Mavis Gallant må vara född i Kanada, bara decenniet före Alice Munro och Carol Shields, och liksom de skriva enastående noveller, i övrigt skiljer hon sig markant från dem. Hennes noveller utspelar sig för det mesta i Europa där andra världskriget satt djupa spår, fascismens framgångar, järnridån skär genom kontinenten, och författaren tecknar hela liv i detta dystra landskap. Intriger är inte Gallants grej, inte i första hand, i stället breda penseldrag, långsamma rörelser med författaren på avstånd. Ironin finns där, vilket inte utesluter medkänsla, men hon är vass, ynkar inte. Hon börjar direkt: ”När jag våren 1950 kom tillbaka till Berlin efter min fångenskap, upptäckte jag att jag hade en styvfar.” Hon kan i en mening dra ett halvt liv med hjälp av en hatt: ”Längre fram skulle barnen minnas att deras kokerska hade haft halmhatt när hon arbetade i köket så att den imma som kondenserades i taket inte skulle droppa ner på hennes huvud och att hon haft samma hatt på deras fars begravning.” Hon kan, som i ”Den muslimska hustrun”, berätta om den bedragna utan att denna förlorar ett uns av sin värdighet. På svenska finns urvalet Från det femtonde distriktet (Atlas), på engelska bland mycket annat The selected stories of Mavis Gallant (Bloomsbury).
