”The night’s too long” med och av Lucinda Williams börjar som andra sånger om den unga kvinnan som sticker hemifrån för att söka sig ett nytt liv. Just den här kvinnan heter Sylvia, hon arbetar som servitris i Beaumont och lägger undan all dricks för att kunna köpa sig en rostig gammal bil, hon säljer möblerna och kläderna och sticker. Lucinda Williams slutar inte där. I tredje versen möter vi Sylvia i hennes nya liv; hon arbetar på kontor och tjänar hyfsat bra och hon längtar till natten, till sin flock. Men det är refrängen och den fjärde och sista versen som lyfter sången. I refrängen är Sylvia på plats, det är natt och natten tar aldrig slut och så, i sista versen, har hon och han just mötts, han trycker sig mot henne, hans skjorta är genomblöt av svett och Lucinda Williams skriver två rader till: ”And she’s holdin’ a Corona/ And it’s cold against her hand”. Detaljen fryser detta ögonblick, förvandlar en sång om någon annan till en sång om mig själv. Vi har själva varit där. Den finns på det album som heter Lucinda Williams (Koch) rätt och slätt. Det kom 1988, det var hennes tredje, hon hade visst arbetat på det i åtta år och sedan var Lucinda Williams ett namn i egen rätt. Det är country, det är rock, för den som vill veta. Det behöver ni inte veta. Det är så bra ändå.
