under arbete

Sommaren 1941 är kanske den bästa i Per Engdahls liv. Tyskland går framgångsrikt fram i Sovjetunionen, ett nytt parti håller på att i hemlighet formeras inom SNF, ett öppet brev ställt till Per Albin Hansson ska publiceras med hopp om hundratusentals namnunderskrifter. Han är mer uppskruvad än vanligt. Han misstänker att hans telefon är avlyssnad, försöker undvika klarspråk. Det går så där. 29/7 publiceras annonsen med det öppna brevet. Tre frågor, retoriska. Kommunistpartiet måste förbjudas. Ett nordiskt försvarsförbund måste bildas. Sverige måste sluta upp på Tyskland sida, eller som det heter i annonsen: ”Vi vilja tvärtom slå fast, att Sverige icke kan politiskt och ekonomiskt hävda sina intressen i ett nytt Europa på annat sätt än i samförstånd och samarbete med den europeiska kontinentens dominerande stormakt.” Engdahl har författat uppropet tillsammans med John Weibull men står av taktiska skäl inte med som en av de 15 undertecknarna. Weibull med plus fyra andra från privata näringslivet, två militärer, en godsägare, en konstnär, en gymnastikdirektör, en kontraktsprost, en provinsialläkare, en överjägmästare, ett kansliråd, en professor. Inga toppnamn direkt, inga överraskningar. PE:s far Sven Edvard Engdahl finns med, tituleras major, tog avsked 1927. Gunnar Berg ringer PE på förmiddagen 30/7, besviken: bara Stockholms-tidningen, Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad har tagit in annonsen. Samtliga högertidningar vägrar. Uppmuntrande besked från PE till JW 5/8, enligt avlyssningsprotokollet: ”Hela den svenska officerskåren har sänt in sina namn, bl.a. en hel kurs infanterister från Rosersberg. Weibull finner det utmärkt.” Per Albin svarar naturligtvis inte. 16 000 namn 6/8.

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. Spridda anteckningar. PE haft ”långa samtal” med Nils Flyg och det har inte varit några meningsskiljaktigheter på någon punkt; ”han hade varit fullständigt på deras sida”. (29/6-41) PE > red Mohlin, Skånska Dagbladet 3/7-41: Överens om att det inte ska dröja länge förrän Tyskland fullständigt krossat Ryssland. ”De visa naturligtvis sin glädje över detta.” PE > Gunnar Berg 3/7-41: Riksföreningen Sverige-Tyskland anordnar sommarting i Jönköping i början av aug. Talare: PE (om tyskt och svenskt); Flyg (T-d och den svenska arbetarklassen); prof Pallin (T-d som tekniskt föregångsland); Rütger Essën (T-ds väg till världsmakt). PE missnöjd med Boberg som lovat att tigga ihop pengar, nu verkar strunta i det. Vill lämna kassörsposten. ”… men Engdahl ser förstås som vanligt optimistiskt på tingen.” (4/7-41) PE övertygad om att Weibull i Landskrona ”i allt står på deras sida”, även om han sagt till PE att de ej ska ”köra med mitt namn i kapitalsammanhang”. 20 frivilliga anmälda från Malmö; PE besviken, har skrutit om att de har över hundra. (8/7-41) G Berg > PE 10/7-41: Diskuterar det upprop man utarbetat och som ska överlämnas till statsministern. PE vill ha minst 100 000 namn, annars kommer man inte att ta hänsyn till det. Weibull med. PE vill inte ha Lindholmarna med; Flyg och Möllman-Palmgren arbetar för att få dem med. Måste få ihop ”en struntsumma” som E taxerar till 100 000 kr, tycker att det är ”jobbigt att samla så mycket pengar antingen i kontanter eller reverser”. Fotnot. Nils Flyg (1891-1943), ordförande SSP, tidigare ordförande SKP. (Se Blomqvist: Gåtan Nils Flyg m.fl). Gunnar Berg, se nedan. Nils Pallin (1880-1953), professor KTH, medarbetare Sverige Fritt, Nationell Krönika, författare till Trafikens världsherravälde: ett bidrag till en dynamisk världsåskådning m.fl. Rütger Essén (1890-1972), diplomat, författare, fil.dr., utrikesredaktör Dagsposten, medarbetare Vägen Framåt, Sverige-Tyskland m.m. Boberg, se nedan. John Weibull (1881-1957), direktör Landskrona. Holger Möllman-Palmgren (1901-1982), museiintendent, redaktör Vår Front, Sverige Fritt, Fria Ord. Tryckfrihetsbrott.

