Hon började spela piano vid sex års ålder, när hon var tio bestämde hon sig för att bli konsertpianist. Hon började komponera som avkoppling efter åtta-tiotimmarspassen under utbildningen, på en synthesizer hon hade under sängen. Hon heter Hania Rani, född i Gdansk, utbildad i Warszawa, hela tiden i rörelse både musikaliskt och fysiskt: på senaste skivan medverkar musiker från Island, England, Kanada och Polen. ”Jag kan en hel del själv”, säger hon, ”men jag är nyfiken på vad som händer när jag släpper in fler i min värld.” Skivan är inspelad i flera studior, runt om i Europa. Hon säger sig vilja fånga ögonblicken och inte bara tonerna. Hon spelar piano, synthesizer och klaviaturer, hon sjunger, där finns också en kontrabas, trummor, stråkar. Hon har sagt att hon tänker på musik som större eller mindre rum, alltså avgränsade, samtidigt ett utrymme för drömmar, fantasier. Hennes musik är inte lätt att ringa in, men om man tänker sig Bach i ena hörnet, Pink Floyd i det andra och en hel del jazz däremellan. Det är ofta melankoliskt, också lekfullt. Hon överraskar. Dessa tre skivor har jag lyssnat på om och om igen: Esja, Home och Ghosts (Gondwana Records). Esja är ett berg på Island, hemma är hemma och spöken finns därute någonstans.
