under arbete
Jag reste till Göteborg, sov över på hotell, tog en buss på morgonen. Han mötte mig på stationen, vi åkte hem till honom. Han undrade varför jag hade kommit hela vägen hit. Han hade sagt att han inte hade mycket att tillföra. Han bjöd på kaffe, på wienerbröd som han lade upp på påsen han förvarat dem i. ”Snyggare blir det inte.” Han var noga med att hans namn inte ska finnas med i boken, inte vårt samtal, bara det han hade att berätta. Vi satt hela förmiddagen, efter tolv åkte vi och åt lunch, kom tillbaka. Det är klart att jag fick veta sådant jag inte redan visste, konturer fylldes i, saker blev tydligare, människor tog gestalt. Vi tittade på foton. Han berättade. Han hade saker klart för sig.
Jag har börjat skriva. Jag hittade en första mening, fortsatte sedan. Jag börjar med hans död, omvärldens reaktioner. Fortsatte att skriva. Tre sidor, fyra sidor. Sedan tog det stopp, fick inte ihop slutet på kapitlet. Jag skrev, strök, skrev, strök, lät det ligga ett tag. Nu har jag skrivit ett nytt slut, kanske håller det, jag vet inte. Jag låter det ligga ett tag, börjar med nästa kapitel. Och det är så mycket som återstår att ta reda på. I eftermiddag sätter jag mig på tåget till Göteborg, för vidare transport en bit in i landet. Jag ska träffa en släkting som till sist lovat att ta emot mig. ”Fast jag har inte mycket att berätta.” Så brukar det låta. Det är som en brottsutredning, säger jag. Varje detalj räknas.
Att fästa en människas liv på papper kan vara det svåraste av åtaganden. Man ägnar år av sitt liv åt uppgiften, ändå blir det fel. Miranda France skriver det i TLS 1/9 apropå två nyutkomna böcker om konsten att skriva biografier. Norman Sherry ägnade trettio år av sitt liv åt Graham Greenes liv, reste i hans spår runt jordklotet, drog på sig samma sjukdomar, för att läsaren skulle få en ”total upplevelse” – som om Graham Greene var någon sorts nöjespark, skriver France. Tre volymer blev det, blandade recensioner, Norman Sherry själv självkritisk. Antagligen tog han i för mycket, förlorade distansen både till objektet och till sig själv, uppslukades. De oväntade detaljerna, inte själva dokumentation, är nyckeln. Det skriver Ann Wroe som skrivit en av de två recenserade böckerna i TLS, Lifescapes. A biographer’s search for the soul. En lappad och lagad cardigan kan säga mer om en människa än hennes CV. Livet vilar i detaljen.
Två dagar i Vadstena Riksarkivet. Högre allmänna läroverket i Jönköping. PE skrevs in där höstterminen 1918, började gymnasiet 1923, latinlinjen, studentexamen 1927. Kollegiets protokoll, examenstabeller till studentexamen, kataloger, studentuppsatser, betyg, årsredogörelser, också fotografier, tidningsklipp. En glimt av skolans vardag: lärares namn, examina och undervisning, elevers namn och adresser och fäders yrken, terminsavgifter, premier och stipendier, kollegiet positivt till fortsatta försök med kvinnliga lärjungar i gymnasiet, diskussioner om undervisning i könssjukdomars natur, upprättandet av en tandklinik för läroverkets elever (tandläkarens slutomdöme efter undersökning av tandstatusen bland dem: ”ett skriande behov av hjälp”), elever som stängs av en termin eller två för att ha stulit pengar, godis, även en revolver, två elever har författat en smädesdikt om lärarkåren och låtit trycka den, med hjälp av klasskamraterna, hela klassen bestraffas genom att inga stipendier utdelas: föräldrar protesterar, kollegiet svarar: dikten kan inte betecknas ”allenast såsom ett skämt”. Ingenstans hittar jag dikten. Däremot hittar jag PE:s studentuppsats i modersmålet: ”Sveriges utrikespolitik efter 1809”. Betyg: A. Det var han värd: skrivet inte bara med stor sakkunskap, också med temperament. Han går ut med bra betyg, tre stora A, kanske klassens allra bästa, trots sitt handikapp. Han har sista året varit ordförande i föreningen Ungdomens Röda Kors. Det är en ny förening. Nu ska vi bara gjuta liv i kökkenmöddingen.