22 juni 1941 invaderar Tyskland Sovjetunionen. Tre dagar senare hörs PE i telefon med Gunnar Berg. Han är i gasen, vill till fronten, ”jag kan ju inte stå här och propagera samtidigt som de andra ligger och slåss”. Fast han ska ha ”en blågul flagga på stänkskärmen”. Även taktiskt en fördel: – Jo, du förstår, det vinner vi oerhört i slagkraft på, annars blir man en sån där feg pratmakare som ingenting törs. Han säger: – Vi sitter gärna i fängelse när vi kommer hem, bara vi får vara med. Gunnar Berg skrattar. PE ringer redaktör Rasmusson på Helsingborgs Dagblad, berömmer honom för några artiklar 22/6-41. (Kolla!) PE berättar att han håller på att skrapa ihop en propagandapatrull i Malmö som ska ”så att vi ska åka ner, förstår du, för vi ska … har gett oss själva den på att fronten inte ska vara utan svenska inslag”. PE nöjd med Arbetet som ”svängt om igår och blivit tyskvänliga”. Särskilt Vougts ledare i går är han särskilt förtjust i. (Samtal med anonym 27/6-41.) (Kolla!) Stöter på patrull när han försöker få överste Karlström Gyllenkrok med på tåget: – Jag hatar den där frivilliga verksamheten. Den stjälper mer än den hjälper, enligt G. Den är en droppe i havet, bara löjligt. (Vem är Gyllenkrok?) PE ringer konsul K, Svenska Metallverken. PE: Bäst om Sverige går med Tyskland, tills vidare frivilliga. Problem detta hat mot Tyskland i Sverige. – Men det börjar svänga nu. Det har svängt väldigt på sista veckan till tyskarnas fördel. Felet, säger K, är dessa ”intellektuella människor och i all synnerhet detta förbannade patrask, fredshyenorna. PE: – Ja, just precis. K: – Ja, det vill säga det beror på det alltså, att judarna behärskar den svenska pressen, och sen ger judarna igen på det viset. 4 juli startar en frivilligbyrå i Malmö. PE åker väl aldrig till fronten?

Det händer att jag drömmer om en bok på hundra, hundratio sidor. Där ska allt finnas med, nittio procent under ytan. Det som står på raderna, texten, orden som bildar meningar, ska likt bubblor stigna ur underjorden säga allt som behöver sägas. Likt en novell av Alice Munro eller Anton Tjechov. C’est complet.

