Stundtals tycker jag att Jane Kramers ”Joséphine Guezou” är världens bästa reportage. Det börjar direkt, slutar direkt och där emellan vindlar berättelsen fram mellan kronärtskockodlarnas fält, Joséphine i sin klarblå lilla Citroën på väg att sätta upp ett nytt meddelande, vilket hon skriver på baksidan av gammalt brunt omslagspapper som kommer från hennes kusin i järnhandeln. Hon deltog i motståndsrörelsen under kriget. Nej, hon kan inte förlåta tyskarna. Hon hyr ut dotterns hus till tyskar. Svårt att säga vad historien handlar om, egentligen. Jag brukar använda det i undervisningen; några tycker det är tråkigt, många älskar det. Det finns i Stig Hanséns och Clas Thors antologi Århundradets reportage (Ordfront), däremot inte i Kramer-samlingen Européer (Ordfront). Den sistnämnda kan man gott läsa ändå. Själv säger hon, om sin egen roll i det skrivna reportaget: ”Vem jag är, vad jag har att säga och vilka utkikspunkter jag väljer ska beskrivas genom detaljerna och den verklighet jag observerar, det språk jag beskriver dem med och de kommentarer som kommer med.” I ”Joséphine Guezou” finns hon bara med, som ett ”jag”, alldeles i början. Joséphine tilldelas en replik.
