Den är rätt taffligt skriven, illa disponerad, ett arkiv mer än en bok, författaren alltför ofta mån om att framhäva sin banbrytande insats, men Mikael Holmströms Den dolda alliansen (Atlantis) rekommenderas ändå som läsning för alla med intresse för Sveriges moderna politiska historia. Holmström, Sveriges ende försvarspolitiske reporter, har fått neutralitetsideologerna att gå i taket. För vad han avslöjar är verkligheten bakom retoriken, detta vi inte fick veta. Det handlar om hur det svenska militära försvaret varit samordnat med Norge, med Danmark, med NATO – gemensamma luftförsvarsövningar, radiolänkförbindelser, mineringar i Öresund etc. – tvärsigenom dessa decennier då det från tribunerna talades om neutralitetspolitiken som ett mål i sig, ”fast som den svenska graniten”. (Det sistnämnda sa Pierre Schori.) I Washington fanns på åttiotalet 180 marinattachéer, av amerikanerna indelade i tre grupper; svenske militärattachén i The Blue Group där han var den ende från ett icke NATO-land. I USA fanns ingen tvekan om att vi, för att citera en tvåstjärnig amiral i Pentagon, ”was neutral on our side”. Vi har en viss fallenhet för att säga en sak, men sedan göra en annan, skrev förre statssekreteraren i utrikesdepartementet Carl-Johan Åberg i Svenska Dagbladet 2003. Han menade inte bara neutralitetspolitiken.