I Berlin sommaren 1938 besöker han och hans hustru arbetsläger utanför staden. De har det ”riktigt trevligt hela dagen”. De lyckas få biljetter till midsommarfesten på ett fullsatt Olympiastadion, lyssnar till ”en jätteorkester” och en kör på femtusen personer, imponeras av de spikraka leden, fackeltåget som formeras till en ring som plötsligt bryts och förvandlas till ett hakkors i eld som sedan snurrar runt runt: ”Det hela var så enastående och prickfritt genomfört, att man häpnade.” Goebbels tar till orda medan ringen åter sluts, en jättebrasa flammar upp, och han talar om det nya Tyskland, om diktatorerna som till skillnad från demokratierna fått folket med sig. ”Då kom den första ovationen från massorna.” Så kommer han till ”judefrågan”, ”brännande” därför att Wiens judar tänkt flytta till Berlin, tretusen bara under de sista månaderna, utlandet kommer att larma om ”judeexcesser” men: ”Inte lägger vi oss i vad engelsmännen har för sig med sina kära judar … Om Paris och London är så intresserade av judar, så förklarar jag högtidligt: Vi skänker er våra judar alldeles gratis.” Och nu: ”Gallskrik från massorna.” PE har uttryckt en viss skepsis över det nya Tyskland. Det nya Italien har mer varit hans modell. Nu rycks han med. Nu inga spår av tvivel i breven från Berlin somrarna 1938 och 1939, ingen kritik annat än av denna byråkrati som är ”hopplös”, byråkraterna som förhalar hans ärende. ”I grund och botten äro dessa dock allesammans mycket hyggliga människor, fast de som även vi uppe hos oss äro ängsliga för sin framtid. På den punkten lär väl ingen regim kunna göra om människor.” Hans ärende? Något slags ekonomiskt stöd från Tyskland, oklart för vad.

Har suttit två veckor med Per Engdahls brev: det första daterat 19 oktober 1937, det sista 10 januari 1964, båda från Malmö. (Det finns naturligtvis många fler, men de jag hittills fått fatt på fyller en pärm.) Han skriver de flesta till vapenbröderna Vilhelm Rosell i Stockholm och Einar ”Pq” Palmqvist i Malmö, andra till statsminister Erlander, radiochefen Rydbeck, TT-chefen Modig. Några skriver han från Berlin sommaren 1938 och 1939, andra från Paris, Madrid, Trieste, Rom, Wien mellan 1952 och 1958. Många från Malmö, basen. Intriger: den ”måste bort”, den är ”en fähund”, ”rörelsens olycka”, den ”far riket runt och pratat strunt”, den ”spelar under täcket med hela organisationen”, den och den och den är ”opålitlig”, öven den ”vilar något av den gamla nationella klumpigheten”, den ”kan aldrig vinnas, möjligen köpas, men vi har för tillfället inte pengarna”. Andra är ”en ljuspunkt”, ”en fastare natur”, ”inte dum”, ”intelligent”, ”vår stöttepelare”, ”en ärans karl”. Någon har ”dock betytt en hel del för oss, trots sin något gascognetska storslagenhet”. Alla bedöms i sitt förhållande till rörelsen. Det avgör. Riksförbundet Det Nya Sverige, med PE i spetsen, har i oktober 1937, efter en snöplig valrörelse, slagit sina påsar ihop med det större Sveriges Nationella Förbund. PE siktar på att ta över alltihop genom att isolera högerflanken, neutralisera mittenfållan, vinna över de tveksamma, besätta de viktiga posterna med sitt folk, siktar själv på ordförandeposten. Hans självförtroende tycks orubbat genom strider och nederlag. Ingen tvekan om vad som är ”den rätta linjen”. (Känner jag igen mig från min tid inom vänstern?) Har planer på nya framstötar, ser till att omgruppera styrkorna, besätter – i teorin och i fantasin – styrelser och utskott, propaganda- och studie- och ungdomsråd, anställer ombudsmän, bekymrar sig om styrkeförhållandena i Lund och Helsingborg och Stockholm. Han ber Rosell att ”trycka på Ljungström”, att propagera ordet ”nysvensk” i alla läger. Vad tyckte Samzelius om stämman? Han funderar på att erbjuda Flodén den yttre propagandan, ”ehuru med tvekan”. Han skriver böcker och broschyrer, artiklar, ledare och insändare och dikter, studiebrev, upprop. ”Hann fan artiklarna färdig [sic] klockan halv fyra på natten. Men då tror jag, att jag slagit rekord med fyrtio insändare, två stora kulturartiklar och två ledare och inalles 26 foliosidor på en dag. När jag kom till Paris, märktes det också på ögonen. Jag såg praktiskt taget ingenting.” (Paris 4/2-58) Jag kan inte låta bli att ryckas med av hans energi, hans oförvägenhet. Ingenting är omöjligt.