Kronologi i all ära, den bestämmer turordningen, löser dock inte det mycket större problemet med en bok: Vad ska bort och vad ska med? Kathryn Schulz skriver det i en recension i New Yorker av Gunnar Brobergs stora bok om Carl von Linné: Mannen som ordnade naturen. (På engelska har den fått samma titel: The man who organized nature.) I Brobergs bok får man veta en massa saker som man inte behöver veta, skriver Schulz, inklusive längden och hårfärgen på Linnés skolkamrater, däremot ingenting om sådant vi borde få veta. Däribland hans sätt att organisera människan i fyra särarter, det vill säga försöket att göra vetenskap av rasistiska fördomar. (Broberg avfärdar diskussionen.) Jag ska inte fördjupa mig i detta, Linné var minst sagt en komplicerad person – Schulz kallar honom för en av historiens mest paradoxala människor – noterar bara detta därför att jag aldrig för en stund, inte ens när jag sitter böjd över luntorna från Smålands artilleriregemente, kan sluta att grubbla på hur boken om Engdahl ska skrivas. Kronologiskt, okej, men vad har regementets bordsskick med Per Engdahl att göra?
Man vördar Konungen och Fosterlandet: Med anledning av konungen och drottningens guldbröllop ska divisionerna formeras enligt exercisreglementet och uppställda i fyrkant på exercisfältet, överlämning till regementschefen. Klädsel: daglig dräkt. Musikkåren närvarande. Eftermiddagen idrottslekar enligt program. På kvällen dans på dansbanan på exercisfältet. Tapto och tystnadssignal framflyttade en timme. Fem månader senare, 8 december 1907, avlider Oskar II. Dagen därefter: ”Gustaf V, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung” etc. Man vördar ordningen: Manskapets måltider intas enligt föreskrift, om hur bestick, tallrikar och muggar ska utplaceras enligt vidstående figur, hur uppläggningsfat, soppskålar och andra gemensamma kärl ställs jämnt fördelade längs bordets medellinje, snygghetsåtgärderna före måltid, ankomsten till matsalen utan att rusa, angivna platser, mössorna upphängda under borden, stående till dess bordsbefälhavaren kommenderar: ”Sitt ned!” Befäl och instruktörer sitter tillsammans med sina respektive avdelningar. Anständig hållning och städat bordsskick. Var man upplägger i tur och ordning sin portion, ej större än att den kan förtäras. Gaffel och sked. Kniv begagnas endast vid styckning av större bitar och skalning av potatis. Potatisen skalas utan att större bitar följer skalet. Kött styckas i små bitar; bits ej av. Efter måltiden läggs bestick på tallriken. Uppstigning från bordet sker på bordsbefälhavarens kommando: ”Stig upp!” Truppen står kvar vid bordet till dess avmarschen anbefalls. 30 november 1908 föredrag i exercishuset med anledning av Karl XII:s dödsdag : löjtnant Engdahl.
Sagt och gjort, några dagar på Riksarkivet uti Arninge. Smålands artilleriregemente: Regementsexpeditionen. Regementsorder. Sven Edvard Engdahl hit som volontär sommaren 1896, officersexamen på Karl XII:s dödsdag två år senare, underlöjtnant utan lön en dryg vecka senare. Underlöjtnant 1 juni 1900. 1902 genomgått Artilleri- och ingenjörshögskolan. 1903 löjtnant 2 klass, 1905 löjtnant 1 klass. Jag börjar med Regementsorder 1903-04 för att få en bild av det liv som levdes här, för att försöka hitta löjtnanten, kaptenen, majoren Engdahl i detta, också en far som starkt påverkade sin son. ”Min far var artilleriofficer”, skriver PE i sina memoarer när han börjar skriva om uppväxten. ”Nationalismen kom företrädesvis från min fars sida.” Han skriver: ”På min fars sida spelade den gängse konservativa historiesynen en avgörande roll (…) Försvaret kom att bli ett med nationen.” Han minns när han som femåring såg Jönköpings regemente marschera in i sina nya kaserner. ”Jag hade utrustats med en svensk flagga, som skulle lyftas, när trupperna passerade förbi. Det fanns mycket blågult den dagen bland de folkmassor, som kantade trottoarerna. Så hördes trummorna på avstånd. De kom närmare och närmare. Regementets paradmarsch. Hornen och trumpeterna blänkte …” o.s.v. I november 1903 får löjtnant Engdahl tjänstledigt för att ”i enskilda angelägenheter” vistas i Tyskland sista veckan i november och hela december. Dagbefäl februari-mars 1904, ny tjänstledighet några dagar i mars-april, medlem i krigsrätten i maj, ny tjänstledighet en vecka i juli. Han tillhör andra divisionen. Det finns två, snart tre. I augusti håller han ett föredrag för regementets manskap i exercishuset, oklart om vad. Elev vid Kungl. Krigshögskolan ett par veckor i oktober. Deltar i taktisk övningsritt under överste Wolffelts ledning. Dagordning för regementet: revelj 5 fm, korum 5.20, utspisning av kaffe 5.30, morgonrykt 5.40, hästsjukvisitation 6 fm, sjukvisitation 7.30 o.s.v. Det är tunga böcker, stora sidor, handskrivna. Vad ska jag med det här till?
