rekommenderat
Böcker har följt mig genom livet som goda kamrater, skivor köper jag sedan tioårsåldern, film försöker jag jämt få tid att se. Jag delar gärna med mig av mina upptäckter. Min smak är enkel men krävande. Tryck på önskad rubrik på sidan och du får veta vad jag tycker om. Bläddra fram och tillbaka. Kommer att fyllas på allt eftersom jag gör nya fynd.
Dissekeringen av en myt
En eftermiddag sommaren 1956 skjutsade Nelson Mandela en god vän i sin pastellgröna Oldsmobile, en bil som alla i dessa kvarter i Johannesburg kände till. Mannen vid ratten visste de också vem det var: en av Sydafrikas få svarta advokater, en mästare i rättssalen, en frihetskämpe. Vid en busshållplats fick han syn på en ung …
Vad vi inte förstod
Efter att ha tagit sig igenom sidor fyllda av våld, sex och fylla, för att använda mig av eufemismer, också ett bombattentat och en lektion i konsten att skapa en angivare – ”Och därefter ett fotografi på bordet, rakt framför ögonen på mig, och där är min morfar, ung, i trettioårsåldern, i uniform, en tysk …
Ermalms egenart
Det finns böcker man bara måste gilla, som man inte kan sluta bläddra i, stanna upp här och där, försjunka i uttrycken. En sådan bok är Omslag: Ermalm’s Egenart (Gidlunds). Det handlar om Lasse Ermalm och de skivomslag han gjorde mellan 1971 och 2017. Han var den ende i sitt slag, han arbetade för de …
Oktobers vemod
Så kom hösten, oktober, och jag plockar än en gång fram The October suite med Steve Kuhn och Gary McFarland (Impulse!). Antagligen köpte jag den på Wallentins i Östersund, efter att Alice rekommenderat den, spelat ett stycke. Hon arbetade i butiken, var några år äldre och kunde en hel del om jazz, hade mött musikerna …
Cirkus
Vi kom att prata om Christina Kjellssons ”Cirkus” på stamkrogen i går kväll. Jesper Odelberg med Bandet Går hade sjungit den i Hallunda i lördags. En favorit. Det är en sådan där sång som alltid tycks ha funnits, i alla fall sedan sextiotalet och framåt eftersom Janis Joplin och Otis Redding finns där i manegen. …
Danskt så det förslår
Vad är det med danskar och teveserier? Gång efter annan slår de en med häpnad över sin på samma gång säkra som lätta hand över hantverket, sina vattentäta manus, briljanta skådespelare. Ta bara Brottet, skapad av Søren Sveistrup, som mäter sig med det alla bästa inom genren, där man aldrig visste vad som väntade runt …
Konsten att lyssna
Austin Wiggin var övertygad om att hans tre döttrar en dag skulle bilda ett framgångsrikt band. När de var stora nog tog han dem ur skolan, bestämde sättningen och såg till att de övade varje dag, under hans ledning. De fick inte ha vänner, inga pojkvänner. De fick inte lyssna på musik. Han hade döpt …
Vita havet
Sent omsider har jag läst Sara Kristofferssons Hela havet stormar – fallstudie inifrån en myndighet (Volante). Den handlar om förslaget att byta namn på utställningshallen på Konstfack vid namn Vita havet. Namnet påstods vara rasistiskt. Vit skulle associeras till vit mans övergrepp, privilegier: ”den västerländska historiens trauman dröjer sig kvar i dess släta ytor” som …
Mellan jorden och stjärnorna
Ännu ett fynd: Gunnhild Øyehaug. I sina noveller rör hon sig från fränaste realism till det absurda, mellan jorden och stjärnorna, styr med lätt hand från allvar till komik. Alltid skriver hon med gott humör, utan att göra sig till. Det märks inte att hon tar i. Hon är aldrig elak, känner starkt för sina …
Monk själv
Ibland önskar jag att jag kunde skriva som Thelonious Monk spelar. Lyssna till exempel på Thelonious himself (Riverside) från 1957. Han spelar så sparsmakat, som om han tvekar när han ska vidröra tangenterna, tvekar om vilken väg han ska gå. Ibland rör han knappt vid dem, som om han ändrat sig i sista sekunden. Det …
Cayamo [7]
Jeff Tweedy har skrivit en bra bok om att skriva sånger, How to write one song (faber). Han är övertygad om att det är bristen på tillåtelse snarare än bristen på talang eller vilja som avhåller oss från att förverkliga våra drömmar, till exempel att skriva en sång. Tidsbrist? Det handlar om att välja sin …
Cayamo [6]
Som sagt, blandning och inte särskiljande för mänskligheten framåt. Ingenstans syns detta tydligare än i musiken. Bättre än de flesta förkroppsligar Jerry Douglas saken. Han kom direkt från London där han som vanligt varit värd för Transatlantic Sessions som med en hel orkester sammanfogar musik från Skottland, Irland, England och USA, i år med Eric …
Cayamo [5]
Kvällen innan klagade bartendern vid bardisken intill Atrium- scenen på ljudet därifrån. Nu var det äntligen tyst. Mary Gauthier hördes plötsligt i högtalarna. ”Vad är det här?” sa hon. ”Country”, sa jag. ”Americana”, sa K. ”Det här gillar jag”, sa bartendern. Hon har två barn hemma på Filippinerna. Mary Gauthier var med under strandhugget på …
Cayamo [4]
Söndagen startade som sig bör med högmässa på pooldäcket anförd av The Fairfield Four, USA:s äldsta band, bildat 1921 i Nashville, Tennessee, på däcket tredje generationen. Senast jag hörde dem var med ”Lonesome valley” på O brother, where art thou? (Lost highway) från filmen av bröderna Coen. John Fullbright spelade senare på samma scen: en …
Cayamo [3]
En sjösjuk Courtney Marie Andrews såg vi också på lördagen, hennes enda egna framträdande. Hon var sexton när hon började i branschen, nu trettiotvå, med fyra bångstyriga album bakom sig: Honest life, May your kindness remain, Old flowers, Loose future (Fat Possum). Hon är en rar blomma. Snart slår hon igenom. Hon berättade att bakgrunden …