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. G Berg (Malmö 23672) > Per Engdahl (26522) 15/5-41. GB vill att PE omedelbart skriver till Tyskland och ordnar en inbjudan dit, ”viktigt att han med det snaraste kommer ned”. GB före allt till Stockholm, Kappner måste ”klaras”. ”Antingen skall vi ha honom helt och hållet över så att han bara tar order ifrån oss eller också måste han väck. Han gör de renaste dumheterna där uppe.” PE: Alla möjliga ”skräpgubbar” får inbjudningar. Råder GB att offra en lunch eller middag på Kappner ”för att det är det bästa sättet att binda sådana här kurrar.” GB vill också träffa en del andra på tyska legationen. PE erbjuder sig att ”plinga” prinsessan av Wied och ”kirra” ett sammanträffande med henne. Fotnot. Gunnar Berg, se nedan. Kappner, Herrmann (1907-77), tidigare chef vid tyska akademiska utbytesorganisationen DAAD, assistent i tyska vid Skolöverstyrelsen, från augusti 1939 kulturattaché vid Tysklands ambassad i Stockholm. (Se Birgitta Almgren, Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 1933-1945). Prinsessan Marie Elisabeth av Wied (1917-85), dotter till Victor av Wied, chef för tyska legationen i Stockholm 1933-43.

Först efteråt ser jag hur boken skrevs. Dispositioner gör jag aldrig, vare sig jag skriver böcker eller artiklar. Det är ingen princip, så är det bara. Så har det blivit. I stället letar jag efter första meningen. När väl första meningen har formulerats kan jag börja skriva. Andra meningen är lättare än den första, motståndet har brutits, jag vet ungefär vart jag är på väg, vilken sorts bok eller artikel som ska skrivas. Bara tanken på en disposition tråkar ut mig. Några beslut har naturligtvis fattats. Ska där finnas ett ”jag”? Bara om nödvändigt, om detta ”jag” kan användas till något. I Diplomaten behövdes ett ”jag” som likt en detektiv följer varje spår, letar upp vittnena, läser dokumenten, grubblar över fallet; kort sagt, håller ihop berättelsen. Jag har fattat beslut om vad som måste undersökas, nya beslut fattas längs vägen, under skrivandet. I den bok som nu ska skrivas finns ingen plats för ett ”jag”. Jag vet ungefär vad som ska undersökas, var källorna finns. Första meningen? ”Det är klart att han är smickrad.” Kanske.

Helst ska man skriva en biografi i kronologisk ordning. Det är bäst därför att den är naturlig, så lever vi våra liv, från vagga till grav över skolgång, giftermål, yrkesliv, föräldraskap, ålderdom. För läsaren är den en ynnest, ett stöd för tanken, lättare att följa än en berättelse som kastar sig fram och tillbaka i tiden. För författaren blir den på samma sätt en ledstång, fästpunkter tagna i tur och ordning. Ändå är det sällan så jag har skrivit. Diplomaten börjar med en kort officiös biografi på knappt tre sidor, fortsätter med: bakgrunden till att jag skriver denna bok om Sverker Åström; ett växelspel mellan början på researchen och svårigheten att skriva den här sortens böcker; fallet Petrov; misslyckat försök till intervju; tidigare publicerade misstankar mot Åström; fallet Petrov än en gång; Åströms egen beskrivning av misstankarna mot honom; ännu ett misslyckat försök till intervju; ytterligare ett misslyckat försök till intervju … och vi har kommit till sidan 30. Så tar jag nya tag, inleder med Uppsala, staden där Åström växer upp, fortsätter med barndom och uppväxt, studentliv, yrkeskarriär men stannar då och då upp, gör en utvikning, fördjupar bilden: faderns död och den katastrof som följer, den nationella rörelsen, Tyskland efter Hitlers maktövertagande, Åströms studier i detta Tyskland och så vidare. Jag kastar in andras skildringar, egna intervjuer och besök, dokument av skilda slag, reflektioner. Jag stannar upp vid Raoul Wallenberg försvinnande, nedskjutningen av DC-3:an, Dag Hammarskjölds död. Jag gör ett omtag med misstankarna mot Åström och vad de egentligen handlade om. Otto Danielsson, den envise spårhunden på Säpo, porträtteras. Avslutar med yrkeslivet sista år, neutralitetspolitiken, utredningen av Olof Palmes död. Fördelen jag hade var tystnaden som omgav Åström, trots hans spektakulära yttre. Där fanns alltså saker att undersöka. Fördelen var också att han varit inblandad i så många av 1900-talets dramatiska händelser i svenskt politiskt liv. Där fanns redan ett intresse hos läsaren, möjligheten att få en annan ingång till dem.
Per Engdahl? Hur mycket finns där att upptäcka? Vilken ordning är den bästa för att ta sig an hans liv?

Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. G Berg (Malmö 23672) > Per Engdahl 13/5-41 kl 09.54 [Rudolf Hess har ensam flugit till England för att söka mäkla fred.] ”B: – Ja, ja är det inte sjudjävligt, va. E: – Ja, vad menar den dåren, va. B: – Ja, vad fan är detta, vad är det, jag blir ju – jag blev lång i synen. E: – Ja, det är … de har ringt hela morgonen och frågat mig: Vad fåglarna, vem är Rudolf Hess. Jag vet väl inte mer än dom. B: – Nej. Nej, men vad är det då, vad ligger bakom där. E: – Ja, det begriper inte jag heller. B: – Jag fattar det inte. Du hörde ingenting om konflikter därnere. [E har besökt Tyskland i april; min anm.] E: – Inte ett förgjordade barr. Jag tror inte, att det är några konflikter, förstår du. […] E: – Det är ju precis vad jag trott också, att han ska kunna kirra en fred, men det är ju det dummaste sättet, som han kan göra. B: – Visst fan är det det. Det är ju det dummaste. Han förstör ju hela konceptet för Hitler. E: – Ja. B: – Och det är ju så dumt, så dumt, så är ju … jag blir så förbannad så. Ja, det är sådana där tecken, som jag är rädd för i Tyskland förstår du. E: – Ja. B: – När dom kan svika, kan många svika. E: – Ja, just precis. B: – Ja, Hitler han har det inte lätt. E: – Nej, han har det inte faktiskt. Jag tänkte just, att en sån här morgon så håller man ju med Hitler precis. B: Ja. E: – Nej, han har det … jag begriper honom så väl, för jag vet hurudana folk är utav egen erfarenhet. Jag vet precis hurudana de äro.” Fotnot. Gunnar Berg (i.e. Sigfrid Johnsson, 1889-1961), ”i kulisserna och mycket bra att ha där” (PE), skriftställare, förlagschef Dagens Böcker,
Sveriges Nationella Förbund, Svensk Opposition, Nysvenska rörelsen, initiativtagare till Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Sympati. Detaljer. Stil. Hederlighet. Reflektion. Se där vad som bör karakterisera en biografi. Jag hittar sammanfattningen i en engelsk tidningsartikel. Få kan ju som britter skriva biografier. Man kan tänka sig: Sympati för att komma objektet nära. Detaljer för att gjuta liv i anrättningen. Stil för att rycka läsaren med sig. Hederlighet för att kunna skriva uppriktigt, även när verkligheten trotsar tesen, skuggan faller över den upplysta platsen. Reflektion för att komma ner under ytan, också för att bryta handlingen. Jag skulle vilja tillägga, efter att ha läst några av de senaste årens svenska biografier – som mer varit honnörer än levnadsteckningar: Distans. Författaren måste, även om han eller hon skriver om en husgud, eller åtminstone är sympatiskt inställd, kunna befria sig från omfamningen, ta några steg tillbaka för att ge läsaren hela bilden. Man måste våga få lite skit under naglarna, som en kollega och vän uttryckte det. I mitt fall i detta nu har jag inte det problemet, tvärtom. Här måste jag hela tiden påminna mig om att jag inte är ute efter att avslöja honom, han är redan avslöjad, utan för att försöka begripa honom. Sympati? Nja. Åtminstone söka hitta de sympatiska dragen. Vad gör honom till en människa? Vad är det för en människa?

