Betongkrokarna minns han särskilt: De fästes vid väggen med hjälp av tre tjocka nålar fastsatta i en liten plastskiva som måste hamras in. Avlägsnades endast med hjälp av hovtång, kvarlämnade tre små hål i väggen. Tapeterna var grå, väggarna av betong. Andrew Brown heter han som minns. Han kom till Sverige på sjuttiotalet, lärde sig svenska och gifte sig här. Fick jobb på en fabrik som gjorde träpallar, fiskade så ofta han kunde, gick med i en flugfiskeklubb. Frös ofta. Det var så tyst, skriver han i bokens första mening, att han lärde sig urskilja trädens olika dofter. Han flyttar tillbaka till England, etablerar sig som journalist, återvänder gång på gång till det land han finner så märkligt, till sist lär sig älska. Betraktelsen kan uppfattas orättvis, själv tycker jag den är uppfriskande. Som att få se samma sak igen, från ett nytt och oväntat håll. Boken heter Fishing in Utopia (Granta). Har prisbelönts i England, men i Sverige finns inget förlag som brytt sig. Har väl med självbilden att göra. Det är inte så här vi vill bli sedda. (2012 kom en svensk översättning, Fiska i Utopia (Basil) som jag inte har läst.)
