Sebastian Haffners En tysk mans historia (Norstedts) skrevs innan lagren av tid, glömska och tillrättalägganden hunnit kila sig in mellan händelserna och nuet. Den skrevs 1939 sedan han flytt från Tyskland, handlar om åren 1914-1933, men manuskriptet hittades först efter hans död. Haffner, som skulle bli framgångsrik journalist och historiker, skriver med ögonvittnets närvarokänsla, den blivande historikerns analytiska briljans. Han predikar inte; han berättar. Bland annat berättar han om sex unga jurister som hållit ihop sedan studietiden, tycker om varandra trots åsiktsskillnader, sex förhoppningsfulla och debattglada unga män som efter mars 1933 inte längre kan umgås: två kommer att fly, två bli ledande nazister, två försöka anpassa sig. Han berättar om varför man sätter på sig en hakkorsbindel fastän det strider mot allt det man tror på. Han berättar om avsked och ingen vet som händer med den som for. Han berättar, levande och konkret, om privatmänniskans nederlag i kampen mot en totalitär stat. Jag vet ingen bok som bättre behandlar just detta.
