Det är inte den flotta vändningen, den abrupta höjdpunkten eller det sömlösa händelseförloppet som karakteriserar en författare och gör honom unik. Det är en ton, det är ett sätt att se på saker. Det är en rytm, det är vad som inom poesin kallas en naturlig rytm.

Det är med goda känslor som man skapar dålig litteratur.

En av mina tidigare män sa att när jag haft en dag då det gått bra att skriva såg jag ut som en katolik som mött påven.

Skriv snyggt om det människor inte vill veta.

Jag blev journalist delvis för att jag skulle slippa lita på tidningarna för att få information.

Skaparkraft handlar om att sätta ihop gamla delar och göra någonting nytt av dem och jag tror inte att silikonchips och lösenord kan någonting om de delarna eller var de finns. Man måste ha livlig fantasi.

Man måste inte vara en intellektuell för att kunna skriva, man behöver bara undra över saker och vilja veta.

Nationalitet. Ordet är ett lockmedel för despoter, att tussa folken emot varann. Allt vad mänskligheten har störst är kosmopolitiskt: religion (”gån ut i hela världen etc.”); vetenskapen (2 gånger 2 är 4 i Europa så väl som i Kina).

Jag tycker att den svåraste delen av skrivandet är att få ner det från början därför att det man har skrivit är vanligtvis så dåligt att det är rent bedrövligt, att man bara inte vill fortsätta. Det är vad jag tycker är svårt – missmodet som kommer från att ha sett vad man gjort. Är det allt du kan?

Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.

Det skrivna är ett privatsamtal mellan författaren och läsaren.

Jag känner alltid en obetvinglig lust att skriva på semestern. Den går bort så fort semestern är över.

Att vi alls existerar, trots att ’ondskans imperium’ i halvannat sekel försökt att göra dem och oss till ’ett folk’ (eller ’ett sovjetiskt folk’ i den mjukare sovjetversionen), är ingen gåva från ödet och beror inte på en ynnest från någon överhet. Det är ett resultat av att vi besegrat våra mördare.

Jag har något slags särskild kärlek till omarbetningar. Det finns människor som skriver en sak och sedan inte kan se den mer. För mig är det annorlunda: jag har svårt att skriva, men tycker om att omarbeta.

Författaren måste vara ödmjuk. Det är trots allt ingen av oss som har uppfunnit språket.

Vi ser alltså bara det vi själva är.

Inte ens nu, under det femte året av Rysslands storskaliga krig mot Ukraina, under det femte året av detta förintelsekrig, har jag intrycket att den ryska oppositionen i exil verkligen är medveten om frågans vidd och brådska: återupprättandet av rättvisan. Att den inser att frågan måste ställas med full skärpa.

Jag tror att skrivande också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.

Det är en utmaning att vara sig själv. Det krävs en hel del mod.

Beundraren:
– Får jag kyssa den hand som skrev Odysseus?
James Joyce:
– Nej, jag gjorde en massa andra saker också.

Allting går att sälja med mördande reklam
Kom och köp konserverad gröt
Allting går att svälja med mördande reklam
Även lagom söt konserverad gröt

Den mest oskattbara talangen av alla är att aldrig använda två ord när ett duger.

Man börjar varje bok som en amatör och en dumskalle.

Man kan inte lära gamla dogmer sitta.

Jag det finner förhatligt att ännu en gång förtälja en sak, som är skildrad tillfyllest.

Ompröva dina invanda uppfattningar.

En människa förblir vis så länge hon söker visheten; när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr.

Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.

De finaste reportrarna är sanningssägare. Det finns en magisk kraft i faktiska detaljer.