffat folk och fått ”en allsidig uppfattning”. PE hjälpt honom med kontakter. G medarbetar i Sydsvenska Dagbladet. ”G ser helt annorlunda på araberna än på negrerna. Samtidigt som jag är för Sydafrika, Tshombe, Welenski och Salazar, är jag mot OAS.” Brevväxling med Jacques Galli, Luxemburg (kolla!) 1960. Brevväxling med R. Gayre, The Mankind Quarterly, Edinbourgh 1961-62 > Se kopior (32 sid). Brev från Franz Gessinger 1950. Brevväxling med David Giladi, tidningen Maariv, Jerusalem, besökt Malmö 1960. Expressen har köpt artikel men ej publicerat. Malmörörelsen är intakt, skriver PE, trots samröret med Israel. Expressen har säkert köpt artikeln för att ingen annan ska göra det och sedan ej publicera, tror PE. (Varit i kontakt med Nycop.) Den kommer att bli ”vårt bästa argument i kampen mot antisemitismen”. (Kolla!) Brev från Sigrid Gillner > Se kopia (2 sid).
Ur kollegieblock 2: Volym 5. Brevväxling med A. van Eck, Stuttgart 1961-62. Dag R. Edlund, riksdagsledamot, skriver till PE 15/12-66, på riksdagens brevpapper, att han läst Folkhem i utförsbacken, ”ungefär halva boken i natt”. Starkt gripen av mycket. Så mycket man sällan får höra, ”därför kanske allt för sällan funderar över”. Berättade detta för James Dickson – som i gårdagens debatt i riksdagen om hur illa behandlad PE blivit i ett TV-program (Kolla!) – och E tyckte att han borde meddela PE sina intryck ”som kanske kan bereda Eder någon tillfredsställelse”. Jan G:son Ekman, Stockholm, entusiastisk medlem i NSU, ett par brev 1963, begär 1965 sitt utträde ur rörelsen ”av personliga skäl”. Flera namn ur NSU Stockholms styrelse. Brev från Ragnar Elger, Sölvesborg > Se kopia (1 sid). Brev från PE 3/5-52 t.o.m. ?/10-52 > Se kopior (18 sid). Tiggarbrev från PE inför nya året 1953: ”1952 innebar för den nysvenska rörelsen påtagliga framgångar särskilt bland studenter och arbetarungdom. Det fortsatta arbetet för samling av Europas nationella krafter kring en i Sverige utformad ideologi gjorde också väsentliga framsteg. Ekonomiskt var 1952 däremot ett av de hårdaste vi genomkämpat. (…) Ber om en summa ”om möjligt ej understiger hundra kronor”. Det är mycket pengar: ”Men utan offer är det omöjligt för oss att arbeta vidare.”
Och på tal om udda figurer. Gunnar Furugård, bror till Birger Furugård, ”Kodoktorn”, som Anna-Lena Lodenius skrivit en bok om, En värmländsk Hitler, skriver till PE 1963 för att beställa fem exemplar av Vägen Framåt. Han begriper inte PE:s kritik av de Gaulle. Även om GF avskytt honom för hans ”hätska antigermanska” politik” och för att han skänkt Algeriet till ”muhammedanerna” försöker han ändå tillsammans med Tyskland ena Europa ”och befria detsamma från amerikansk-judisk milliardism”. Därför bör de Gaulle icke klandras, icke angripas. Europas verkliga fiende är USA med ”judedrängen Kennedy” vid rodret. GE skickar ett ekonomiskt bidrag till ”vår kamprörelse”, avslutar brevet: ”Heil Adolf Hitler dem Grossen!!! Lefve Vägen Framåts folkrörelse och dess ledande män!!! Ja, Hell alla trofasta svenskar!!!” (Det sistnämnda understruket.) GE hade varit provinsialläkare i Älvdalen, hade 1924 tillsammans med bröderna Birger och Sigurd bildat Sveriges första nationalsocialistiska parti, Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (senare Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarföreningen). Han hade fyllt 83 när han skrev brevet, avled året efter.
