Jag ber att få påminna er om att en författares sätt att betrakta en sak eller situation kallas hans stil, och att författarens stil är det viktigaste förutsättningen för hans verksamhet.

Man måste vara mycket stark för att fortsätta måla i sin egen stil även om den inte är populär för ögonblicket. Man har lärt sig sin stil och man ska vara trogen mot den. För i samma ögonblick som man börjar se sig om till höger och vänster är man död som konstnär.

Ukraina har visat oss européer hur man kan agera.

Den stora konsten är att säga ovanliga saker med enkla ord.

Jag är inte som vem som helst. Jag är jag.

Det finns ingenting sådant som moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller illa skrivna – det är allt.

Go on boy.

Författare kan handskas med en snabb refusering. Men de klarar inte av ett långsamt nej. Närhelst jag får ett manuskript känns det som jag har en tidsinställd bomb i väskan.

– Hur många performancekonstnärer krävs för att skruva i en glödlampa?
– Jag vet inte. Jag gick tidigt.

Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare.

I allmänhet vill jag hellre ha böcker som gör bruk av lärdom, inte sådana som smyckar ut den.

Lyssna på ’Mystery train’ med Elvis Presley. En av världens bästa rock’n’roll-låtar, inte ett trumslag. Man anar det bara, för det är kroppen som står för rytmen. Rytm ska antydas. Man måste inte uttala det.

Jag har alltid tyckt att litteraturens ämne är helt ointressant i sig. Det kan vara vad som helst, bara det är precist, och bra skrivet, bara det ger mig en inblick i det som det skrivs om. På det hela taget har jag sett det som en snedvridning att dela upp litteraturen i form och innehåll. Det är ett stickspår. Jag försöker i alla fall undvika att tala i de termerna.

Kom med någonting nytt.

Det här skulle ju vara ett jävla bra jobb om man slapp skriva.

Ibland tror folk att språk är någonting som man konstruerar eller väljer. Men för mig är det aldrig så. Det kommer organiskt, att berätta en historia som den måste berättas. Det kommer till mig som ett ljudspår, nästan som musik. När jag skriver, skriver jag inte en massa och sedan skriver om det och slänger saker. Det är mer som om jag hör hur det ska vara.

Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.

Man vet inte vad man tänker förrän man försöker uttrycka vad man tänker.

Summan fås genom att man drar ifrån.

Man kan berätta en historia som täcker tre timmar av ett mänskligt liv eller tre århundraden – det är samma sak. Varje författare som skapar något autentiskt på ett naturligt sätt, instinktivt, skapar också den teknik som passar honom bäst. Alla former eller genrer är alltså naturliga.

November månads
sträva svar på våra tilltal.

Jag skriver för hand och jag gör två versioner av vad jag än håller på med. Först skriver jag på gult papper och sedan skriver jag på vitt papper och när jag sedan har det som jag mer eller mindre vill ha det, då skriver jag på maskin. När jag skriver det på maskin då skriver jag om för sista gången. Jag ändrar nästan aldrig någonting efter det.

Skriv snyggt om det människor inte vill veta.

Någonstädes långt borta
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind –
och det är allt.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

Och ändå var jag redan vid den tiden övertygad om att också litteraturen var en svår övning liksom dansen, men i en annan form.

Men minnen är som Charkivs armerade betong: så starkt att det inte kommer att tillåta oss att vare sig glömma eller förlåta någonting.

Ordens arrangemang betyder något och det arrangemang man vill ha återfinns i den bild man har i huvudet. Den bilden avgör om det här ska bli en mening med eller utan bisatser, en mening som slutar abrupt eller en mening som dör långsamt, lång eller kort, aktiv eller passiv. Bilden talar om för dig hur du ska arrangera orden och ordens arrangemang talar om för dig, eller mig, vad som händer i bilden.

Jag upplever det som så att konst är något du gör, inte något du tycker eller något du blir viktig genom. Det handlar om att göra det, och att få till det. Det händer eller det händer inte. Det är inte hantverket som gör att det händer men utan hantverket händer det inte. Då lyfter det inte, flyger inte.