Vad vore jag för en
om jag aldrig sett en januaridag blåna
över åkrarna och ån?
Vad hade jag för själ, om mina ögon aldrig vandrat
bland holmarna där ute och druckit jord och ljus?

Hur skulle jag kunna tala om hur jag skriver? Jag skriver! Som varje författare vet, måste man söka sig fram till den arbetsmetod som passar en själv. I varje fall ger jag inga råd.

Inspiration kommer genom att arbeta varje dag.

Man behöver stor talang för att förstå vad man inte ska skriva och i en författares medvetande är de icke skrivna verken fler än de han har skrivit. Man väljer. Och dessa val är viktiga. Å andra sidan måste man befria sig från de här liken, begrava dem, eftersom de hindrar en från att skriva det man bör, precis som det är nödvändigt att röja bort en ruin för att förbereda marken för en ny byggnad.

Rätt ord på rätt plats är den rätta definitionen på stil.

När jag kom till USA såg jag hur man kunde skriva utan att visa upp sig.

Jag hatar att hetsa en uttröttad metafor till döds.

Jag ägnar mig åt det faktiska och ändå måste man ha en enorm kapacitet för både faktiskt och kontrafaktiskt tänkande för att förstå någon sanning överhuvudtaget. Och den kontrafaktiska träningen sker verkligen genom litteratur.

Om man tar fel på första knapphålet, går det på tok med hela knäppningen.

Många av Rysslands mest betydelsefulla författare, även klassikerna, blev på något sätt ett offer i sin konfrontation med staten. Varför? Därför att litteraturen erbjuder hopp. Den utlovar liv. När man skriver är man sysselsatt med levande människor och man är själv en levande person. Men staten, byggd på död och rädsla, förkastar instinktivt litteraturens fria ande.

Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.

Det finns teknik, det finns hantverkskunnande, och man måste lära sig det. Jag lärde mig så mycket jag kunde, men nu vill jag bara berätta en historia. Jag har någonting som jag av någon anledning tycker är värt att berätta och så vill jag berätta det så klart och rent och enkelt som möjligt. Men jag har använt minst femton år för att lära mig skriva.

Närhelst ni känner en impuls att göra er skyldig till ett stycke ovanligt vacker skrivkonst, gör så – oförbehållsamt – och stryk det innan manuskriptet går till tryck. Mörda era käraste.

Det finns författare som i första versionen skriver för kort. Jag har träffat en. Men på denne ende går det hundra som skriver för mycket.

Vi vill ha slut på kriget – inte slutet på Ukraina.

– Hur vet du allt det där?
– Jag är bibliotekarie för helvete.

Ingenting är mer förbluffande än den enkla sanningen, ingenting mer exotiskt än vår egen miljö, ingenting mer fantasifullt än sakligheten.

När det outsägliga kommer i dagen är det politiskt.

Men det är en annan historia.

Alla historier kan bli pinsamma eller storartade. Det gäller alltifrån en tidningsartikel till en roman. Frågan är alltid vem som berättar och hur det berättas. Det avgör vad huvudpersonerna ska tillåtas göra och läsaren ska tillåtas se och förstå – utan att man skriver läsaren på näsan. Det avgör tonfallet i berättelsen.

Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.

Varje nutida konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp.

Jag blir personerna jag skriver om.

Språket avslöjar allt.

Skrivbordet är en farlig plats att bevaka världen ifrån.

Ett ord räcker för den uppmärksamme läsaren.

Å kall va vinternatta

Tänk innan du talar. Läs innan du tänker.

Jag använder kroppen när jag skriver romaner. Jag använder alla dess sinnesförnimmelser – hur den ser, hör, luktar, och smakar; hur den känner mjukhet, värme, kyla och smärta; förnimmelsernas detaljer när hjärtat slår, när kroppen känner törst och hunger, när den går eller springer, när den utsätts för snö eller regn, när den håller någon i handen.