All sann konst måste ge en känsla av försoning – det som grekerna kallar katharsis, sinnets och fantasins renhet – genom ett slut som är uthärdligt därför att det är rätt och sant. Åh, inte i någon privat ironisk mening om vad som är moral eller någon inskränkt mening om vad som är rätt och fel. Ibland är slutet väldigt tragiskt, därför att det måste vara det.

Vårt sätt att leva,
ängsligt eller djärvt,
kommer att ha varit vårt liv.

Men inget genialiskt konstverk har någonsin byggt på hat eller förakt. Det är därför som en till slut hellre friar än fäller. Man är inte domare utan försvarare.

Hela tiden lägger jag till saker i marginalen och stryker saker och ordnar om orden för rytmens skull.

… det är obeslutsamma och tvivlande människor som har gett mänskligheten de stora upptäckterna och de stora böckerna, de har åstadkommit minst lika mycket som de rätlinjiga, hundraprocentiga idioterna.

Och kom ihåg att författarens bäste vän är papperskorgen.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det alltid.

Jag blev tvungen att bryta med det ’fina’ skrivandet, den vackra meningen, just den mening som jag lärde ut till mina elever, för att kunna avlägsna, förevisa och förstå det sår som slitits upp inom mig.

Hemligheten bakom att tråka ut människor är att berätta allt för dem.

Man kan ju inte sitta och yla när det blir 1-1 mellan Djurgården och AIK.

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Här slutar berättelsen om skomakaren i Småland som två gånger fick resa till Göteborg, en gång levande, en gång död.

För de andra hittar jag en form. För min egen dysterhet hittar jag ingen form.

Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Att skriva handlar om att lura sig själv in i ett tillstånd där man kan samla ihop tillräckligt många meningar för att börja redigera dem.

I like me.

Som artist hör man hela tiden att det tar slut vid en viss ålder, jag försöker stretcha det så långt det går, men det som är så befriande med skrivandet är att det inte finns någon föreställning om att man måste sluta när man nått en viss ålder. Tvärtom, jag tror att skrivandet bara blir bättre. Det förändras hela tiden beroende på i vilken livsfas man befinner sig och vad blicken faller på. Man blir aldrig klar med skrivandet.

Sakerna själva rycker med sig orden.

Litteratur är glädje och kunskap, som sex. Den är nyttig så länge som man inte försöker göra den nyttig.

Det spelar ingen roll att det man gjort tidigare fungerade. Det man skrev senast kommer inte att skriva det man ska skriva härnäst. Ruta ett blir inte ruta två, bara ruta ett i kvadrat och upphöjd.

Styrka är inte eftertryck; somliga författare har mer muskelkraft än talang.

Jag tror inte att det nånsin kommer att finnas en AI-sång som får dig att vilja stanna bilen och gråta. Så jag vet att musiker inte kommer att försvinna. Även om jag antar att det är vad de stora techbolagen skulle vilja.

Jag skulle aldrig hänga med människor som jag inte respekterade. Det är så svårt att skriva bra. Det skulle vara omöjligt att skriva bra om någon som jag inte alls tyckte om.

Jag tror att vad jag skulle vilja att mina grejer åstadkommer är att göra människor mindre ensamma.

Mitt i hösten,
Hör du gula explosioner?

Be mej att spela vad som helst, vilket klassiskt stycke nån vill välja, och jag spelar det på mitt sätt. Det skiljer sig kanske från andras sätt att spela det på, men det är fortfarande klassiskt.

Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.

I var och en av oss finns det en liten bit av historien. Av alla dessa bitar skapas den stora historien. Tiden. Jag söker den människa som blivit omskakad … hon som drabbats av livets gåta, av en annan människa.

Krig handlar inte bara om fysisk förstörelse – det handlar också om känslomässig förstörelse. Kultur är en stark motkraft. Det förbinder oss med våra tidigare liv – till den verklighet som skapade oss, där vi blev oss själva. Det är en direktförbindelse från abnormitet till normalitet.