under arbete
Ur kollegieblock 1: Telefonkontrollen. Per Engdahl > [BH] 8/5-41 kl 11.25 ”Per Engdahl ’rasande’ på att det skjuts på allting, ’d.v.s. alla utflykter och marscher’. Att ha ’dessa eviga möten’ blir sterilt i längden. Där är Skövde och Kalmar förebildliga. Kritisk mot Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad. [BH]: Det verkar ej finnas något intresse för utflykter och marscher.
PE: Man ska inte fråga.
Man ska inte fråga om soldaten vill slåss, man ska kommendera dem att slåss. ’På det sättet får man Geist.’
[BH]: Vad ska man göra om det inte kommer några deltagare?
PE: Ja, då ska man skälla ut dem som kommer.”
Formen erbjuder ett annat, större problem. Strukturen. Själva ramverket. Medan böcker som Fallet Wennerström och Den Magiska Cirkeln på sätt och vis gav sig själva – ett eller flera brott att bygga boken kring; ett före, under och efter; avslutade fall – finns här inget självklart mönster. Brevbäraren som försvann var inte ett avslutat fall men ett mysterium att ta tag i, lyfta på varje sten och lägga det ena till det andra utan att jag behövde göra annat än att skriva historien. Diplomaten var knepigare, men handlingen begränsades till en person, ett mysterium kring denna person, tystnaden som omgav honom, hemlighetsmakeriet, misstankarna, en mytologi och genom att göra mig själv delaktig kunde jag nyttja kronologin – också göra ett par omtag – för att lotsa farkosten i land. I båda sistnämnda böckerna kunde jag med hjälp av detta ”jag” föra handlingen framåt. Det var för övrigt ett högst opersonligt ”jag”: ett verktyg, inte en karaktär. Men här?
Ur kollegieblock 1: ”1a telefonkontrollen 18/3-41 14.40. NF (23636) PE > jur.stud. [POR](Lund 3805). Disk nationella arbetet i Lund, ny ordf.kand. var av behovet påkallat, E åtar sig att forska vem som helst bara det blir ’fräs’ på det.
PE: ’… vi har kommit tillbaka till den gamla geisten igen o det beror på att nu börjar det växa ut ett garde som känner varandra o ett garde, där det droppar in nytt folk överallt.’
Fått kontakt m. de gamla Nordisk Ungdom, ’vissa nassekretsar där’.”
Vad som finns? Det finns först och främst Per Engdahls och Nysvenska rörelsens arkiv på Riksarkivet: 99 volymer, varav de 55 första på mikrofilm. Brev, protokoll, upprop, flygblad, dagordningar, anteckningar, också tryckta skrifter. Jag börjar ändå inte där. Jag börjar med Säpoarkivet, Per Engdahls akt. Han övervakas från 1941, skuggas på besök i Stockholm, hans telefon avlyssnas, detta pågår fram till krigsslutet. Möjligtvis öppnas också brev. Fortsätter att betraktas som säkerhetsrisk, övervakningen mer sporadisk. Det sista datumet i akten från 1951; längre får jag inte läsa.
Jag fortsätter med hans och rörelsens arkiv, kommer att sitta med detta en höst och en vinter, fram till i början av mars då Coronapendemin slår till, Riksarkivet stänger. 35 volymer har jag hunnit med. Allt huller om buller.
Nja, inte riktigt. Något slags sortering finns här, men bara för varje volym. En volym brev kan börja 1972 följt av 1973, 1974, 1975 fram till och med 1981, i bokstavsordning, avsändarnas efternamn. Nästa volym kastar mig tillbaka till 1949, även här brev, brevskrivarnas efternamn i bokstavsordning, plötsligt några brev skrivna av Per Engdahl våren 1938, från Berlin, från Malmö, femton brev allt som allt. Så några protokoll från Nysvenska rörelsen 1981, i samma volym.
Tidskasten är ett problem. Ett annat mängden av namn, de flesta för mig okända. Ett tredje är att Per Engdahl skriver och tar emot brev på fem språk – svenska, tyska, franska, italienska, engelska – och att den internationella korrespondensen är omfattande, framför allt i slutet av fyrtiotalet och på femtiotalet under arbetet med att skapa en fascistisk international. Ett fjärde problem är den tekniska kvaliteten: de mikrofilmade 55 första volymerna går ibland bara att nödtorftigt läsa, är svåra att kopiera – jag använder kamera, fotografer sida för sida, rummet nedsläckt – och när jag kommer hem och har överfört fotografierna till datorn och kopierat dem, sida för sida, upptäcker jag att ganska många dokument är svåra att läsa längst ner och högst upp, ute i marginalerna. Vissa brev är femtio, sextio sidor långa. Jag sorterar, sätter in i pärmar, väntar till sedan.
