Plötsligt hör man en sång som sätter ord på det man just varit med om: ett uppbrott, ett beslut till sist. Sången naglar fast de tankar som nyss virvlat runt, formulerar också sådant som hittills saknat uttryck, som detta att tvåsamhet till slut kan bli ensamhet. Det är därför man går. Bap Kennedy sjunger: ”I am the captain of my soul/ I must leave this place and find my home/ When I finally walk out this door/ I will be lonely no more.” Sången heter ”Lonely no more” och finns på hans sjätte album i eget namn sedan debuten 1998: The sailor’s revenge (Lonely Street Discs/Proper). Han är ännu en Belfast cowboy, en särpräglad keltisk countrysångare som med hjälp av Mark Knopfler, Jerry Douglas och andra hotshots smeker fram historier om förlorad kärlek, nytt liv. Bäst är det om sången kan delas av två. Till Kerstin.