Alla dessa krumelurer i marginalen. Henrik Dieden till exempel. PE brevväxlar med honom 1952. D hjälper till att ordna lokal för ett möte i Örebro, sätter in annonser, skickar senare 50 kr till Nysvenskarna. D tillhör SNF men hoppas, av breven att döma, att organisationerna ska bli en. Sammanför PE med pastor Birger Claesson i Kumla, ”vår tids störste siare” som skrivit broschyren Dom över Sverige. D oroar sig över att PE ”av anpasslighet låter sig förleda sig till något skall mot Hitler”. Skriver: ”Tysklands upprättande och upprättelse står ju nu för dörren.” Bengt Olof Ljungberg, förbundssekreteraren, lugnar: ”PE är faktiskt den ende, som med tagande av egna personliga risker under åren från 1945 och framåt på torgmöten och Folkets Hus hävda en från folkopinionen avvikande bedömning av Tyskland.” D bor på Carlslunds herrgård, Örebro. Hittar litet om honom i en skrift om egendomen: ”He” inom familjen, ungkarl med flera älskarinnor, jägmästare, bodde i ”stora huset söder om entrén mot gårdssidan” och delade hushåll med övriga i familjen, ägde också en mindre gård i Södermanland. Skötte om familjens och några grannsocknars skog. Inplanterade bävern i Sverige. Fågelskådare som umgicks med både Eric Rosenberg och Sten Bergman. Misslyckad affärsman. ”Varje sommar reste han till Lysekil där det sades att han hade ett förhållande till konstnärinnan Bojan Lilliehöök, som dock var gift.” Sannolikt kände han Göring. Hittades död i sin säng efter en tidig morgons tjäderspel, 67 år gammal, ”kanske kan man säga att timingen var perfekt sett till hans ekonomiska situation”. Egendomen ägdes av brodern Theodor Wright Dieden (1889-1968).
”Romanförfattarens kunskap om en uppdiktad person är absolut. All bevisning är hennes, helt och fullt. Medan det för den som skriver biografier aldrig kommer att finnas en slutgiltig version. Istället måste man fråga sig: Håller min version inför läsarna? Kommer de tro att jag har försökt berätta sanningen? Känner de att de har fått möta denna person? Och kan de förstå varför jag tycker att detta liv fortfarande är betydelsefullt, varför det fortfarande spelar en roll för oss?” (Richard Holmes)
Flera kontakter med USA, 60-talet. Nils-Eric Brodin, fil.kand., San Fransisco, skriver och vill ha kontakt med Nysvenska rörelsen. PE svarar, även andra. Brevväxlingen pågår åtminstone mellan 1960 och 1968. PE vill veta vilka amerikanska tidningar som kan ta in notiser och artiklar från den nationella rörelsen ”så inte bara den liberala hjärnuppmjukningen i Europa kommer till amerikanarnas kännedom”. ”Hela Europa är så genompyrt av liberalism, att det sannerligen är hög tid med en motstöt.” ”Radion är allra värst.” N-EB tipsar om John Birch Society, ”no doubt the most active and definitly anti-communist organisation today”. Brodin? På nätet hittar jag en Nils Eric Brodin, 1931-2004, född i Västergötland, död i Wilmington Beach, North Carolina, USA. På hans gravsten: PATRIOT-PROFESSOR-FRIEND. Också en sexsidig skrift, ”Sweden’s harvest of immorality”, utgiven 1969.
I mars 1960 besvarar PE ett brev från John Boardman, Syracuse, New York. Det måste vara samme John Boardman som senare blir professor i fysik, sf-fan, också kämpe för de svartas rättigheter. Av någon anledning har han blivit nyfiken på Malmörörelsen, skriver och frågar vad den är. PE svarar: En samling grupper i Europa förenade av en antikommunistisk ideologi. Ej antisemitisk, ej nazistisk. Ej vänner av diktatur. Kämpar för jämlikhet mellan alla människor, nationer och raser. Men det finns inte två människor, nationer och raser som är helt lika. Alla ska därför ha samma rättigheter och möjligheter att utveckla sina egna kvalitéer. Grunden är korporatismen. (Förklarar begreppet.) Kämpar för ett enat Europa. En tredje punkt: samverkan mellan tro och vetenskap. I ett nytt brev skriver PE, på Boardmans fråga, att det ej finns någon sektion av Malmörörelsen i England. Där finns flera nationella rörelser, Mosley med flera, men inget samarbete med ”dessa extrema grupper, som på många sätt tillhör det förflutna”. Är motståndarna judar? Ja, också judar. Också andra. Judar är lika olika som svenskar. Detta är den bild han vill ge, skenet.
