under arbete
”Tankens makt över språket fordrar både en fri tanke och ett fritt ord.” Torsten Fogelqvist, folkbildare och författare, skrev det. Jag hittar citatet i Bertil Stålhanes Tala svenska. Språkets betydelse i kampen för vår kultur. Måste erkänna att jag aldrig hört talas om honom, boken hade jag aldrig hittat om inte PE rasat mot den i en artikel. Den gavs ut 1941 och är en elegant vidräkning med fascismens och nazismens våldtäkt på språket, alltifrån sanningens relativisering över propagandan som erövringsmetod till behovet av en ren, lugn och klar svenska, mycket mer därtill. Särskilt intressant för mig är kapitlet ”Eftersägare och överlöpare”, bland dem PE. Stålhane tvivlar inte på att PE verkligen tror sig tjäna svenska intressen i sin kamp för ”nysvenskheten”. Fundamentalt hos honom är romantiken, förgyllda drakskepp etc., vilket gör hans politiska lära svårgreppbar. Vad vill han egentligen? Vad innebär hans korporativa folkstat? ”Staten skall stå utom och över korporationerna”, skriver PE. ”Det betyder inte diktatur.” Vad betyder det då? Regeringen ska vara ”framsprungen ur den nationella förnyelsen”. Vem utser den? Där finns ledare ”uppifrån utsedda”. Stålhane misstänker att detta sistnämnda helt enkelt åsyftar fil.lic. Per Engdahl och hans klubbkamrater. Men även en irrationell, grumlig, romantisk förkunnelse kan vinna terräng. Därför måste den granskas, skriver Stålhane, så att den ”bringas att falla sönder i ett antal mer eller mindre väl skanderade fraser”. Spåren från Mussolini förskräcker.
Förutom PE noterar jag 79 namn i första volymen. Jag noterar deras organisationstillhörighet, ställning i organisationen, yrke om möjligt, ort, var jag kan hitta dem i mina block, pärmar. Namnen är för mig centrala. Människor och handling är vad jag behöver. Allt efterhand utökas någras biografier, andra faller om inte bort så in i skuggan. Några blir jag extra nyfiken på. Allt efterhand söker jag dem i litteraturen, i tidningsartiklar och dokument. Jag letar i Sveriges dödbok efter födelse och död, födelseort och dödsort. Finns det någon levande som kan veta något om honom, om henne? Barn? Barnbarn? Finns han i livet? Skrev hon något? PE står i centrum men han omges av en rad individer förenade i sin politiska uppfattning, ändå särskilda som individer. Jag måste få liv i liken.
De som varit inne i Per Engdahls arkiv har snart tvekat, förvirrade sökt sig omkring, till sist gett upp och krupit ut igen. Det är vad jag hört. Jag förstår dem. För det första, omfånget. För det andra, oordningen. Volym 1 (av, som sagt, 99) börjar med ett protokoll från Nysvenska rörelsens årsstämma 21/3-65, 11 deltagare antecknade, §4: ”Sedan blev det tid för servering och samvaron därvid förflöt under god stämning för alla de närvarande.” §7: ”Hans Sabel tackade bl.a. i sitt avslutningsanförande de närvarande för deras visade intresse för vår rörelse och för deras goda vilja att föra rörelsen framåt.” Volymen fortsätter med ett protokoll från ett möte med riksledningen 4/1-73, sedan dokument kring samarbetet med SNF 1980-84, slutar med kaos, ömsesidiga beskyllningar, skilda vägar. NSR:s politiska program, ett par protokoll 1983, 1985, därefter handlingar – nu blir det spännande – kring Malmörörelsen 1951. Därefter årsberättelse för Svensk Opposition 1943, årsberättelse för NSR 1979, diverse handlingar 1982, 1963, 1941, 1958. En odaterad handskriven lapp med 10 namn, däribland I. Kamprad. Tillbaka till Malmörörelsen 1951, ett 14-sidigt protokoll från kongressen. Protokoll styrelsemöte NSR Malmö 5/1-61, §5: ”Kamratandan inom ortsförbundet diskuterades med hänsyn till bl.a. diskussioner och annat arbete inom ortsförbundet varvid föreslogs att en lista skulle uppgöras härför.” Inför Sommarträffen 30/6-57 planer på ”något folkdanslag”, talen ”mellan de olika dansnummeravsnitten” diskuteras. Volymen fortsätter med handlingar från 1952, 1951, till sist årsberättelser 1952, 1953, 1956, 1960.
