Det spelar ingen roll att det man gjort tidigare fungerade. Det man skrev senast kommer inte att skriva det man ska skriva härnäst. Ruta ett blir inte ruta två, bara ruta ett i kvadrat och upphöjd.

Sedan den 24 februari talar vi krigets språk. Allt har blivit svartvitt. Konsten blir en del av landets försvar. Det finns ett behov av att sjunga samma sånger, göra sig hörda med en röst. En symbol för detta är soldatsången om röda skogsolvon från första världskriget som hörs över hela världen i dag. Detta är inte en tid för det individuella perspektivet, utan en tid för gemenskap och kamp.

Man tycker om att i ordens själva klang få en föraning om det band som förenar de tankar de ger uttryck åt.

Människor med svag karaktär är vanligtvis bondfångare eller bråkmakare; de är inte ärliga och jag tror inte att de skulle vara bra låtskrivare. De är självupptagna, ska alltid ha sista ordet om allting och jag känner inga låtskrivare som är på det sättet.

Sörj inte de döda: de vet vad de gör.

Om man vill ha med en detalj måste man försäkra sig om att den har gjort rätt för sig.

Varje morgon måste man veva igång och tänka på alla gräsligheter man gjorde igår och hur man kan kompensera sig genom att göra bättre ifrån sig idag.

Jag vill att berättelsen ska leva någonstans så att den på sätt och vis fortfarande händer eller händer om och om igen. Jag vill inte att den ska stängas in i boken och ställas undan – jaha, det är vad som hände.

När du har strukturen på plats och har förbättrat saker mening för mening, nu är det hög tid att förtäta. Skanna av adjektiv och adverb som är helt onödiga – som detta helt i den här meningen.

Domaren är ni.

Arbeten som inte är baserade på verkligheten intresserar mig inte såvitt de inte är fullständigt överdådiga, till exempel Alexander Dumas eller Victor Hugos romaner, som är alldeles unika. Men jag kallar inte ’påhittade historier’ kreativa arbeten utan snarare konstgjorda arbeten.

Vårt sätt att leva,
ängsligt eller djärvt,
kommer att ha varit vårt liv.

När en författare försöker förklara för mycket är han föråldrad redan när han börjar.

Vi måste förstå att ukrainarna inte bara försvarar sig själva och sitt territorium, utan att de försvarar oss alla, hela Europa och även Skandinavien.

Glädjen man kände som barn över att kunna forma bokstäver till ord och ord till meningar, med en fint spetsad penna på vitt papper – denna glädje, lika barnslig, får man tillbaka i Paris när man är 60 år gammal och jag ser allt med friska ögon, nästan som en provençalsk fiskare eller fikonodlare, så mitt omdöme har nog hemul. Man skall tänka sig för och smaka sig fram i vällustens labyrinter.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.

Sätter du dig ner och skriver allt du kommer på så är du en skribent. Men en författare är någon som kan bedöma värdet av det skrivna, utan nåd, och radera det mesta av det.

Jag tänker allt mer på det moraliska kring intervjuandet. Varför ska folk berätta för mig? Hur tar jag hand om det de berättar? Jag drömmer om att skriva fiktion, just för att jag tycker det är så komplicerat att närma mig människor.

Läsaren är minst lika klyftig som du.

Till sist sätter jag mig ner för att skriva och då börjar de verkliga problemen.

Att se det som är mitt framför näsan kräver en ständig kamp.

De flesta människor gillar sällskap och de uppskattar möjligheten att få uttrycka sig. Jag ger dem den möjligheten.

Man behöver antagligen en ordbok, en elementär grammatik och ett grepp om verkligheten. Det där sista betyder: det finns inga gratis luncher. Skriva är arbete. Det är också ett lotteri. Man får ingen pensionsplan. Andra människor kan hjälpa en lite grann, men – i grund och botten är man ensam. Ingen har bett dig om detta: du väljer, så gnäll inte.

Det är inte den flotta vändningen, den abrupta höjdpunkten eller det sömlösa händelseförloppet som karakteriserar en författare och gör honom unik. Det är en ton, det är ett sätt att se på saker. Det är en rytm, det är vad som inom poesin kallas en naturlig rytm.

Skapandet är lite överreklamerat. Jag får en idé, resten är en sammanställning av vad man fått från andra människor. Egentligen handlar det bara om stöld under organiserade former.

Jag sätter ett stort värde på mina läsare. Jag behöver inte så många. Men jag vill gärna ha dem jag har, för de är verkligen bra. Det är för dem jag förklarar mig.

Men nu skrinnar Kuppern i Squaw Valley!
Jag har inte tänkt åka några tiotusen meter,
Men orden får djärvare sving,
Och hon mor tar ett fastare tag om käppen.

Flickan kunde göra två saker felfritt: hon kände igen en anständig människa och hon kunde konsten att krydda en borsjtj.

Våra olikheter är vad vi har gemensamt.