Ibland tar en dikt fem minuter att skriva, ibland tar den månader. Det finns ingen regel.

En författare är någon som kan göra en gåta av ett svar.

Ödmjukhet är grundvalen för alla dygder.

Jag ska lägga orden som hallon i din mun,
plockade i stenröset tidigt en morgon
under stenskvättans gulbröst.

Fördomsfrihet är säkerhet i tingens hantering.

Det man inte spelar är lika viktigt som det man spelar.

Den som inte lärt sig begränsningens konst har aldrig lärt sig skriva.

Undvik alla stelnade klichéer.

Det är möjligt, och i viss mån min förhoppning, att någonting också händer på ett annat plan eller kanske på flera plan. Men det är naturligtvis läsarens sak att avgöra.

Vad jag verkligen tror är att det finns inga birollsinnehavare, varken i livet eller i konsten.

Lyssna på ’Mystery train’ med Elvis Presley. En av världens bästa rock’n’roll-låtar, inte ett trumslag. Man anar det bara, för det är kroppen som står för rytmen. Rytm ska antydas. Man måste inte uttala det.

Putinregimen kan inte jobba med kapabla personer. Det enda som spelar någon roll är lojalitet. Den som tänker för självständigt kastar de i fängelse.

Nu är jag tyvärr lika nykter som i förmiddags.

Ingenting är mer förbluffande än den enkla sanningen, ingenting mer exotiskt än vår egen miljö, ingenting mer fantasifullt än sakligheten.

Att säga mindre än mer, vilket ibland betyder att man måste ta bort en del av det man har, kan vara väldigt effektivt: dels för att det snabbar på skrivandet lite, dels för att ju mer av förklaring man tar bort desto aktivare måste läsarens intellekt arbeta, hitta samband. Ju mer aktiv läsarens intellekt är desto gladare är läsaren, för det mesta. Det är därför vi gillar roliga historier – därför att skämtet händer i vårt intellekt; vi lyssnare är de som hittar sambandet.

Bara för att folk inte vill spela boll betyder inte att man inte ska skriva historien. Ibland ska man skriva historien.

Jag vill kunna vara ensam, att tycka det är uppfriskande – inte bara en väntan.

Det finns ingenting jämfört med sommaren
en dag som idag
när den seglar förbi som en koster
med försilvrade stag.

Jag försöker göra det enkelt. Jag försöker skriva som det är.

Som reporter har jag inget ego.

Att inte fler blir galna.

Mänskligt liv kan vara rena kaoset, men konstnärens arbete – den enda han är till för – är att ta dessa nävar av förvirrade och disparata saker, saker som verkar oförenliga, och forma dem, ge dem struktur och mening. Även om det bara är hans uppfattning om vad meningen är. Det är vad han är till för – att ge liv åt sitt synsätt.

Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.

Jag undervisar inte, jag berättar.

Jag har bott med en språkvårdare i hela mitt liv
Och sett människor, komma och punkt.

När man nöjer sig med att förstå till hälften, nöjer man sig också med att uttrycka sig i halvkvädna visor och då skriver man ytligt.

Kom in, du kan ta dig en titt. Det är bara min son Roma som ligger här, han är död, andas inte.

Alla lögnare dör snart, glöms bort.

Ivrig på morgondagens arbete.