Musikaliteten, inspirationen från olika kompositörer finns hela tiden med i bakhuvudet när jag sammanställer mina intervjuer: Mozart, Schubert, Satie, Bartók – och så jazzen förstås.

Det går inte skriva utan arbete och teknik, men på samma gång går det inte utan att man ger efter för det man inte förstår. Jag skriver i förhoppning om att än en gång få surfa på denna mystiska glädje, denna våg som stiger men aldrig brister.

För att kunna göra något konstnärligt (litteratur) utifrån mänskliga erfarenheter och känslor måste vi hitta nya och överraskande sätt att överföra våra insikter. Det betyder att vi måste ha insikter, vilket betyder att vi måste tänka och det betyder att vi måste arbeta för att skapa konst av liv, att komma med något nytt i varje mening, en överraskning för läsaren. Inte på något pyrotekniskt sätt, utan genom intelligens, genom vår fantasi och genom en bestämd vägran att slösa med läsarens tid.

Man kan inte springa från sin egen skugga.

Den som inte tror att konst i viss bemärkelse är en meddelelse av den individuella konstnärens unika personliga erfarenhet, betraktar konsten bara som ett uttryck för sociala behov.

I am a poet
and I know it

En enda skön klang är skönare än en lång harang.

Hur skall jag inte glädjas?
sommar och västan
på sjungande jord.

Himmel försvinner i vatten,
vatten försvinner i himmel.
Fisk simmar i granskog.
Fågel flyger i vatten.
Vi ror över berg.

Man måste lära sig se, man måste lära sig tänka och man måste lära sig tala och skriva.

Ingen har bett dig vara lycklig. Börja jobba!

Av och till tror jag att litterär talang handlar om att kunna läsa sin egen text och se svagheterna i den. Musiker pratar om att utveckla ett tredje öra, så att de kan höra sig själva, som om det inte är de som spelar.

Efter att ha gjort anteckningar i en första version sätter jag mig ner och skriver om det från början. Jag har kommit på att det är mycket bättre än att lappa och laga. Man måste tänka om helt och hållet.

Man behöver antagligen en ordbok, en elementär grammatik och ett grepp om verkligheten. Det där sista betyder: det finns inga gratis luncher. Skriva är arbete. Det är också ett lotteri. Man får ingen pensionsplan. Andra människor kan hjälpa en lite grann, men – i grund och botten är man ensam. Ingen har bett dig om detta: du väljer, så gnäll inte.

Skrivbordet är en farlig plats att bevaka världen ifrån.

Litteratur handlar om individer.

Jag skyndar mig alltid att komma igång, men i regel avskyr jag att börja dagen. Först dricker jag te och sedan, ungefär klockan tio, är jag igång och arbetar till ett. Sedan träffar jag vänner och sedan, vid fem, börjar jag arbeta igen och håller på till nio. Jag har inga problem att plocka upp tråden på eftermiddagen.

– Tycker ni inte att en serieroman om Auschwitz är osmakligt?
– Nej, jag tycker att Auschwitz är osmakligt.

Förr kunde jag inte arbeta om det låg disk i diskhon. Sedan fick jag ett barn och nu kan jag arbeta om det så ligger ett lik i diskhon.

Misstag är priset för ett intressant liv.

Trår du till säkerhet? Nej, jag trår till att ständigt övervinna osäkerhet.

Just där – i den varma mänskliga rösten, i det levande ekot av det förflutna – döljer sig den ursprungliga glädjen och blottas livets ofrånkomliga tragik.

… syftet var inte att ta reda på något, utan att bekräfta sina påståenden om världen.

För mig är det inte så stor skillnad mellan slutet, mitten, början.

Som reporter har jag inget ego.

När meningarna mina blir långa så är det inte för att jag måste ha dem långa, utan för att jag inte ser någon anledning till att sätta punkt. Jag låter inte punkten komma förrän den kommer av sig självt. Jag bara fortsätter tills den uppstår.

Det är omöjligt att förutsäga Putins agerande, det enda uppenbara är hans mål. I sitt senaste tal sa han i klara verba att han inte erkänner Ukraina som stat. I hans ögon ät det en del av Ryssland. Målet är att erövra Ukraina och förvandla det till Ryska federationens sydvästra distrikt.

Resten av natten sitter jag på bädden och ser Ukraina svepa förbi, men också närma sig, tränga in i mig, precis som vinden utifrån fyller mina lungor med det syre jag behöver så desperat. Varje minut på väg till Kyjiv känns som att komma hem. Om en explosion skulle inträffa i närheten och jag dog av glassplitter skulle jag dö fullkomligt lycklig.

Många av de saker jag skrivit har varit som ett svar på att någon har sagt någonting och jag har tänkt att det där förstår jag inte.