Om jag skulle våga mig på en kort karakteristik av Per Engdahl som person bara att döma av de avlyssnade telefonsamtalen. Temperamentsfull, en känslomänniska. Han far i taket, blir förbannad. Ledsen? Inga spår. Hängiven, för att inte säga fanatisk. Därav ett starkt självförtroende. Optimist. Fåfäng. Han är kritisk mot Quisling, mot att han satt sig i tyskarnas knä, men så får han resa till Norge, kommer hem efter att ha ”fått träffa dem allihopa där”, kritiken bortblåst. Intrigant: rörelsen överskuggar allt, därför spelar personliga hänsyn ingen roll i hans politiska liv, den ska bort och den och den och … Vänner blir snabbt fiender. Fiender kan bli vänner. Intelligent.
I Säpoakten också dem han träffar på besök i Stockholm. Flera besök på tyska legationen 1940-43. Änkefru Lilly Martin, Görings svägerska, förbereder besöket i telefon: Hur många trappor? ”Jag ser ju så rysligt dåligt.” (11/2-41) Hälsar på hemma hos Sven Hedin. (20/8-41) Berättar i telefon för sin hustru nästa dag att H varit ”i gasen, utav själva den”. Lunch samma dag med tyske ministern, ”synnerligen angenäm”. Sammanför fil.dr. Lennart Linnarsson (född 19/7-09) med Weibull, köpman Holger Westerberg, postmästare Vilhelm Rosell. Linnarsson springer ärenden åt E., möts på olika platser i Sthlm. (1941-43) Hälsar på hemma hos prinsessan av Wied. (1941-42) Hem till Sven Hedin. (30/8-43) Lunch med tyske attachén Behrens på Operakällaren, middag i Strands matsal med Weibull, Carlberg, direktör John Erik Hultström (född 13/2-86), planerar Svensk Oppositions kommande verksamhet, bl.a. ”gillesaftnar” lördagar i Manhemssalen, studerar ivrigt handlingar med långa sifferkolumner, ”tydligen räkenskaper av något slag”. (11/9-43) Tyska legationen i trettio minuter, sedan redaktör K.G. Nyberg på Landelius konditori, Kungsgatan: ”Under samtalet dem emellan framkom enligt vad servitrisen kunde avlyssna att Engdahl skulle resa till Tyskland på fredag och vistas där till påföljande torsdag.” (19/1-44) Paul Grassman, pressattachén vid tyska legationen, men G har ont om tid, E får bara tio minuter. (10/3-44)
Och i främlingens roll får jag låta mig nöja. Detaljer hjälper mig dock att krypa närmare mitt objekt, så t ex att han anländer till Umeå med tåg denna dag i slutet av oktober 1942 med en brun resväska, en brun portfölj och en reseskrivmaskin, rumsnumret, tidsangivelserna, att dessa fyra namngivna personer dricker te i hotellets matsal. Ett uppsnappat telefonsamtal (dialog). Det är inte mycket, men det hjälper oss att se honom in action. Vädret denna dag kan jag ta reda på. Dagen därefter händer det något mer. PE anländer till Vännäs, stiger av tåget och går fram till en uniformsklädd järnvägstjänsteman, de växlar några ord, tillsammans går de sedan fram till det norrgående tåget, in i en andraklasskupé. Den andre visade sig senare vara samme man som PE talat med i telefon dagen innan, en järnvägstjänsteman vid namn BL. De går av tåget, följs åt till stationshuset, där L går in. PE till järnvägsrestaurangen, stannar där till två minuter före avgång, skyndar sig ut och upp på tåget som sätter sig i rörelse. ”I samma ögonblick kom L rusande och hoppade upp på det i gång varande tåget och gick in i samma kupé som E. Hur långt L medföljde tåget har inte kunnat utrönas.” L 40 år, skriven i Vännäs, känd för dåliga affärer, en ”vingelmakare”, ”lögnaktig” och ”synnerligen opålitlig”, misstänkt för spritstölder, illa tåld av såväl befäl som arbetskamrater. Politisk uppfattning okänd. I Boden samma kväll höll PE ett föredrag på f.d. Elimkapellet, Kungsgatan 14, rubrik ”Hitler, Stalin och Sveriges kommunister”. Ett sextiotal närvarande. PE klagade på att polis hade följt honom hela vägen från Härnösand medan kommunisterna hade fritt fram att utöva sin verksamhet. Bland åhörarna en officer, ett tiotal underofficerare från I 19, några av dem namngivna. Syftet med mötet att bilda en avdelning av Svensk Opposition.