Jag återvänder till Riksarkivet: Beställer uppgifter om Sven Edvard Engdahl, officer vid Smålands artilleriregemente i Jönköping. Född 1877, officersfullmakt 1898 och blev då officer vid regementet. 1913 befordrades han till kapten. Avgick i samband med sin pension 1927. Jag vill veta så mycket som möjligt: adresser, utbildningar, tjänstgöringar, betyg etc. Också mer allmänt om regementet och det liv som levdes där, gärna foton. Beställer inkomsttaxeringsuppgifter åren 1909, 1916, 1918, 1920, 1927. (1916 dyker han upp i Jönköpings-Posten på en lista över de högst beskattade i staden, 1918 har han försvunnit från listan, också 1925, 1927.) Har tidigare försökt hitta de intervjuer Göran Åberg gjorde för sin bok om Högre allmänna läroverket i Jönköping, gör ett nytt försök. (PE började första klassen där höstterminen 1918; jag vet inte varför han började så sent; klasskamraterna är enligt betygskatalogen födda 1907, 1906, 1905, 1908 – fyra andra 1909.) Jagar en karta över Jönköping kring 1910-1915. Går till Tranströmer-biblioteket och beställer två uppsatser om Nysvenska rörelsen som skrevs i Lund 1972 och 1973, även en redogörelse för Högre allmänna läroverket läsåret 1918-1919: fjärrlån. Får svar från Riksarkivet, handlingar från Smålands artilleriregemente, vad man hittat om Engdahl i rullor och tjänstematriklar, också två gruppfoton där han finns med. Att betala: 1 064 kr. Vill jag ha bra kopior av fotografierna måste de lämnas över till fotograf, då blir kostnaderna högre än för vanliga kopior. För att få en bild av regementets dagliga liv får jag tips om två skrifter; en av dem har jag läst. Om jag ändå vill gå till arkivmaterialet är det ”främst regementsorderna som ger en bild av de dagliga händelserna, men det kräver att man läser igenom ett ganska omfattande material. Du är i välkommen att studera dem på plats i vår läsesal. Regementsorderna ligger årsvis i serierna B2 under både arkivbildare A och B och är på sammanlagt ett tjugotal volymer.” Ännu inget om hans inkomster. En karta hittas. De två uppsatserna får jag på tredje försöket, tredje arkivet. Om redogörelsen över läroverket 1918-19 har jag ingenting hört. Inga intervjuer från läroverket hittas.
Det händer att fadern dyker upp i tidningsläggen. Sven Edvin Engdahl, född 23 mars 1877 i Kalmar, officer 1898, till Smålands Artilleriregemente i Jönköping. 1913 kapten. Avgick som brukligt femtio år fyllda 1927 med majors grad. Vintern 1909 omnämns han i Jönköpings-Posten i samband med Artilleriregementets vinterhögtidsfest i exercishuset, arrangerad av något som kallades konstapelklubben: ”Löjtnant S.E. Engdahl hade välvilligt ställt sig till klubbens förfogande och höll ett mycket hänförande och intressant föredrag över finska kriget 1808-1809. Föredraget mottogs med starka applåder, sedan följde deklamation, flera stycken sångnummer af sångkören och musikstycken af regementets musikkår.” I mars 1916 dyker han upp igen: han har kommenderats utom regementet, oklart vart, blivit kapten. Sommaren samma år finns han med på en lista över de högst beskattade i Jönköping. Han har en årsinkomst och förmögenhet på 44 300 kronor, vilket är i nivå med en disponent, en överste, en direktör, bättre än tandläkare von Malmborg, kyrkoherde Andrée, hovrättsrådet Romberg, greve kapten Stackelberg, i dagens penningvärde 2 miljoner kronor. Inte en susning om varifrån den förmögenheten kommer. Det är samma år som Per Claes Sven Edvin Engdahl föds. 1918 drabbas regementet hårt av spanska sjukan: ”en farlig folkfiende” som det heter i en artikel. I oktober hemförlovas hela regementet, alla övningar uppskjutna. Krav på förbud mot alla ”onödiga, hälsofarliga folksamlingar”. Kapten Engdahl utsedd i december till utbildningsledare vid kurs för anställt underbefäl, också lärare i modersmålet och kommunkunskap. PE har fyllt nio, börjat skolan.
