Efter varje säsong listar och poängsätter vi här hemma filmerna vi sett: det bli en lista och listor är alltid kul. Våren 2023 var vi inte överens om någonting, utom ettan, som fick högsta betyg av oss båda: Tori och Lokita av de oefterhärmliga belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Ofta, när vi kommit ut från ännu en biofilm, brukar vi fråga oss: Vad hade Dardennes gjort här? Ja, inte hade de fläskat på med flöjter och de hade definitivt börjat senare i historien och den scenen hade de säkert klippt bort. De förklarar inte, de berättar. De gråter inte, de är förbannade. De kastar oss in i handlingen. De litar på oss. De skär så djupt. Tori och Lokita handlar om två ensamkommande flyktingbarn som försöker ljuga ihop en historia för att hon ska få stanna, de säljer knark för att klara dagen, de blir utnyttjade men även omhändertagna. Det går åt helvete. Den borde visas i riksdagen, för regeringen med kansli. Bara Toris rop på henne – Lokita! Lokita! Lokita! – får en att gråta. Årets biofilm.
