Också jag har grubblat över Stina Oscarsons intervju med kulturminister Jeanette Gustafsdotter (SvD 14/2-22). Ministern rör sig som i lera, vet varken ut eller in. Representerar hon kulturarbetarna eller medborgarna? Både och. Utmärker sig något nordiskt land i sin kulturpolitik? Vi är snarlika. Kan din ideologiska kompass sägas vara ytterst pragmatisk? Ja. Först när jag läser Byung-Chul Hans korta skrift Trötthetssamhället (Ersatz) tycker jag mig begripa vad jag har läst. Han beskriver ett nytt slags samhälle som saknar en yttre fiende, där fängelset och dårhuset ersatts av gymmet och shoppinggallerian som främsta attribut, disciplinsamhället gett vika för prestationssamhället. Depressioner, ADHD och UMS kan härledas ur en massproduktion av positivitet, ett övermått av intryck, information, impulser. Det är inget framsteg, utan en återgång till det vilda tillstånd då ett djur som åt samtidigt måste ägna sig åt att hålla konkurrenter på avstånd etc. Trycket att hela tiden prestera ger upphov till psykiska infarkter eftersom trycket kommer inifrån. Ingenting är omöjligt. Yes, we can. Förövare och offer har blivit en och densamme, envar sitt eget arbetsläger. Vi hålls fången i positivismens våld där vreden är bannlyst, kontemplationen bortblåst, den nyttiga ledan ersatts av hyperaktivitet. Nej har blivit ja. En minister begriper inte att hon representerar regeringen, inte kulturarbetarna, inte medborgarna.