Åter till Engdahl. Jag söker mig tillbaka till Jönköping, staden där han föddes, växte upp, tog studenten. Jag har ett drygt kollegieblock med anteckningar från den Jönköpingslitteratur jag plöjt på KB, alltifrån Almqvists brev därifrån – han bosatte sig 1843 på Sanna nära Jönköping, knöt förbindelser med radikala kretsar i staden, medarbetade i frisinnade Jönköpingsbladet – till Minnen människor platser, utgiven av Jönköpings läns museum 2010. Där finns memoarer, en turistkalender från 1928, en minnesskrift om Kungliga Smålands Artilleriregemente – E:s far Sven Edvard Engdahl var officer vid regementet –, stadsskildringar från olika årtionden, historiska vandringar, en monografi över Högre Allmänna Läroverket i Jönköping. Jag har hittat tidskriften Lyktgubben, utgiven av Föreningen Modersmålsvännen vid läroverket där PE medverkade med dikter och en novell. Jönköpings-Posten förstås, några årgångar. Så kommer staden närmare, människorna, tiden, språket. Väder och vind: ”En våldsam snöstorm rasar sedan tidigt i morse över staden, Snöfallet stundtals så ymnigt att det i förening med de av stormen upprörda snömassorna skymmer sikten så att man knappt kan se föremål tvärsöver gatan. På grund av den starka blåsten hopar sig snön mycket ojämnt. Almshöga drivor på somliga ställen, bortsopat på andra.” Årsmöten och årsfester, sammanträden, bolagsstämmor, basarer, vinterfester, välkomstfester, högtidsfester, frälsningsmöten, missionsmöten, föredrag och föreläsningar, aftonunderhållning, konserter, utflykter, vegetariska matlagningskurser, skidlöpningstävling. Nya Linnémagasinets Stora Vårrealisation! Erik Bergmans Bokhandel rekommenderas. Orostat kaffe af högsta kvalitet. För all tvätt är Savolini ett idealiskt tvättmedel. Notiser. Lediga platser. Från domstolarna. Konkurser. Borttappat. Stadsläkarens rapporter. ”För nionde resan stöld rannsakades i dag å härvarande länscellfängelse inför Jönköpings rådhusrätt f.d. plåtslageriarbetare K.G. Olsson-Ström fr. Göteborg.” Och så vidare.
Om Priester jag kan läsa på nätet: Född 1913. Propagandachef för Hitlerjugend, mer bemärkt för sina strävanden efter kriget. Prövade olika grupperingar på yttersta högerkanten, uteslöts – p.g.a. sin ledarstil – eller lämnade självmant för att grunda Deutsche Soziale Bewegung i mars 1951. Starkt engagerad i försöken att samla de fascistiska partierna i Europa. I centrum på konferensen i Rom 1950 – ”den första gryningen” som PE skriver – och i Malmö 1951 då man tillsatte en europeisk samarbetskommitté med PE som ordförande. Flitig skribent i Nation Europa som grundades 1951. Eget förlag. Nära samarbete med Otto Skorzeny, även med Oswald Mosley och René Binet. Satsade mer på det europeiska samarbetet än på inrikespolitiken, även om han gjorde misslyckade försök att ena olika tyska grupper inom yttersta högern. Dog 1960, 47 år. Hjärtinfarkt. PE skriver att han hade ”svårigheter med sina nerver”. Utåtriktad och handlingskraftig, men i kritiska situationer ”kunde han förlora nervkontrollen och säga mer än han borde”.