Hon har med sig en lista på ortsbor som bör ha varit närvarande när det där hände. Första familjen släpper inte in henne. Bakom nästa dörr hörs en ursinnig röst: ”Svärmor tänker inte tala med er.” Tredje dörren smälls igen av en man som gastar: ”Här får ni inte snoka!” Hon hinner knappt hoppa undan. Ingenstans släpps hon in. Anna Bikont, reporter på dagstidningen Gazeta Wyborcza, undersöker påståendena om att massakern på judarna i byn Jedwabne den 10 juli 1941 inte var tyskarnas verk utan deras polska grannars. De hade levt sida vid sida i generationer. Denna dag drevs judarna ihop på torget, förnedrades och misshandlades, fördes därefter till en lada utanför byn, stängdes in, brändes levande till döds. En kvinna visar reportern ett foto från ett judiskt kollo 1938: ”Första raden från höger: bränd till döds, bränd till döds, bränd till döds även hon. Det är Jospa Lewin, systern till Jósef Lewin. Honom plågade de ihjäl på torget på torget…” Boken heter Vi från Jedwabne (Atlas) och handlar om ett då men lika mycket om ett nu, lika mycket om ett vi som ett de. Därför blir den så fruktansvärd. Tadeusz Slobodzianeks pjäs Vår klass, som spelades för utsålda hus på Teater Galeasen i Stockholm 2014-2015, baseras på Anna Bikonts bok.
