Under arbete
Jag håller på med en ny bok. Det går trögt. Det är ovanligt mycket att läsa – ett jättelikt arkiv, andra arkiv, litteratur – så pass mycket att bara tiden sätter en gräns. En hel del är svårtytt. De flesta inblandade är döda och de som lever vill de flesta inte prata med mig. För att få någon ordning på torpet har jag tänkt kasta ner några anteckningar då och då. Senaste inlägget överst.
Läs mer här
Berättelserna
För berättelserna, grabben. Det svarade Charlie Parker på frågan om varför han gillade country. Jag har under det senaste året roat mig med att plocka ihop några av mina favoriter, hittills femtiofem sånger, alltifrån Terry Allen till Townes van Zandt, från ”Sick, sober and sorry” till ”Dreaming my dreams with you”, från Austin till en gatstump i Oslo. Det kommer fler.
Börja här
Fascisten
Omslaget klart. Formgivare: Michael Ceken. Foto: Jonas Wikander. Förlaget skriver: ”Anders Sundelin har läst brev, artiklar och Säpoakter, även talat med inblandade, för att skriva den definitiva berättelsen om den blinde poeten som kom att forma den moderna högerextrema rörelsen.” Utkommer i augusti. Jag är väldigt glad över att vi hittade det här ovanliga fotot.
Läs mer här
Citatet
I won´t forget but I won’t be lonely
I’ll remember April and I’ll smile
Döm en man efter hans frågor istället för hans svar.
Jag kan sjunga som jag.
Arbeten som inte är baserade på verkligheten intresserar mig inte såvitt de inte är fullständigt överdådiga, till exempel Alexander Dumas eller Victor Hugos romaner, som är alldeles unika. Men jag kallar inte ’påhittade historier’ kreativa arbeten utan snarare konstgjorda arbeten.
Utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt.
Otaliga andra ord, som heder, rättvisa, moral, internationalism, demokrati, vetenskap och religion hade helt enkelt upphört att finnas till.
Om mina böcker hade varit lite sämre skulle jag inte ha blivit erbjuden att komma till Hollywood, och om de hade varit lite bättre skulle jag inte ha åkt dit.
Okej, tre stora pojkar: Putin, Trump och Xi Jinping – dela upp världen i inflytandesfärer med Jaltaöverenskommelsen som modell. Hur mycket de än må gilla det, det här synsättet är förlegat. Det ukrainska motståndet är bästa beviset på att världen inte kan utvecklas i enlighet med Orwells 1984.
När du äter, dricker, älskar och gärna delar med dig, njuter du det bästa världen kan skänka dig.
När jag är bra, då är jag väldigt bra. När jag är dålig, då är jag ännu bättre.
Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar.
Kort sagt tror jag att skrivarens hantverk, författarens roll, är en akt av medkänsla.
Jag glömmer bort namnen på de poeter som jag en gång i tiden beundrade. Ibland har jag till och med svårt att komma ihåg vad staden där jag nu bor heter, och vad jag ska gör här. Men jag minns namnet på den farbror som lät oss följa med hans buss och körde oss till det ukrainska Ukraina. Som gav den första brödbiten till min son på tio dagar. Han hette Valera.
Man kan berätta en historia som täcker tre timmar av ett mänskligt liv eller tre århundraden – det är samma sak. Varje författare som skapar något autentiskt på ett naturligt sätt, instinktivt, skapar också den teknik som passar honom bäst. Alla former eller genrer är alltså naturliga.
Författaren i sitt verk måste vara som Gud i universum, allestädes närvarande och ingenstans synlig.
Mitt språk är den gatuhora som jag måste förvandla till en oskuld.
Leta efter detaljerna. Har du detaljerna har du grunden till hela historien.
Man måste lära sig att läsa sitt eget arbete, och då menar jag inte för att ha trevligt för man skrev ju det själv. Jag menar, att dra sig undan, läsa det som om det är första gången man någonsin sett det. Vara kritisk på det sättet. Att inte bli förtjust i dessa förtrollande meningar och det där …
Medge att du inte vet vad du inte vet – detta är kunskap.
Mitt huvud ger inte ifrån sig de fraser, som borde formuleras.
I en bra pjäs har alla rätt.
Det som gör en story bra eller dålig, eller banal eller intressant, har ingenting att göra med historien som sådan, utan med hur bra eller dåligt den är skriven.
En bok bör vara hackan till den frusna sjön inom oss.
Om du är ute efter att beskriva sanningen, överlåt elegansen till skräddaren.
Jag älskar omarbetning. Jag älskar redigering. Det är då jag skär bort som bäst, skriver som bäst. Jag tror inte på utkast, men jag tror på att ta tag i något och verkligen sätta igång med vad det ska bli och med vad som får en att fortsätta skriva. Att hitta sin röst för just den berättelsen.
Varje dag läser jag igenom det jag skrivit dagen innan och jag har lärt mig av bitter erfarenhet att det verkligen är ett misstag att bli för säker på det jag har skrivit. Jag skriver och skriver om så mycket.
Vänd på varje sida. Ta ingenting för givet. Vänd på varje jävla sida.
Hela glädjen med skrivandet är möjligheten att gå igenom det skrivna och få till det, på ett eller annat sätt.
Så jag hoppas slippa rasa särskilt mycket – förutom över att Kadare aldrig fick Nobelpriset: för det är ett fall där rättvisan inte har skipats som den borde, av tydligt identifierbara personer.
Det bästa sättet för mig att skriva är inte att säga: Här är en stor idé som jag ska försöka formulera de nästa tjugofyra timmarna, utan i stället: Jag ska skriva tre sidor och sluta när jag vet vad jag ska skriva nästa dag.







