Hon hade sett en sida av livet och trodde det var allt.

Jag har något slags särskild kärlek till omarbetningar. Det finns människor som skriver en sak och sedan inte kan se den mer. För mig är det annorlunda: jag har svårt att skriva, men tycker om att omarbeta.

Jag är också född och
vuxen till det enda:
att vara Anna i världen.

Det är mellan raderna du vinner dina bästa läsare.

Konsten syftar inte till att styra eller stifta egna lagar utan konstens strävan är i stället först och främst att förstå.

Jag tror att skrivande också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.

Jag levde länge i förhoppning om att det skulle gå att samsas med det ryska, men det gör jag inte längre. Vi har varit öppna för att ge och ta, mina föräldrar jämkade hela livet. Men nu, efter Butja, efter Irpin, är inga kompromisser möjliga.

Hela dagen hade vädret varit vackert och kvällen var stilla och varm. Vattnet låg blankt och ytan bröts överallt av vakringar. Vi riggade upp spöna och fick snart kontakt med fina små rödingar. Vi satt länge på kvällen i det behagliga nattljuset och pratade, stekte fisk och såg ut över det karga landskap som vi nu skulle lämna.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.

Jag tycker om att läsa spännande saker, jag tycker om att dras med, och bryr mig inte så mycket om huruvida det är nyskapande eller har ett extremt bra språk, så länge jag dras med. Det är så jag vill skriva själv också, det är det jag över mig på, och då är ju dramaturgi a och o. Men jag är inte så väldigt bra på det.

Det finns tusen historier, men bara en av dem är min.

Att vi alls existerar, trots att ’ondskans imperium’ i halvannat sekel försökt att göra dem och oss till ’ett folk’ (eller ’ett sovjetiskt folk’ i den mjukare sovjetversionen), är ingen gåva från ödet och beror inte på en ynnest från någon överhet. Det är ett resultat av att vi besegrat våra mördare.

Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.

Döm en man efter hans frågor istället för hans svar.

Sommar emot slutet.
Vart tog ni vägen, alla?

Språket avslöjar allt.

Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.

Djupa känslor innebär inte god poesi. Ett hum om språket skulle vara lite till hjälp.

Det är inte den flotta vändningen, den abrupta höjdpunkten eller det sömlösa händelseförloppet som karakteriserar en författare och gör honom unik. Det är en ton, det är ett sätt att se på saker. Det är en rytm, det är vad som inom poesin kallas en naturlig rytm.

Jag skrev alltid. Alltid hade jag lappar med mig i fickan, där jag antecknade uppslag och tankar. Jag skrev under resorna, på tågen, på hotellrummen, vid köksborden hos lantarbetarna där vi satt, inne hos arbetsgivarna under förhandlingarna om tvister, medan ombudsmannen pratade. Jag skrev med stöd mot telefonstolpar, mot brevlådor, mot cykelsadeln.

I’ve gotta be me.

Jag tror att vad jag skulle vilja att mina grejer åstadkommer är att göra människor mindre ensamma.

Jag är avundsjuk på människor som har rutiner – de där som går upp tidigt och skriver i tre timmar, sen sticker ut och joggar. Jag vet att jag inte kan göra det. Ibland fipplar jag bara runt här hemma. Men så fort jag fångar en rytm arbetar jag oavbrutet, från morgon till kväll.

Jag vet inte hur jag skall göra, kluven är min håg

Jag har alltid fascinerats av hur det som kan verka enkelt ofta är det svåraste.

Man bör räkna alla människor som sina fränder och hela världen som sitt fosterland.

Jag det finner förhatligt att ännu en gång förtälja en sak, som är skildrad tillfyllest.

Mindre är mera.

Utan behärskning fungerar ingen konst. Då kan lika gärna mentalsjukhusen börja sälja inträdesbiljetter.