Tekniskt sett finns ingen skillnad mellan levnadstecknaren och romanförfattaren. Greppen skiljer sig inte åt: personteckningar och miljöbeskrivningar, perspektivskiften och tidsförskjutningar, växlingen mellan handling och resonemang, individ och grupp, den stora och den lilla världen. Också jag kan börja i vilken ände jag vill, sätta punkt där jag tycker, fylla utrymmet däremellan efter eget skön. Också för mig är det viktigt att skriva så lite som möjligt, koncentrera språket, stryka, stryka, stryka. Jag väljer mellan människor, händelser och förlopp, väljer och vrakar. Papperskorgen är författarens bäste vän, som Singer sa. Spänningen uppstår mellan raderna, i det outsagda. Detaljer sätter färg på rummet, får en individ att ta gestalt, blåser liv i en situation. Verben får fart på berättelsen. Tonen fångar förhoppningsvis läsaren, håller henne kvar ända till slutet. Romanförfattarens verktygslåda innehåller inte fler verktyg än levnadstecknarens. Verkligheten begränsar dock den sistnämnde. Ljuga får jag inte. Dansen måste ske i takt med fakta. Mina möjligheter att ta mig in i en människas skalle är högst begränsade, för att inte säga obefintliga. Memoarer förskönar, brev luras, vittnesmål går inte att lita på. Levnadstecknaren är en främling, en gäst i verkligheten.
Hur hårt jag jag än anstränger mig kommer jag inte åt Engdahls inre liv. Genom polisrapporter och tidningsklipp kan jag följa hans rörelser, jag kan nästan höra vad han säger i telefon och jag kan läsa hans brev, böcker och artiklar, jag kan intervjua dem som kände honom, titta på foton, men hans inre värld förblir stängd för mig. Där går levnadstecknarens gräns. Hans besvikelser kan skymta i dikterna han skrev, frustration, också tvivel (till en viss gräns). Kan jag överhuvudtaget förstå honom? En ung släkting till honom var rädd för just det: att jag skulle förstå honom. Hon menade att där inte finns något att förstå. Han var en ond man, punkt. Hade han segrat skulle ondskan ha segrat och det är inget mer med det. Så var är det jag vill åt?