Dåligt skrivna biografier, jag har läst åtskilliga. Ingen nämnd, några glömda, tack och lov. Några har jag inte kunnat ha kvar hemma, mått illa bara jag sett bokryggen. När det blir redovisning i stället för berättelse, uppräkning i stället för liv. När det bir sensationer, oftast inbillade, i stället för resonemang. När det blir ärebetygelser i stället för kritisk granskning. Pladder, för att man har så lite att säga, i stället för stringens. Ann Charters biografi över Jack Kerouac gillade jag, Kerouac, oerhört snyggt fångad. Skriven med den djupaste respekt utan att bromsa vid förfallet, utan att gotta sig i förfallet, förfära sig. Huvudet kallt, hjärtat varmt. John Lewis Gaddis George F. Kennan. An American life. Vilken bredd, vilket djup – om diplomaten som förutsåg Sovjetunionens fall fyrtio år innan det skedde, ungefär såsom det skedde. Diplomaten som förmådde vara både lojal och kritisk, aldrig underdånig. Åtskilliga understrykningar i den under arbetet med Diplomaten som handlar om en annan sorts diplomat. Vilgots Sjömans Drömtydaren, om Olle Hedberg. En detektivhistoria.
Den som skriver biografier kan liknas vid inbrottstjuven. Janet Malcolm gör jämförelsen i sin fascinerande bok om Sylvia Plath och Ted Hughes, eller snarare om biografierna om Sylvia Plath och Ted Hughes. Den heter The silent woman: Sylvia Plath & Ted Hughes och kom 1994. Man bryter sig in i huset, snokar igenom byrålådorna som kan tänkas innehålla juveler och pengar och bär sedan iväg tjuvgodset i triumf. Voyeurismen och beskäftigheten som driver både författare och läsare av biografier påstås vara väl grundad vetenskap, angenäm och solid. Biografiförfattaren påstås till och med vara en välgörare. Han lägger ner åratal av sitt liv åt detta hedersamma uppdrag, sitter outtröttlig i arkiv och på bibliotek år ut och år in, tålmodigt genomför sina intervjuer med vittnena. Den är ingen ände på hur långt han är beredd att gå och ju mer han låter läsaren först hur jobbigt han haft det desto mer tror läsaren sig vara med om en litterär upplevelse i stället för att ha lyssnat på skvaller och läst andras brev. Läsarens oerhörda tolerans mot dåligt skrivna biografier kan bara bero på detta förhållande mellan författare och läsare: detta att ha gjort något förbjudet; tillsammans har du smugit genom hallen, stannat utanför sovrumsdörren och försökt kika genom nyckelhålet.
Wärenstam skriver också om ”invandringsfrågan”. Det är, skriver han, som invandringsfråga antisemitismen kommer in i de nationella kretsarna under 30-talet, Engdahl som pådrivande. Enligt E har regeringens flyktingpolitik varit alldeles för välvillig, han avslutar en artikel så här: ”Bakom de blågula folkhemsfraserna grinar den judiska internationalismen. Mot det frätande giftet i dess materialistiska livsinställning, mot det demokratiska och kapitalistiska samhälle, som med sin löslighet ger främlingselementet svängrum, reser sig en nationell folkvåg, samlad under den nysvenska livssynens Vasafanor.” Antisemitismen drevs hårt av Engdahl, skriver W. Judarna var en fiende mitt inne i landet, ett internationellt fogdevälde som måste krossas. E skrev: ”I denna den nakna uppgörelsens stund framskymtar den arisk-judiska rasmotsättningens hela ofrånkomliga brutalitet.” Demokratin och parlamentarismen var osvensk, importerad från England. Svensksinnade män skulle föra landets talan när det nya Europa skulle byggas upp. Efter kriget har man samarbetat med nazistiska och fascistiska rörelser i andra länder, men enligt W har den nysvenska rörelsen ”krympt ihop till en ultrareaktionär och antidemokratisk sekt”. W betecknar E som en ständig ”opportunist och infiltratör”.
”Läsning av Wärenstams nidskrift.” Eric Wärenstam hade doktorerat 1965 på Sveriges nationella ungdomsförbund och högern, skrev fem år senare Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 och nu, 1972, hade han byggt ut sin bok, skrivit utan vetenskapliga anspråk men objektivitet och klarläggande, påpekar han i förordet, vägledde honom. Ett omfattande arkivmaterial låg till grund för boken, han hade intervjuat flera av de inblandade och han skriver lätt och ledigt, inte utan finess. Per Engdahl dyker först upp som ung student, medlem i SFKO, i kontakt med Lindholm. Sedan som nysvensk i Uppsala kring 1930, författare till en artikel om Mussolini – ”den nya tidens skapare” – i Vår Kamp. Föreningen Det Nya Sverige grundas i Uppsala 28 oktober 1928 av några studenter och gymnasister, Engdahl som ordförande. Vägen Framåt börjar ges ut sommaren 1932. Engdahl ”full av tillförsikt om nysvenskhetens möjligheter”. Även Hitler väckte beundran, Nazityskland fick helhjärtat stöd. Judarna hade sig själva att skylla. Fascistdiktaturernas nederlag ett hårt slag. Engdahl är ”den ende av de gamla fascistkoryféerna, som har ’övervintrat’ och som har fortsatt sin propagandaverksamhet mot det demokratiska samhället efter kriget”. Rörelsen antisemitisk fram till 1946. Intresset för Mussolini och fascismen finns som en underström hos Engdahl. Redan i unga år utvecklade han en ledarmyt kring sin person ”som överträffar det mesta i den vägen”. Han var inte bara partichef, oersättlig, också skapare av nysvenskheten, denna ”nysvenska anda”. Kring honom ett skara trofasta och hängivna. Den korporativa staten enligt Engdahl: ett fast organiserat näringsliv underställt en allsmäktig statsledning. Partiet, allenarådande och lett av riksrådet, är regeringens rådgivande organ. Riksrådets ordförande är regeringschef. ”För något oppositionsparti fanns där inte plats.” Rörelsen fortfarande starkt antidemokratisk. Engdahl har försökt anpassa rörelsen till en ny situation utan att göra avbön. ”Det hela var alltså en fråga om taktik, inte om sinnesändring.”
