Har man varit författare så länge som jag så vet man att ingen annan kan skriva som just man själv.

Tänk innan du talar. Läs innan du tänker.

De flesta människor avslöjar sig genom sitt kroppsspråk och det kan man inte notera över telefonen.

Rätt ofta räcker språket inte till. I min bok Bachmut finns en episod med en nittonårig soldat som är på väg ut till fronten. Han får frågan om vad han tänker på i det ögonblicket, han svarar: ’Jag vill inte vara i det här ögonblicket.’

Jag använder kroppen när jag skriver romaner. Jag använder alla dess sinnesförnimmelser – hur den ser, hör, luktar, och smakar; hur den känner mjukhet, värme, kyla och smärta; förnimmelsernas detaljer när hjärtat slår, när kroppen känner törst och hunger, när den går eller springer, när den utsätts för snö eller regn, när den håller någon i handen.

Rätt ord på rätt plats är den rätta definitionen på stil.

Språket avslöjar allt.

Varje nutida konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp.

Om man tar fel på första knapphålet, går det på tok med hela knäppningen.

Träna din tunga på att säga ’Jag vet inte’, på det att du inte må bli insnärjd i falskhet.

Jag ägnar mig åt det faktiska och ändå måste man ha en enorm kapacitet för både faktiskt och kontrafaktiskt tänkande för att förstå någon sanning överhuvudtaget. Och den kontrafaktiska träningen sker verkligen genom litteratur.

När det outsägliga kommer i dagen är det politiskt.

Det finns tusen historier, men bara en av dem är min.

Jag blir personerna jag skriver om.

Vi vill ha slut på kriget – inte slutet på Ukraina.

Inspiration kommer genom att arbeta varje dag.

När jag kom till USA såg jag hur man kunde skriva utan att visa upp sig.

Jag skulle vilja säga att jag stryker mer än jag skriver.

Först och främst försöker jag göra sången enkel. Att göra den så naken och enkel som möjligt. Och få ned den på papperet.

Dyrka den kritiska andan.

Ett ord räcker för den uppmärksamme läsaren.

Å kall va vinternatta

– Hur vet du allt det där?
– Jag är bibliotekarie för helvete.

Förväxla inte hyllningar med prestation.

Det finns författare som i första versionen skriver för kort. Jag har träffat en. Men på denne ende går det hundra som skriver för mycket.

Klockan sju en onsdagsmorgon i januari är det uppenbart att världen inte skapades för Människan, särskilt inte för hennes bekvämlighets och trevnads skull.

Man behöver stor talang för att förstå vad man inte ska skriva och i en författares medvetande är de icke skrivna verken fler än de han har skrivit. Man väljer. Och dessa val är viktiga. Å andra sidan måste man befria sig från de här liken, begrava dem, eftersom de hindrar en från att skriva det man bör, precis som det är nödvändigt att röja bort en ruin för att förbereda marken för en ny byggnad.

Alla historier kan bli pinsamma eller storartade. Det gäller alltifrån en tidningsartikel till en roman. Frågan är alltid vem som berättar och hur det berättas. Det avgör vad huvudpersonerna ska tillåtas göra och läsaren ska tillåtas se och förstå – utan att man skriver läsaren på näsan. Det avgör tonfallet i berättelsen.

Hur skulle jag kunna tala om hur jag skriver? Jag skriver! Som varje författare vet, måste man söka sig fram till den arbetsmetod som passar en själv. I varje fall ger jag inga råd.