En dag i Per Engdahls liv. Anländer med tåg till Umeå klockan 15.23. Som bagage en brun resväska, en brun portfölj och en reseskrivmaskin. Resväska och skrivmaskin lämnar han över till vaktmästaren vid Hotell Margareta som mött vid tåget. Portföljen tar han hand om själv. Promenerar ensam till hotellet där han anvisas rum 27. Ringer hem. För sin hustru klagar han på att statspolisen förföljer honom, snokar igenom hans rum och bagage. Försöker förgäves komma i kontakt med doktor Brink vid Umeå lasarett, med advokat Sven Hallström. Beställer samtal till Vännäs 206, personligt, strax därpå expedieras samtalet: ”– Reser förbi Vännäs imorgon med tåg från Umeå klockan 13. Möt vid tåget. Vi har 20 minuter på oss för konferens. Vi ska gå igenom partiprogrammet. Finns någon fler att ta med till tåget? – Nej, jag är ensam här.” Kvart i sju kommer doktor Brink till hotellet med sin hustru, frågar efter E:s rum, dit de båda beger sig. Fänrik BHA, I 20, kommer kort därefter, frågar efter rum 27. De fyra till hotellets matsal, dricker te. Brinks lämnar hotellet vid nio, E och A kvar i matsalen till 22.15. A lämnar hotellet. E går tydligen till sängs. (26/10-42)
PE karakteriseras tidigt i Säpoakten: ”en extrem nazist av propagandatyp”. Man noterar hans kontakter, bl a att han telegraferar till Lilly Martin, Görings svägerska, före resan till Berlin (nov-40). Man refererar hans tal och föredrag, som det i Manhemssalen, Odengatan 42, Sthlm, våren-41, om nationalsocialismens motståndare i Sverige som ledda av ”vissa finans- och judiska kretsar” lyckats trumma ihop en skicklig propagandaapparat, förfogar över stora penningtillgångar. Nat.soc. och nysvenskheten har många beröringspunkter, olikheterna dock markanta, de nysvenska ”tryckte ej fullt så hårt på rasens renhet, som för oss vore en självklar sak, utan betonade kraftigare den enskilda människans särart, hennes personlighet”. Nysvenskheten har ej diktaturen på sitt program, i stället vill man bevara gamla stolta svenska traditioner (”vilka olyckligt avklippts vid Karl XII:s död”); självstyret skulle bevaras vid sidan av en stark regeringsmakt, göras gällande inom yrkena, korporationerna. Ordförande på mötet hovrättsrådet Seth Bjurner. I sept-41 talar han i samma sal under rubriken ”Vad har vi mot judarna?”, karaktäriserar dem som ”ett mänskligt gift”, uppmanar till enhetlig front mot allt judiskt; PE ”hätsk och hatisk i tonen”. 12/1-42 talar han under rubriken ”Sverige i världsbranden”, säger att det inte bara är en kamp mellan demokratierna och axelmakterna utan fastmer en strid mellan den vita och gula rasen. Krossandet av Sovjetunionen är av vital betydelse för vårt land. Före mötet har ingenjör Carlberg berättat att en ”judisk kalender” ska utges, under mötet cirkulerar en lista: de som tecknar sina namn ”skulle frivilligt ställa sin personkännedom om judar inom olika yrken och fakulteter till förfogande”, garanteras prenumeration (15 kr). I kalendern: judiska yrkesutövare, ingifta, hus- och egendomsägare o.dyl., i alfabetisk ordning. Säpos övervakare noterar att det är fullsatt i salen, 125 personer, bl a fem furirer från olika vapenslag, i uniform. Inga protester, invändningar, noteras.
