Det är så jag har föreställt mig mitt åtagande i skrivandet, och det består inte i att skriva ’för’ en kategori läsare, utan ’från’ min erfarenhet som kvinna och invandrare i mitt eget land, från mitt minne som nu blivit allt längre av åren som kommit och gått, från nuet som ständigt levererar andras bilder och yttranden.

Ryssland är på sätt och vis ett dött land, ett zombieland. Putins riktiga nackdel, hans största skräck, är att han inte kan erbjuda någon framtid. Alla hans källor till legitimitet finns i det förgångna.

Det finns varken fiktion eller icke-fiktion; det finns bara berättelser. Den ena sortens uppfattningsförmåga har inte större rätt till sanningen än den andra; kanske skillnaden har att göra med distans – berättelsens distans – till de personer man berättar om; det har att göra med rösten som talar, men det har sannerligen inte att göra med den vanliga åtskillnaden mellan fakta och föreställningsförmåga.

Punkten säger dig att detta var detta; om du inte fick all den information du ville ha eller förväntade dig, så fick du i alla fall det som skribenten hade avsett att ge dig och nu måste du gå vidare. Men med ett semikolon där får du en angenäm känsla av förväntan; det kommer mer; läs vidare; det kommer att klarna.

Man måste ändå försöka berätta.

Jag läser för mitt nöjes skull. Jag skulle aldrig låta min pliktkänsla blanda sig i något så personligt som att köpa böcker.

Det är naturligtvis en ytlighet att ha skrivit en bok om gjuteriarbetare utan att själv ha arbetat i ett gjuteri. På en sådan ytlighet bygger emellertid all verklighetsbeskrivning.

Många ord tillför inget annat än sin längd och tar plats inte bara i tidningen utan i läsarnas huvud. Stryk därför allt som kan strykas – det kan till och med frigöra ett utrymme för dig att tillföra lite färg eller en detalj som inte passade i första versionen.

Skriv snyggt om det människor inte vill veta.

Jag vet aldrig i förväg vad jag kommer att skriva. Det finns författare som bara kan skriva när de har boken färdig i huvudet. Inte jag. Jag följer med och vet inte var jag kommer att hamna. Längre fram börjar jag förstå vad jag sökte efter.

Sätter du dig ner och skriver allt du kommer på så är du en skribent. Men en författare är någon som kan bedöma värdet av det skrivna, utan nåd, och radera det mesta av det.

Om konst inte är ett äventyr, vad är det då och vad är dess berättigande? Varken en fri konstnär eller en fri människa gör det bekvämt för sig. En fri konstnär skapar själv med stor möda sin egen ordning.

Hellre dör jag än använder generativ AI.

Detta är de första raderna som jag åter skriver vid det vackra skrivbordet i tillhörande stol. Efter maten läste jag tidningarna i empirfåtöljen. Plakettsamlingen, skrivbordets gamla vanliga detaljer är ordnade som förr. Avrivningskalendern var tjock – den hade blivit stående på 11 februari. Med sällsamma känslor rev jag av hela bunten av almanacksblad till i dag.

De vill att du ska känna dig maktlös och ge upp och låta dem trampa sönder allting och det tänker du inte låta dem göra. Du ger inte upp och det gör inte heller jag.

Livet är inte så pjåkigt om man tänker på alternativet.

Vi ser hur Ryssland beter sig mot Ukraina. En gång ansågs det otänkbart i det tjugoförsta århundradet. Förstörelse av mänsklig infrastruktur som museer och bibliotek. De bränner böcker, förstör böcker. De våldtar barn framför deras föräldrar och föräldrar framför deras barn. Det är i grunden inkompatibelt med mänsklighet och allt det vi står för.

Att slå ned blicken är som en inre burka. Det är ett sätt man socialiseras på. Men det har jag aldrig lärt mig. Jag absorberar liksom verkligheten utan filter när jag reser. Först när jag skriver kommer den kritiska distansen.

Skribenter använder alltid åt helvete för många adverb. Jag hittade nyligen på en sida elva som justerade verbet ’sa’. ’Sa han surt, häftigt, uttrycksfullt och så vidare.’ Redaktörskap borde antagligen gå ut på att råda en skribent som inte kan gestalta hur hans figur talar borde söka sig ett annat jobb.

Det man inte spelar är lika viktigt som det man spelar.

Bakom TV’n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och sopar efter stormen.

Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.

Jag har börjat med ord
Erkänner äntligen
Jag ska bli bäst i världen
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer

God prosa är som en fönsterruta.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.

När jag var springgrabb sa en reporter till mig: Stick dit! Använd inte telefonen! Bara stick dit! Man klär sig snyggt, man är artig, man går in. Jag tror att det gäller även 2025. Oavsett om det är en brandman, en stålarbetare eller en direktör för någon bank.

Prosaförfattarens bästa guide till rytm är en instinkt för skillnaden mellan vad som låter rätt & vad som låter fel. Det är en instinkt som förfinas av dem som inte har fått den till skänks av naturen, men på endast ett villkor – att de gör det till vana att läsa högt.

Svårigheten för mig med att skriva – en av svårigheterna – är att skriva så att språket fungerar tyst på en sida för en läsare som inte hör något. För att klara det måste man arbeta ytterst omsorgsfullt med vad som finns mellan orden. Vad som inte sägs. Vilket är melodi, vilket är rytm och så vidare. Alltså, det är vad man inte skriver som ger det man skriver dess kraft.

Detta är vad essäskrivandets praktik är, för mig: ett snubblande försök att återskapa, i språket, en gemensam plats som är öppen för alla.