April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.

Vårt sätt att leva,
ängsligt eller djärvt,
kommer att ha varit vårt liv.

Varje morgon måste man veva igång och tänka på alla gräsligheter man gjorde igår och hur man kan kompensera sig genom att göra bättre ifrån sig idag.

Det finns teknik, det finns hantverkskunnande, och man måste lära sig det. Jag lärde mig så mycket jag kunde, men nu vill jag bara berätta en historia. Jag har någonting som jag av någon anledning tycker är värt att berätta och så vill jag berätta det så klart och rent och enkelt som möjligt. Men jag har använt minst femton år för att lära mig skriva.

Jag sätter ett stort värde på mina läsare. Jag behöver inte så många. Men jag vill gärna ha dem jag har, för de är verkligen bra. Det är för dem jag förklarar mig.

De ursäkter och bortförklaringar som jag dagligen ser folk komma med för att sona ett övertramp tycks mig fulare än själva övertrampet.

Men vad ska man ha en författare till? Allt handlar om att sätta sig in i andras liv, andra huvuden – författare har alltid gjort det. Om man klantar till det kommer någon att tala om det för dig, värre är det inte. Jag tror att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Allt handlar om att känna till fakta.

Jag slits mellan den jag är
och vad dom har mej till
Du ser nog att jag rör min mun
men aldrig vad jag vill
Vad jag vill vet jag bäst
i en värld där
tomma tunnor skramla mest

Följ fakta, och bara fakta, för de kan ta dig till platser som är märkligare än fiktion.

Domaren är ni.

Till sist sätter jag mig ner för att skriva och då börjar de verkliga problemen.

Jag tänker allt mer på det moraliska kring intervjuandet. Varför ska folk berätta för mig? Hur tar jag hand om det de berättar? Jag drömmer om att skriva fiktion, just för att jag tycker det är så komplicerat att närma mig människor.

Jag har inga fasta skrivregler eller skrivschema. Jag har kommit underfund med att det skapar sådan oro, därför att det var så många dagar jag satt framför skrivmaskinen och ett vitt papper och inte skrev någonting. Det var en förfärlig upplevelse. Så jag skriver när jag börjar ha fraser i huvudet – jag skriver ner dem och sedan, efter ett tag, går jag till skrivmaskinen.

Det är inte den flotta vändningen, den abrupta höjdpunkten eller det sömlösa händelseförloppet som karakteriserar en författare och gör honom unik. Det är en ton, det är ett sätt att se på saker. Det är en rytm, det är vad som inom poesin kallas en naturlig rytm.

De flesta människor gillar sällskap och de uppskattar möjligheten att få uttrycka sig. Jag ger dem den möjligheten.

Sedan den 24 februari talar vi krigets språk. Allt har blivit svartvitt. Konsten blir en del av landets försvar. Det finns ett behov av att sjunga samma sånger, göra sig hörda med en röst. En symbol för detta är soldatsången om röda skogsolvon från första världskriget som hörs över hela världen i dag. Detta är inte en tid för det individuella perspektivet, utan en tid för gemenskap och kamp.

Vi måste förstå att ukrainarna inte bara försvarar sig själva och sitt territorium, utan att de försvarar oss alla, hela Europa och även Skandinavien.

Människor med svag karaktär är vanligtvis bondfångare eller bråkmakare; de är inte ärliga och jag tror inte att de skulle vara bra låtskrivare. De är självupptagna, ska alltid ha sista ordet om allting och jag känner inga låtskrivare som är på det sättet.

Sätter du dig ner och skriver allt du kommer på så är du en skribent. Men en författare är någon som kan bedöma värdet av det skrivna, utan nåd, och radera det mesta av det.

Det finns författare som i första utkastet skriver för kort. Jag har träffat en. Men på denne ende går det hundra som skriver för mycket.

Jag tänker på form som ett sätt att bli fri.

Läsaren är minst lika klyftig som du.

Glädjen man kände som barn över att kunna forma bokstäver till ord och ord till meningar, med en fint spetsad penna på vitt papper – denna glädje, lika barnslig, får man tillbaka i Paris när man är 60 år gammal och jag ser allt med friska ögon, nästan som en provençalsk fiskare eller fikonodlare, så mitt omdöme har nog hemul. Man skall tänka sig för och smaka sig fram i vällustens labyrinter.

Skribenter använder alltid åt helvete för många adverb. Jag hittade nyligen på en sida elva som justerade verbet ’sa’. ’Sa han surt, häftigt, uttrycksfullt och så vidare.’ Redaktörskap borde antagligen gå ut på att råda en skribent som inte kan gestalta hur hans figur talar borde söka sig ett annat jobb.

I won´t forget but I won’t be lonely
I’ll remember April and I’ll smile

Arbeten som inte är baserade på verkligheten intresserar mig inte såvitt de inte är fullständigt överdådiga, till exempel Alexander Dumas eller Victor Hugos romaner, som är alldeles unika. Men jag kallar inte ’påhittade historier’ kreativa arbeten utan snarare konstgjorda arbeten.

Jag vet inte vad jag tänker förrän jag skriver ner det.

Hemligheten bakom att tråka ut människor är att berätta allt för dem.

Skapandet är lite överreklamerat. Jag får en idé, resten är en sammanställning av vad man fått från andra människor. Egentligen handlar det bara om stöld under organiserade former.