För att hålla ordning på materialet skriver jag upp alla personnamn jag stöter på, närmare bestämt: Namn. Yrke. Ort. Organisation. Befattning i organisationen (om någon). Källa (1:23 anger kollegieblock 1, sida 23. F:5 anger pärm 1, registerficka 5. Engdahl, Fribytaren…: 23,89,126f anger sidorna i Engdahls memoarer). Jag stryker under alla namn i kollegieblock, pärmar. Ibland tillfogar jag Engdahl karakteristik av personen, aldrig längre än en mening, ibland bara en halv: ”alltid skäller gemytligt” (docenten och universitetslektorn Lars Alin), ”en högst tvivelaktig figur” (redaktör Allan Ekberg-Hedquist), ”den pålitligaste och den bästa” (vapensystern Nora Torulf). Några månader in i materialet har jag 188 sidor med namnuppgifter, kanske artonhundra namn. De flesta försvinner ut i periferin, andras knapphändiga biografier utökas allt eftersom. I Sveriges dödbok letar jag efter födelsedagar och dödsdagar. Lever personen letar jag adresser, telefonnummer.
På lediga stunder pular jag med en tidsaxel: Engdahls politiska och privata liv, händelser i organisationernas liv, historiska händelser. År. Månad. Dag. För att hålla ordning på saker, för att hitta parallella händelser, förlopp.

Ur pärm F2: Telefonkontrollen. ”Från Malmö X Boberg talar Till Malmö 26522 Engdahl talar 1941 11/5 18.50. Boberg är inte nöjd med texten på flygbladen, som ska utdelas på Gustaf Wasa [sic]-dagen. Flygbladen äro dock redan tryckta, och Engdahl tycker, att det blir en stor kostnad att låta trycka nya. Nederst på flygbladen var texten följande: ’Per Engdahl är nyligen återkommen från ett besök i den tyska rikshuvudstaden, där han haft tillfälle att diskutera den nationella rörelsens krav på Sveriges frihet och oberoende och [sic] alla de ledande tyska politiker.’ Boberg tror inte, att man blir duperad av denna text, ’eftersom inte tyskarna ha ställt några direkta krav på Sveriges frihet och oberoende och ära, så har ju inte vi någon anledning att fara raka vägen ner till Berlin och diskutera den saken med dom, och jag menar, vi har ju icke ännu i den ställningen några officiella fullmakter att representera Sveriges folk och göra det.’ Boberg anser nämligen, att lät man den texten stå, skulle folk bara tro, att de hade Hitler bakom sig och att de voro nya quislingar. Efter mycket parlamenterande bestämmer man sig för följande text i stället: ’Per Engdahl är nyligen återkommen från den tyska rikshuvudstaden, där han på inbjudan hållit föredrag om Sveriges politiska frihetsproblem i det aktuella läget. Hans erfarenhet från resan och de synpunkter, han mötte på dessa problem i ledande tyska kretsar framlägger han i stora drag i sitt tal, som också fått sitt särskilda intresse i den alltmer tillspetsade frågan huruvida inhemsk initiativ eller diktat utifrån ska uppdraga linjer för en svensk nyordning.’ Engdahl är mest rädd för att man icke ska kunna få några pengar till denna tryckning, men Boberg ska försöka att tigga ihop dem. Riktigt nöjd är Engdahl dock inte över att man ska behöva ändra flygbladen, för han vill hellre att man ska säga rent ut i stället för att använda en massa omskrivningar.” Fotnot. Boberg, Gustaf (1911-2003), Sveriges Nationella Förbund, följde Engdahl vid bildandet av Svensk Opposition i september 1941 men drog sig sedan tillbaka för att bli direktör vid Eksjö-Tidningen.

