Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Böcker och läsning – det är ett av civilisationens största under.

Om man vet precis vad man ska göra, varför då göra det?

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Träna som om du aldrig vunnit. Spela som du aldrig förlorat.

I skrivandet finns ingenting av det där oegennyttiga.

Vi vill inte ha det här kriget, vi har aldrig velat det och alla vet om det. Men om Ukraina brinner så kommer ert Moskva att brinna.

Början är dålig tyckte Nettan, Helga sa att mitten är enformig, R ansåg att slutet är för långt och förlagslektören skriver att det är ett helgjutet verk (dvs ’helstöpt’ skriver hon för hon är danska men jag förstår). Utmärkt, det är vad jag menar med att omdömena väger upp varandra så att jag kan göra som jag själv tycker.

Skriv kort, helst inte alls.

Om man till exempel säger att elefanter flyger på himlen så kommer folk inte att tro dig. Men om du säger att fyrahundratjugofem elefanter flyger på himlen kommer folk antagligen att tro dig.

Gullviva,
mandelblom
kattfot
och blå viol.

GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Det går en liklukt genom mänskolivet.

Ibland frågar man mig: Talar människor verkligen så där vackert? Ja, aldrig talar människan vackrare än i kärlek och i dödens närhet.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.

Tänk mycket, säg föga, skriv än mindre.

Det var tider det –
att sparka en läderfotboll
renare och längre
än man någonsin väntat sig!

För mig är redigering nittiofem procent av skrivandet. Det är där mitt skrivande händer. Jag är till och med osäker på vad skillnaden är mellan att skriva och att redigera.

Andra vill underhålla. Det vill inte jag. Jag har alltid ett ärende med mitt skrivande. Jag skriver allt mer knappt, jag avskyr skrivande som garnering med många ord. Reportage ska uppröra!

I den lilla pausen mellan två ord finns ett stort urval möjligheter: man är fruktansvärt fri, och samtidigt skapar texten sig själv och man är dess förmedlare.

Jag fick gå ut och lukta på staden.

Intervjuaren:
– Vad säger du till unga författare som kommer till dig med den vanliga desperata frågan: Hur blir jag författare?
James Baldwin:
– Skriv. Hitta ett sätta att försörja dig på och skriv. Det finns inget annat att säga.

Det händer nästan alltid något kul när man vänder på perspektiv, pratar baklänges.

Fatalism är ett ryskt fenomen, det är inte ukrainskt. Ukrainare utstår helvetet och skrattar om de har överlevt.

Man kan finna världen i varje individ.

Det enda som i längden betyder något är det som finns under språket.

Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.”

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.