Bedövad efter ännu en dag i Kungliga bibliotekets mikrofilmsvalv stryker jag längs bokryggarna här hemma för att hitta något lättläst, kortfattat. Fastnar för Anton Tjechovs Noveller (Forum), tryckår 1968, den första av hans samlingar jag läste. Minns att jag fick den av kompisarna Per och Urban, i studentpresent. Minns hur överrumplad jag blev av ”Stäppen”, mer en novella, som amerikanerna säger, än en novell. 112 sidor lång. Alla dessa detaljer, detta myller, denna långsamma rörelse. Tänk att kunna skriva så. Nu hoppar jag över den, hamnar i ”Ålderdomen”, sex sidor. Den handlar om arkitekten och statsrådet Uzelkov som efter många år kommer till sin födelsestad, den stad han lämnade som en förlorare, söker upp advokaten och numera stadsmäklaren Sjapkin som den gången ordnade med hans skilsmässa, lurade honom (ska det visa sig); vinnaren. Och hustrun? Sofja Michajlovna? Hon som bedrog honom. Hur gick det för henne? Tillsammans besöker de hennes grav, får av sig mössorna, två flintskallar blänkande i solen. Tillsammans lämnar de kyrkogården utan att någon av dem har kunnat gråta. Utan att ha gett henne en replik – annat än i Sjapkins version – lyckas Tjechov ge henne, förloraren, sista ordet. Det som ser så enkelt ut är svårast att få till. En mästare i arbete.