Vardagens förtretligheter: Telefonen avstängd. Sibirisk kyla i rummen. Kronofogden som tränger sig på med påminnelser om obetald skatt. Ett brev till tryckeriet öppnat, innehållet borta. Och ändå ska en tidning skrivas, tryckas och skickas ut till prenumeranterna. Brev ska skrivas, telefonsamtal ringas, resor företas. Möten ska anordnas. Mat för dagen, kaffe, kläder till barnen, en semesterresa. Inte undra på att varje avtryck i det offentliga Sverige tolkas som inbrytningar, en framgång, kanske en början på något nytt: ett inslag i Sveriges Radio, ett debattinlägg i DN, i Aftonbladet, samtal med en redaktionsmedlem, en tvåbetygsuppsats av en nyfiken student. Där finns kontakter med moderata riksdagsmän, utkast som skrivs inför debattrundor, färdiga anföranden. Alla internationella kontakter, PE:s resor utomlands: ”Reste kl 12 till Köpenhamn för vidare befordran till München.” En lyckad tidningsförsäljning på Kungsgatan i Göteborg, också en i Uppsala: ”även här succés”. Hemligheter: ”VF:s 11 hemlisar tejpade och avsända.” Fienderna: ”Läsning av Wärenstams nidskrift.”
Dagboken forts. Otroligt pengastrul. Rasmussons halva lön klarad med RO:s blindpengar. I övrigt inte klart med övertrassering. Genomgång av det tyska kapitlet med Yngve. Lördag fri. Reglering av RO:s övertrasserade checkkonto med anlända TR-pengar. Brev till Svenska Dagbladet. Lundaträffen uppskjuten. Avsändande av 1000 flygblad till Normark i Uppsala. Genomgång och nyskrivning av manus till brev till sossekongressen. Insändare till Arbetet om Sibyllelöpsedeln. Genomgång av slutet på Europakapitlet i det tyska manuset. Påringning från Aftonbladet: insändarmanus bortkommet. Nytt manus. Arbete med tyska manuskriptet. Halva Ortmarks nya bok. Recension för VF av Ortmarks bok. Anskaffning av nytt färgband. Ledaren till VF. Påstötning av Holmström om kampanjen mot Ho Chi Minh-presentationen i St Petri läroverk. Fyra insändare i denna fråga utskrivna. Genomgång av bandspelaren. Bok till (…). Överenskommelse med Schwerin om kransar till Rosells begravning. Tre tyska artiklar till Der Weg nach Vore. (…) tillbaka! Besök av Pq. Fortsatt diskussion om de misstänkta inbrotten. Början på kapitlet om nationalism och världsfederalism. Början på kapitlet om det klasslösa samhället. Städning i tamburen. Avslutning på artikeln om det klasslösa samhället. Besök av Bernt. Diskussion om Europasamarbetet efter Almirantes brev. Början på kapitlet om massan och gruppen. Fortsatt städning. Stortrassel med klichéerna. Bortkomna på posten. Nya klichéer blixtbeställda hos Köhlers. Lunch med Lindholm och Bernt Ohlin med dryftning av taktik och arbetsmetoder. Diktamen av partierna om Kreugeraffären i det tyska manuskriptet. Inskaffande av stencileringsvätska och färgband.Telefonterror i tropikhetta. Fotnot. Rasmusson, Sven (1946-2010), förbundssekreterare NSR. Yngve Nordborg (1897-1971), medlem i NSR, frivillig Waffen-SS, sång- och talpedagog i Malmö. RO: Per Engdahl. Normark, Bertil (1936-1986), NSR Uppsala. Schwerin, Henrik von (1932-95), NSR Stockholm. Rosell, Yngve (1897-1969), med PE sedan 30-talet, postmästare i Sthlm. Einar ”Pq” Palmqvist (1892-1973), rikssekreterare NSR. Bernt Ohlin, vice ordförande NSR, rådman. Giorgio Almirante (1914-1988), grundare MSI Italien.
