Jag är med i en bokklubb vi kallar bokmiddag eftersom även maten och dryckerna räknas. Oftast har vi läst en nyutkommen bok, fiktion eller sakprosa, ibland en klassiker, nu senast Arthur Conan Doyles Baskervilles hund (Bonniers). Vi poängsätter böckerna, 1-10, men hur bedömer man en klassiker, det vill säga en bok som överlevt? ”Tiden är den ende kritikern”, som James M. Cain uttryckte det. Kanske den inte faller mig i smaken, men ”dålig” kan den knappast vara. Så flöt samtalet nu senast. Poängbedömningen blir orimlig, tycker jag. En kanske intressantare fråga: Varför har den överlevt? Sherlock Holmes förstås, föregångaren till Hercule Poirot, Philip Marlowe, Kurt Wallander och de andra. Ensam, en kuf, till synes oövervinnerlig men med sprickor i fasaden, missbruk till exempel. Genialiskt även att låta en bifigur, doktor Watson, berätta. Hjälten betraktas inte i första hand utifrån, av en allvetande författare, utan av någon som inte begriper allt, också blir irriterad – allt naturligtvis på låtsas. Också stilen. Bara den första meningen tar mig tillbaka till barndomen: ”Mr Sherlock Holmes, som inte var vidare morgontidig av sig, utom vid sådana rätt ofta förekommande tillfällen när han hade varit uppe hela natten, satt vid frukostbordet.” Vi är i trygga händer. James M. Cain har för övrigt skrivit några deckare som håller: The postman always rings twice och fyra andra finns i en snygg volym (Picador).
