Över en viss nivå är litteraturen ett försök att påverka åsikterna hos sina samtida genom att återge erfarenheter.

Vad jag verkligen tror är att det finns inga birollsinnehavare, varken i livet eller i konsten.

Skriv kort, helst inte alls.

Jag fick gå ut och lukta på staden.

GÅ UPP OCH BÖRJA ARBETA OMEDELBART.

Jag bara skriver. Finns det något att säga om det? Jag skriver en första version, rättar den och skriver rent. Sedan är det klart. Fungerar det inte åker det i papperskorgen. Antingen får jag en bra start eller så får jag det inte.

Putinregimen kan inte jobba med kapabla personer. Det enda som spelar någon roll är lojalitet. Den som tänker för självständigt kastar de i fängelse.

Varför är då min vers så ofruktbar
och saknar nytt behag, variation?
Jag borde kanske se vad tiden har
av konstfullhet för inspiration.

Vi vill inte ha det här kriget, vi har aldrig velat det och alla vet om det. Men om Ukraina brinner så kommer ert Moskva att brinna.

Ord ja. Dem kan jag en del om. Egentligen är ord det enda jag kan något om, och det enda jag kan vara till någon nytta med i ett krig som fötts ur en lögn så hävdvunnen att ingen märkte den.

Detta är vad essäskrivandets praktik är, för mig: ett snubblande försök att återskapa, i språket, en gemensam plats som är öppen för alla.

Det händer nästan alltid något kul när man vänder på perspektiv, pratar baklänges.

Den som inte lärt sig begränsningens konst har aldrig lärt sig skriva.

Filosofer tycker om stränga, logiska strukturer, men många företeelser förstår vi genom berättelser där abstrakta idéer exemplifieras.

Om man vet precis vad man ska göra, varför då göra det?

Det var tider det –
att sparka en läderfotboll
renare och längre
än man någonsin väntat sig!

I skrivandet finns ingenting av det där oegennyttiga.

Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande.

Det går en liklukt genom mänskolivet.

Himmel försvinner i vatten,
vatten försvinner i himmel.
Fisk simmar i granskog.
Fågel flyger i vatten.
Vi ror över berg.

Man kan finna världen i varje individ.

Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Ibland frågar man mig: Talar människor verkligen så där vackert? Ja, aldrig talar människan vackrare än i kärlek och i dödens närhet.

Ödmjukhet är grundvalen för alla dygder.

Artificiell intelligens kan inte tänka, eftersom den saknar förmåga till passion, till passionerad berättelse.”

Om man till exempel säger att elefanter flyger på himlen så kommer folk inte att tro dig. Men om du säger att fyrahundratjugofem elefanter flyger på himlen kommer folk antagligen att tro dig.

Jag försöker göra det enkelt. Jag försöker skriva som det är.

Ibland tar en dikt fem minuter att skriva, ibland tar den månader. Det finns ingen regel.

I den lilla pausen mellan två ord finns ett stort urval möjligheter: man är fruktansvärt fri, och samtidigt skapar texten sig själv och man är dess förmedlare.

Jag var trött på att tänka i grupp. Jag ville tänka ensam. Jag ville veta vad jag tänkte på när jag tänkte för mig själv. Det var en lust som kom från ingenstans och den var hänsynslös. Som hunger. Som sömn. Som sex.