I tredje volymen på Riksarkivet finns en dagbok med början 14 januari 1969. Den handlar om vardagens bestyr i lokalerna på … adressen hittar jag nu inte … i Malmö. Kaffelagning. Införning av inkomna prenumerationer. Städning. Lunch. Telefonsamtal med Åkesson, Birgitta, okänd man, PQ, Nordström, Pressbyrån, Ohlin. Besök av två namngivna personer. Nästa dag börjar också den med kaffelagning, införsel av nya prenumerationer, genomgång av pressen, fortsatt städning. Lunch. Stencilering av kallelser till studiecirkeln. Nyskrivning av slitna schabloner. Telefonsamtal med PE (som alltså befinner sig någon annanstans), Thulin, Nordström. Ett besök. Och så fortsätter det stilla livet i Nysvenska rörelsens högborg. Man köper frimärken på posten, går igenom ledaren i nästa Vägen Framåt, tar emot nya besök, tar emot nya prenumerationer, skriver nya schabloner och registerlappar, ringer nya telefonsamtal, skriver brev brev brev. Kämpar mot kölden. ”Fortfarande sibirisk kyla i rummen.” Kämpar med hyran. Träffar en karl på krogen som är intresserad av rörelsen. Det nya numret av tidningen anländer. ”Tidningsvikning hela dagen.” Fortsätter att kämpa mot kölden. Fortsätter att vika tidningar. PE skriver artikel till Rütger Esséns festskrift, skriver om en vistext, skriver en artikel på franska, skriver två nya vistexter för tonsättning av Carling, skriver en dikt till mötet på torsdag, skriver en artikel till DN som Lagercrantz lovar att ta in. Man skickar 380 brev till lärare runt om i landet, skriver adresser på kuverten, sätter på frimärken, går till posten med alla kuvert: ”Läraraktionen”. Man har en lång diskussion om rörelsens ekonomi, när planer på en import- och exportfirma Sverige-Förenade Arabrepubliken. Samlar in skräp för bortforsling. Lyckas betala ännu en hyra, ännu en telefonräkning: ”Likvidering av tele- och hyresräkning”. Biljett beställt till Wien, Rom, Paris och åter. Jag försöker se figurerna röra sig där i rummen, tala med varandra, svara i telefon, slicka frimärken, hamra på skrivmaskinerna. Är de glada, ibland uppsluppna, fyllda av tillförsikt?
”Tankens makt över språket fordrar både en fri tanke och ett fritt ord.” Torsten Fogelqvist, folkbildare och författare, skrev det. Jag hittar citatet i Bertil Stålhanes Tala svenska. Språkets betydelse i kampen för vår kultur. Måste erkänna att jag aldrig hört talas om honom, boken hade jag aldrig hittat om inte PE rasat mot den i en artikel. Den gavs ut 1941 och är en elegant vidräkning med fascismens och nazismens våldtäkt på språket, alltifrån sanningens relativisering över propagandan som erövringsmetod till behovet av en ren, lugn och klar svenska, mycket mer därtill. Särskilt intressant för mig är kapitlet ”Eftersägare och överlöpare”, bland dem PE. Stålhane tvivlar inte på att PE verkligen tror sig tjäna svenska intressen i sin kamp för ”nysvenskheten”. Fundamentalt hos honom är romantiken, förgyllda drakskepp etc., vilket gör hans politiska lära svårgreppbar. Vad vill han egentligen? Vad innebär hans korporativa folkstat? ”Staten skall stå utom och över korporationerna”, skriver PE. ”Det betyder inte diktatur.” Vad betyder det då? Regeringen ska vara ”framsprungen ur den nationella förnyelsen”. Vem utser den? Där finns ledare ”uppifrån utsedda”. Stålhane misstänker att detta sistnämnda helt enkelt åsyftar fil.lic. Per Engdahl och hans klubbkamrater. Men även en irrationell, grumlig, romantisk förkunnelse kan vinna terräng. Därför måste den granskas, skriver Stålhane, så att den ”bringas att falla sönder i ett antal mer eller mindre väl skanderade fraser”. Spåren från Mussolini förskräcker.