Sommaren 1944 börjar det osa bränt. Tyskland har definitivt kört fast i Ryssland. PE:s pass dras in efter resorna till Norge och Finland. Carlberg i Stockholm säger upp lokalen i Stockholm; han ska sälja huset, lägga ner Manhem. Två medlemmar nekas deltagande på en kurs i Befolkningsförbundets regi. Medlemmar gillar inte att Svensk Opposition inte deltar i riksdagsvalet, några dyker upp på SSS:s listor. Sista samtalet som avlyssnas är mellan PE och lektor Bergquist i Göteborg, 3 april 1945, kl 11.39, PE först: ”– Ja, du förstår det är ju absolut tydligt att de allierade segrar, det är redan uppgjort, men frågan är nu om Tyskland ska kunna klara sig eller ej. Vi får inte blunda för fakta. – Ja, men jag tror att vi ha all anledning att vänta lite till, det kommer kanske alldeles säkert något ännu. Tyskland har oerhörda reserver. Dagsposten skrev också detta på påskafton.” PE nappar inte på betet, ber i stället B att sluta hetsa mot Dagsposten. Där den fria världen äntligen ser en ljusning vid horisonten ser PE mörket närma sig, ett nederlag. Han vill inte blunda för fakta. Han tänker inte ge upp. Carl-Ernfrid Carlberg (1889-1962), officer, författare och antisemit som finansierade nazistiska och fascistiska rörelser före, under och efter kriget, bl a genom Samfundet Manhem där PE var en uppskattad föredragshållare. Harry Bergquist (1900-70), fil.dr., professor i zoologi som följde PE från Sveriges Nationella Förbund in i Svensk Opposition och vidare till Nysvenska rörelsen. Svensk Socialistisk Samling (SSS) bildades 1938 under Sven-Olof Lindholms ledning, fick 4204 röster i riksdagsvalet 1944. Dagsposten var en pronazistisk dagstidning utgiven av SNF, finansierad av Nazityskland, ersattes 1950 av Fria Ord.
PE reser till Norge, till Oslo, kommer tillbaka, entusiastisk. Han har fått ”träffa dem allihop där”, från Quisling och ända bort till Berggrav, biskopen. Han är den ende utlänning som fått träffa den sistnämnde. De enda han inte har träffat var ”de rent bolsjevistiska terroristerna”. 47 möten inprickade där han ska tala om Norgeresan. Kritiken mot Quisling är som bortblåst. Men han har problem med nerverna, talar med sin läkare i telefon. Det är inte mötena som gör honom nervös, vilket doktor M tror, det är pengarna. ”Spänningen i nervsystemet blir av att hålla pengarna klara här uppe. Har jag bara så att jag vet när jag är ute och reser att det finns pengar att betala tidningen och allting finns här nere, så får världen ramla, det rör inte mig i ryggen.” Han är övertygad om att Tyskland kommer att vinna kriget, skriver en artikel med den rubriken. Det är i augusti 1943. Weibull har varit i Tyskland, i Hamburg, ”praktiskt taget är Hamburg borta, allihop … Öde land, alltsammans.” Det är ”fullkomligt bestialiskt” att behandla ett kulturland så. Det dröjer till april 1944 innan nästa samtalsuppteckning kommer. Då har PE varit i Finland, ringer sin hustru från Stockholm, berättar att han har talat på ett möte i Helsingfors inför 120 åhörare, i Borgå cirka 50, igår Åbo inför 74 åhörare. Han har träffat utrikesminister Ramsay och finansminister Tanner. Han fortsätter prata. Han är åter uppeldad. Fru Engdahl säger att han kanske inte ska säga så mycket på telefon. ”Det gör ingenting”, säger PE. Men utrikesminister Tanner får han inte citera på något vis. Sedan drar regeringen in hans pass.
Jag läste att Jean-Louis Trintignant, den finstämde franske skådespelaren som dog i förra veckan, 91 år gammal, hade sagt att för honom var hjältar ointressanta att spela. En hjälte är en hjälte är en hjälte. I stället gillade han de komplexa, sammansatta karaktärerna. Man måste, menade han, som skådespelare älska alla de människor man vill gestalta, om det så vore Hitler. (Förutsatt att filmen är anti-nazistisk.) Själv gestaltade han ju med stark inlevelse Marcello Clerici, anpasslingen, i filmen Fascisten av Bernardo Bertolucci. Det måste gälla också mig nu när jag försöker närma mig Per Engdahl. Komplex, sannerligen. Sammansatt, ja. Måste jag älska honom? Nja. Jag måste i alla fall hitta det motsägelsefulla hos honom, annars kan jag inte göra honom intressant. Annars kommer jag att tappa intresset för honom. Per Engdahl sväljer inte allt, sätter sig till motvärn. Han grälar med Gunnar Berg om Quisling. Han kan inte fördra Quisling och det han gjort. Han tänker inte skriva något positivt om Quisling. Men så, i ett telefonsamtal med doktor Kircher, tysk journalist i Stockholm, i juni 1943 kommer en resa till Norge på tal. PE säger att inte har fått någon ”formell inbjudan” men att han försökt komma i kontakt med norska myndigheter. Sedan följer kontakter med tyska konsulatet i Malmö, med Weibull i Landskrona. Han reser, tillsammans med sin hustru reser han 11 augusti till Oslo, inbjuden av Stören, Quislings utrikesminister (som efter kriget flydde till Argentina). De kommer att stanna i tre dagar, säger han till Weibull, han ska få ”träffa dem allihop där”. Smickrad.
