Mycket kan sägas om Nina Simone men inställsam var hon icke. Hon kunde resa sig och gå om någon i publiken misshagat henne, hon kämpade för de svartas rättigheter före de flesta andra och, framför allt, hon sjöng och spelade som ingen annan. Det är omöjligt att missta sig på Nina Simone: den djupa rösten, det känslosamma utspelet, dramatiken i framförandet, ilskan. Hennes betydelse har bara vuxit med åren. Ingen jazzsångerska, som hon ju i grund och botten är, har i dag så många efterföljare och beundrare. Det sistnämnde påpekar Will Friedwald i sin ocean till bok, The great jazz and pop vocal albums (Pantheon). Ändå har jag ofta blivit besviken när jag köpt något av hennes album; helheten har inte nått upp till delarna. Album brydde hon sig inte mycket om, enligt Friedwald, singlar var hennes grej. Fast vi är överens om att Nina Simone and Piano! (RCA) överträffar allt. Här visar hon prov på sin enastående förmåga att blanda all sorts musik till egen brygd: soul, pop, blues, gospel, Randy Newman och så den i mitt tycke bästa versionen av ”I get along without you very well (except sometimes)”, Chet Baker och Frank Sinatra må förlåta. De flesta av sångerna har jag annars inte hört någon annanstans, varje gång lyssnar jag lika förtrollad. Nina Simone sings the Blues (RCA) är också mycket bra, Nina Simone The complete 1955-1959 (Chant du monde) skulle jag inte heller vilja vara förutan.
