Man ska säga så lite som möjligt.

Just give me one extra season
So I can figure out the other four

Rätt ofta räcker språket inte till. I min bok Bachmut finns en episod med en nittonårig soldat som är på väg ut till fronten. Han får frågan om vad han tänker på i det ögonblicket, han svarar: ’Jag vill inte vara i det här ögonblicket.’

Har man varit författare så länge som jag så vet man att ingen annan kan skriva som just man själv.

Berätta din historia. Om folk tycker att du skulle skriva snällt om dem borde de ha uppfört sig bättre.

Tänk innan du talar. Läs innan du tänker.

Livet trotsar kategorisering, det utplånar ideologi; dag efter dag överträffar livet påhitten.

Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.

Man behöver stor talang för att förstå vad man inte ska skriva och i en författares medvetande är de icke skrivna verken fler än de han har skrivit. Man väljer. Och dessa val är viktiga. Å andra sidan måste man befria sig från de här liken, begrava dem, eftersom de hindrar en från att skriva det man bör, precis som det är nödvändigt att röja bort en ruin för att förbereda marken för en ny byggnad.

Ett ord räcker för den uppmärksamme läsaren.

När det outsägliga kommer i dagen är det politiskt.

Skaffa dig fort kunskaper och fortsätt sedan med färdigheter som uppkommer ur vetandet.

Dyrka den kritiska andan.

Språket avslöjar allt.

Jag är avundsjuk på människor som har rutiner – de där som går upp tidigt och skriver i tre timmar, sen sticker ut och joggar. Jag vet att jag inte kan göra det. Ibland fipplar jag bara runt här hemma. Men så fort jag fångar en rytm arbetar jag oavbrutet, från morgon till kväll.

Jag använder kroppen när jag skriver romaner. Jag använder alla dess sinnesförnimmelser – hur den ser, hör, luktar, och smakar; hur den känner mjukhet, värme, kyla och smärta; förnimmelsernas detaljer när hjärtat slår, när kroppen känner törst och hunger, när den går eller springer, när den utsätts för snö eller regn, när den håller någon i handen.

Träna din tunga på att säga ’Jag vet inte’, på det att du inte må bli insnärjd i falskhet.

Inspiration kommer genom att arbeta varje dag.

Hur skulle jag kunna tala om hur jag skriver? Jag skriver! Som varje författare vet, måste man söka sig fram till den arbetsmetod som passar en själv. I varje fall ger jag inga råd.

Förväxla inte hyllningar med prestation.

Vår viktigaste uppgift under ett seminarium är inte att få folk att må bra, det är att hjälpa folk att förstå saker och ibland, för att kunna förstå saker, mår man inte så bra.

Jag blir personerna jag skriver om.

Jag är aldrig medveten om tempus när jag skriver; det blir som det blir.

Vi kommer att ha ännu mer arbete när kriget är slut – på grund av all ockuperad mark, och mark runt frontlinjen. Jag kommer att fortsätta som minröjare, och drömmer om att säkra alla de platser där jag var som barn.

Om man tar fel på första knapphålet, går det på tok med hela knäppningen.

– Hur vet du allt det där?
– Jag är bibliotekarie för helvete.

Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det, bland annat.

Medborgaren och författaren i mig ligger ständigt i krig, vilket kan vara enormt produktivt, så länge som ingen av dem vinner.

Det finns tusen historier, men bara en av dem är min.