Följ fakta, och bara fakta, för de kan ta dig till platser som är märkligare än fiktion.

Läsaren är minst lika klyftig som du.

Skapandet är lite överreklamerat. Jag får en idé, resten är en sammanställning av vad man fått från andra människor. Egentligen handlar det bara om stöld under organiserade former.

April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.

Man behöver antagligen en ordbok, en elementär grammatik och ett grepp om verkligheten. Det där sista betyder: det finns inga gratis luncher. Skriva är arbete. Det är också ett lotteri. Man får ingen pensionsplan. Andra människor kan hjälpa en lite grann, men – i grund och botten är man ensam. Ingen har bett dig om detta: du väljer, så gnäll inte.

De ursäkter och bortförklaringar som jag dagligen ser folk komma med för att sona ett övertramp tycks mig fulare än själva övertrampet.

Glädjen man kände som barn över att kunna forma bokstäver till ord och ord till meningar, med en fint spetsad penna på vitt papper – denna glädje, lika barnslig, får man tillbaka i Paris när man är 60 år gammal och jag ser allt med friska ögon, nästan som en provençalsk fiskare eller fikonodlare, så mitt omdöme har nog hemul. Man skall tänka sig för och smaka sig fram i vällustens labyrinter.

Sätter du dig ner och skriver allt du kommer på så är du en skribent. Men en författare är någon som kan bedöma värdet av det skrivna, utan nåd, och radera det mesta av det.

Det finns teknik, det finns hantverkskunnande, och man måste lära sig det. Jag lärde mig så mycket jag kunde, men nu vill jag bara berätta en historia. Jag har någonting som jag av någon anledning tycker är värt att berätta och så vill jag berätta det så klart och rent och enkelt som möjligt. Men jag har använt minst femton år för att lära mig skriva.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.

Det finns författare som i första utkastet skriver för kort. Jag har träffat en. Men på denne ende går det hundra som skriver för mycket.

Varje morgon måste man veva igång och tänka på alla gräsligheter man gjorde igår och hur man kan kompensera sig genom att göra bättre ifrån sig idag.

De flesta människor gillar sällskap och de uppskattar möjligheten att få uttrycka sig. Jag ger dem den möjligheten.

Vi måste förstå att ukrainarna inte bara försvarar sig själva och sitt territorium, utan att de försvarar oss alla, hela Europa och även Skandinavien.

Sedan den 24 februari talar vi krigets språk. Allt har blivit svartvitt. Konsten blir en del av landets försvar. Det finns ett behov av att sjunga samma sånger, göra sig hörda med en röst. En symbol för detta är soldatsången om röda skogsolvon från första världskriget som hörs över hela världen i dag. Detta är inte en tid för det individuella perspektivet, utan en tid för gemenskap och kamp.

Jag har inga fasta skrivregler eller skrivschema. Jag har kommit underfund med att det skapar sådan oro, därför att det var så många dagar jag satt framför skrivmaskinen och ett vitt papper och inte skrev någonting. Det var en förfärlig upplevelse. Så jag skriver när jag börjar ha fraser i huvudet – jag skriver ner dem och sedan, efter ett tag, går jag till skrivmaskinen.

Jag sätter ett stort värde på mina läsare. Jag behöver inte så många. Men jag vill gärna ha dem jag har, för de är verkligen bra. Det är för dem jag förklarar mig.

Människor med svag karaktär är vanligtvis bondfångare eller bråkmakare; de är inte ärliga och jag tror inte att de skulle vara bra låtskrivare. De är självupptagna, ska alltid ha sista ordet om allting och jag känner inga låtskrivare som är på det sättet.

Jag vet inte vad jag tänker förrän jag skriver ner det.

Till sist sätter jag mig ner för att skriva och då börjar de verkliga problemen.

Jag tänker allt mer på det moraliska kring intervjuandet. Varför ska folk berätta för mig? Hur tar jag hand om det de berättar? Jag drömmer om att skriva fiktion, just för att jag tycker det är så komplicerat att närma mig människor.

Arbeten som inte är baserade på verkligheten intresserar mig inte såvitt de inte är fullständigt överdådiga, till exempel Alexander Dumas eller Victor Hugos romaner, som är alldeles unika. Men jag kallar inte ’påhittade historier’ kreativa arbeten utan snarare konstgjorda arbeten.

Jag tänker på form som ett sätt att bli fri.

Domaren är ni.

I won´t forget but I won’t be lonely
I’ll remember April and I’ll smile

Jag slits mellan den jag är
och vad dom har mej till
Du ser nog att jag rör min mun
men aldrig vad jag vill
Vad jag vill vet jag bäst
i en värld där
tomma tunnor skramla mest

Vårt sätt att leva,
ängsligt eller djärvt,
kommer att ha varit vårt liv.

Det är inte den flotta vändningen, den abrupta höjdpunkten eller det sömlösa händelseförloppet som karakteriserar en författare och gör honom unik. Det är en ton, det är ett sätt att se på saker. Det är en rytm, det är vad som inom poesin kallas en naturlig rytm.

Hemligheten bakom att tråka ut människor är att berätta allt för dem.