I Umeå, träffar M som arbetar på en doktorsavhandling om Per Engdahl. Givande, åtminstone för mig. Jag ställer frågorna, han svarar utan att krångla. Uppväxtens och hemmets betydelse för Engdahls tidiga politiska vägval. (Han är övertygad fascist när han kommer till Uppsala.) Vurmen för Karl XII, Gustav II Adolf. Kontakterna med arbetarklassen under läroverkstiden. Författare som Rudolf Kjellén, Adrian Molin. Försöken att bygga en fascistisk international efter kriget, den s k Malmörörelsen: Hur betydelsefull var han för den? Vilken betydelse hade den? I dag? Namn som Bardèche, Priester, Massi. Mosley förstås. Också trådarna framåt i tiden, kopplingen till Sverigedemokraterna, alternativhögern. Engdahls person. Nazist? Nej, fascist. Mussolini hellre än Hitler, men när Tyskland går segrande fram är Engdahl den förste att jubla, skulle helst vilja följa med de tyska trupperna in i Sovjetunionen, med en svensk fana monterad på stridsvagnen. Krigsslutet som nederlag. Kontakterna med Erlander, Wigforss, Sträng? Korporatismen. Får flera intressanta boktips. M är akademiker, jag reporter. Han är ute efter tänkandet, ideologin. Jag jagar personen, personerna.

Det handlar om en person vid namn Per Engdahl, född 1909 i Jönköping och död 1994 i Malmö, och jag kan naturligtvis följa hans liv från vagga till grav, genom barndom och läroverk och universitet, organisationer, böcker och artiklar och föredrag, äktenskap, resor men här finns inget mysterium, inget han försökt dölja, inte velat beröra. Tvärtom, han var en högst offentlig person. Han tog varje chans att marknadsföra sig och sin uppfattning. Något brott har han mig veterligt inte begått. Ingen dom har fallit. Ingen har försvunnit. Hans krumbukter efter kriget – att han aldrig varit antisemit, inte nazist, att han i grund och botten varit en anständig människa med, må så vara, högst särpräglade idéer – kan inte många ha tagit på allvar. Alltså finns inget att avslöja. Det kan bli hur tråkigt som helst.
Å andra sidan: det där med formen får väl ge sig, allt efterhand som innehållet fylls på. Vad är viktigare än hur. Har man väl något att säga infinner sig sättet att skriva det på. Det är sant. Det är också sant att ju tidigare jag vet något om formen desto lättare blir det att redan nu sortera i detta stora material, våga välja bort, koncentrera mig, leta efter uppslagsändar. Aldrig tidigare har jag stått inför en undersökning så till synes oändlig, svällande över alla bräddar.
Visst skulle jag kunna göra som i Diplomaten och Brevbäraren som försvann, det vill säga ställa mig själv i centrum för handlingen, detta opersonliga ”jag” som håller ihop storyn. Detta ”jag” som likt detektiven jagar efter ett svar på gåtan som är en människas tystnad eller eller ett försvinnande, kanske ett brott, den som läsaren kan följa längs vägen, förbi alla svårigheter, detta tröskande som är en boks tillblivelse. Läsaren blir på så sätt delaktig, begriper också mina svårigheter, mina tillkortakommanden, varför jag inte når ända fram. Också läsaren ska ha något att bita i.
Per Engdahl?
Är den mannen ett mysterium eller bara en trist gammal fascist?