Den här filmen handlar om en tidskrift som inte finns, utspelar sig i en påhittad fransk stad och saknar handling. Karaktärerna går knappast på djupet, filmen är inte spännande, lätt att hänga med i eller ens särskilt rolig. Först i slutet, under eftertexterna, fattar man vad man nyss sett. Den tillägnas personer som Harold Ross, William Shawn, Mavis Gallant, A.J. Liebling, Joseph Michell och så vidare, alltså de redaktörer och reportrar som skapade tidskriften The New Yorker. Filmen, som heter The French Dispatch, är indelad i tre historier – porträtt av en konstnär, dagbok från ett studentupplopp, berättelsen om en poliskock som utvecklas till ett kidnappningsdrama – och inleds med en kort reseskildring på cykel, allt i det sista numret av tidskriften (eftersom dess älskade skapare och chefredaktör dör). Den är i både svartvitt och färg, stundtals tecknad, bländande i sin uppfinningsrikedom, med scenerier som tar andan ur en, skådespelare som ser ut att älska det de får göra. Wes Anderson har gjort många förträffliga filmer – Royal Tenenbaums, Moonrise Kingdom, The Grand Budapest Hotel för att nämna tre – men här spelar han ut hela registret. Man skulle kunna säga att den är en kärleksförklaring till reportaget, till tidskriften. Mavis Gallants dagbok från Paris 1968 finns i Paris Notebooks (Random house). Thomas Vinciguerra berättar den förunderliga historien om tidskriftens skapare i Cast of characters (Norton).