Jag har börjat med PE:s Säpoakt som ett sätt att närma mig honom. Här kan jag nästan höra hans röst, hans sätt att uttrycka sig, få en bild av människor han har att göra med, hans rörelser, möten (när man skuggar honom). Konflikter drar upp till ytan, trots att han misstänker sig vara avlyssnad. I juni 1942 ett livligt meningsutbyte med Gunnar Berg, hans förläggare, om ett kapitel i en kommande bok. PE ”mer och mer förgrymmad”, GB ”ilsknare och ilsknare”. Det handlar om Norge, Quisling. GB vill stryka hela kapitlet. PE kan möjligtvis gå med på att stryka, inte skriva någonting ”som försvarar den 9 april”. GB (”hånfullt”): ”– Tjaha … det var det enda raka som gjordes. För jag menar, hela … tyskarnas samling i Norge är det enda raka.” ”– Tyskarnas, ja, men inte Quisling.” ”– Va?” ”– Inte Quisling.” ”– Jo …” ”– Tyskarna har jag aldrig sagt något om.” ”– Snälla vän, du har alldeles för lite överblick över vad som hände den 9 april – det var ju rena kaoset.” ”– Spelar ingen roll.” ”– Hm.” ”– Spelar ingen roll – jag kan inte acceptera Quisling.” ”– Ja, ja, ja, ja. Du kommer till att acceptera honom med uppsträckta händer och du kommer att göra samma sak här.” ”– Det är jag inte övertygad om.” ”(Tyst)” PE fortsätter: ”– Nä.” ”– Jodå. Det gjorde du visst det – utan tvekan gjorde du det. Utan den ringaste tvekan.” Så fortsätter de, PE tycker sig inte ha fått se ”alla papper” som kan försvara Quislings handlande. PE: ”– Den 9 april har de inte klarlagt på ett övertygande sätt. Jag har ju för fåglarna läst Quislings tal …” GB vidhåller att Quisling bara gjort vad som var möjligt, säger (något senare): ”– Ja, det är så förbannat lätt för dig att stå här i Sverige med ett pekfinger och säga att så ska ni göra, så ska ni göra, men saken ligger … Jag har inte …” ”– Jag har inte pekfingrat – för närvarande har jag inte gjort annat än frågat.” ” – Va?” ”– För närvarande har jag inte gjort annat än frågat och jag är mig själva den ansvarig för en …” ”– … ta ställning till …” ”– Jag är ansvarig för en svensk rörelse som ta mig själva den inte får dras ner genom att vi tar ställning till utländska saker. (ilsket)” ”– Då ska du inte ta ställning till den alls, för du är inte kompetent till att ta ställning till det. Förstår du.” ”– Nä. Men jag måste säga att för min privata del så har det icke funnits några övertygande argument för det riktiga i deras handlingssätt och du har inte gjort det heller. (…)” ”– Det finns tider, då man inte tar med argument utan man går efter sin instinkt.” ”– Jojo, men jag tillmäter mig nu inte denna genialitet, ser du.” Den bok de diskuterar bör vara Värld i vardande som ges ut 1942 och där ”rasfrågan” står i centrum: ”Rasen är vårt dyraste arv, vår heligaste förpliktelse.” Kapitlet om Norge tycks vara struket.