Enligt Richard Holmes, som skrivit hyllade biografier över Shelley, Coleridge och Mary Wollencraft, måste arbetet med en biografi börja med identifikationen med objektet, en sorts hjältedyrkan, mer eller mindre medveten, som lätt glider över i en kärleksaffär, självfallet fiktiv, på sätt och vis privat: ”om man inte älskar dem kommer man inte att följa dem, inte långt i alla fall.”
Och om man ogillar den man skriver om?
Hur ska jag då närma mig honom, komma så nära som möjligt?
Kort biografi: Per Claes Sven Edvard Engdahl, född 25 februari 1909 i Jönköping, död 4 maj 1994 i Malmö. Studentexamen i Jönköping 1928, universitetsstudier i Uppsala, fil.lic.-examen i statskunskap 1935. Redan som gymnasist medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Bildade i Uppsala Riksföreningen, senare Riksförbundet Det nya Sverige som 1937 uppgick i Sveriges Nationella Förbund, SNF, vars vice ordförande han blev 1940. Startade tillsammans med likasinnade Svensk Opposition, uteslöts ur SNF. Efter kriget bildas Nysvenska rörelsen, med säte i Malmö, vars ordförande han var fram till sin död. Debut som författare med Karl XII: En studie över hans personlighet. Verklistan upptar 39 titlar, varav elva diktsamlingar. Hans självbiografi Fribytare i folkhemmet kom 1979. Betydde mer än någon annan i landet för att ”vinna mer s.k. bildade kretsar för nazismen”, skriver Holger Carlsson i sin Nazismen i Sverige. Efter kriget verksam som flyktingsmugglare, d.v.s. flyende nazister på väg mot främst Argentina. En centralgestalt i försöken att bygga en fascistisk international. Behärskade flera språk. Bekantskapen med Ingvar Kamprad har uppmärksammats. Gift med Stina Engdahl, tre barn. Blind.
Ett par veckor senare äter jag lunch med min unge förläggare Anton. Först ägnar vi oss åt Brevbäraren som försvann som nyss kommit ut – få om än positiva recensioner, liten försäljning – och går så över till dagens huvudämne: nästa bok. Jag har fem idéer med mig. Han tycker att de fyra första är bra, intressanta, den femte … Först sitter han tyst en stund, säger sedan:
– Finns det ingen biografi över honom?
– Nej. Han skrev sina memoarer men någon biografi finns inte. Inget akademiskt heller. Ingen större grej i alla fall.
Jag har inte haft en aning om Anton känt till namnet Per Engdahl. Han tar upp sin mobiltelefon, börjar googla alltmedan han lyssnar på mig: jag berättar om vad som finns av och om Per Engdahl i arkiv, böcker, avhandlingar. Kanske några levande personer.
– Vad tror du om tidsplanen?
– När jag kan lämna?
– Ja.
– Räkna med fem år åtminstone.
Jag tänkte på Torgny Segerstedt. Det var på tåget söderut, min senaste bok hade nyss kommit och jag hade ingen ny på gång: undervisade i stället, skrev artiklar, någon föreläsning. Det måste ha varit något jag läst, jag minns inte, minns nu bara tanken på en biografi över Torgny Segerstedt som, såvitt jag visste, inte hade förärats en sådan trots att han brukade nämnas i samma andetag som Raoul Wallenberg, Dag Hammarskiöld, Ture Nerman – denna tunna skara svenska hjältar. Varför inte? Efter att ha ägnat många år åt sådana tvivelaktiga figurer som Stig Wennerström, Sigvard Thurneman och Sverker Åström skulle det vara rätt skönt att ta sig an en modig människa, en kämpe, någon som vågat ta strid för vad han ansåg vara rätt, inte böjde sig för varken regering eller kungahus eller nazister, som visste att om Tyskland ockuperade Sverige – vilket mycket väl skulle kunna hända – vore han en av de första som skulle gripas. Dessutom ingen enkel människa. Privatlivet en smärre katastrof.
Ändå var det något som höll mig tillbaka. Den nyfikenhet som ändå måste finnas som ett slags motor ville inte infinna sig. Torgny Segerstedt fanns där uppe på sin piedestal och jag hade ingen som helst avsikt att försöka rycka ner honom därifrån. Hans privatliv intresserade mig inte särskilt. Under senare år har vi fullkomligen dränkts i en flodvåg av devota biografier, i bok och på film: Ester Blenda. Zarah. Vilhelm. Olle. Lena. Tove. Ännu en staty rest?
Skurkar intresserar mig mer än hjältar. ”Det finns ingen riktig skurk som är ointressant”, som Murray Kempton påpekade.
Vad var motsatsen till Torgny Segerstedt?
Svar: Per Engdahl.