En bok tar jag med mig på min ensamvandring i Jämtlandsfjällen i början av september. Den ska räcka alla kvällar, tågresan upp, tågresan ner. Nu senast Nikolaj Gogols Döda själar (Ruin). En chansning. Romanen kom ut 1842, boken – inklusive den ofullbordade andra delen, flera efterord – på över 500 sidor. Tänk om den tråkade ut mig. Det gjorde den inte. Jag längtade till kvällen, läsningen i pannlampans sken. Romanen handlar om Pavel Ivanovitj Tjitjikov som köper avlidna livegna av godsägarna. Hos den förste är allting trevligt och förfallet, hos den andre, en godsägarinna, ilsknar han till, hos den tredje… Författarens fantasi tycks gränslös, hans närvaro uppenbar: han vänder sig till läsaren, tänker högt upp berättelsens konstruktion, lockar med vad som ska komma. Han är rolig. Han kan skriva meningar långa som rottrådar utan att trassla in sig, också korta sådana som gör varje författare avundsjuk: ”Hon såg inte illa ut och var klädd därefter.” Staffan Skotts översättning är ett under av snille och smak.
