Under arbete
Jag håller på med en ny bok. Det går trögt. Det är ovanligt mycket att läsa – ett jättelikt arkiv, andra arkiv, litteratur – så pass mycket att bara tiden sätter en gräns. En hel del är svårtytt. De flesta inblandade är döda och de som lever vill de flesta inte prata med mig. För att få någon ordning på torpet har jag tänkt kasta ner några anteckningar då och då. Senaste inlägget överst.
Läs mer här
Tio Leonards bud
Elmore Leonard började jag läsa på 80-talet. Jag föll pladask. Bara titlarna: Swag. Stick. Glitz. Inga prologer, pang på. Inga monster, bara människor. Ett språk som det sjöng om. Han var rolig, skarp, mänsklig. Han skulle ha fyllt hundra i höstas. Jag läste en nyutkommen biografi, gick tillbaks till hans böcker och gjorde ett försök att fånga hans tio bud om skrivkonsten.
Läs artikeln här
Fascisten
Omslaget klart. Formgivare: Michael Ceken. Foto: Jonas Wikander. Förlaget skriver: ”Anders Sundelin har läst brev, artiklar och Säpoakter, även talat med inblandade, för att skriva den definitiva berättelsen om den blinde poeten som kom att forma den moderna högerextrema rörelsen.” Utkommer i augusti. Jag är väldigt glad över att vi hittade det här ovanliga fotot.
Läs mer här
Citatet
Jag tycker om att lära känna folk. Jag tycker om att ställa frågor. Jag ställer frågor på ett sätt som aldrig tyder på skvaller. De tyder på ett seriöst intresse eftersom jag är seriöst intresserad. Många journalister har ett ärende. De har en historia, de vill ha dig, de vill inte längre ha dig. De har fått sin historia. Men jag återvänder alltid. Jag tycker om att återvända till historier efter att jag fått dem.
För varje rad, varje mening, lyckas man eller misslyckas, lyckas eller misslyckas.
Lär dig att se varje sak – och orden fogar sig villigt.
Flickan kunde göra två saker felfritt: hon kände igen en anständig människa och hon kunde konsten att krydda en borsjtj.
I sakprosa vet vi nästan aldrig sanningen om vad som hände.
Arbetsrummet brukade vara ett hav i vitt innan Bang blev färdig.
Det är alltid frestande att visa sig på styva linan, att visa hur mycket man kan.
Var nyfiken – var nyfiken på så mycket som möjligt. Tänk på hur nyfiken du är, eller inte är, i allmänhet, som person. Om du inte är väldigt nyfiken, tänk på varför du inte är det. Och försök odla nyfikenhet. Om du är nyfiken, kommer du att lära dig saker, och ju mer nyfiken du är desto mer kommer du att lära dig. Och nyfikenhet kan leda dig djupare och djupare in mot alla flera ämnen.
Jag tycker inte om ordet prosa; det är för prosaiskt. God prosa bör smälta samman med poesins ljus; prosa bör vara som poesi, poesi bör vara begripligt som prosa.
Viljan att lösa gåtor och genomskåda mysterier gav mig lust att skriva, som om skrivandet och fantasin kunde hjälpa mig att äntligen hitta svaren.
Snacka på bara.
Men håll fingrarna borta från min stil!
Det är mitt ansikte.
Inget alldeles idealiskt kanske,
Men det är i alla fall mitt!
Det är med det jag talar, jag sjunger med det, jag ser,
Smakar och känner med det.
Jag vet, varför jag vill ha det, som det är.
Det måste se lätt ut, men det tar en evighet för mig att få det att se lätt ut.
Jag har ingen speciell rutin. Grejen är att varje dag jaga det där och det kan tillämpas på allt man tar sig för; även den minsta viljeyttring är bättre än att inte göra någonting alls.
I Putins mentala universum, som delas av många i hans omgivning, är ukrainare bara lite speciella ryssar. De som insisterar på sin ukrainska särart, på sin skillnad från ryssarna och på sin rätt till en självständig och oberoende ukrainsk stat framställs som marionetter i händerna på västerländska herrar, som ständigt försöker skada Ryssland.
Det är naturligtvis konstigt att när man lägger till ord för att måla en klarare, mer exakt bild blir den bild som man försöker tydliggöra ofta mer otydlig.
Att skriva är ett sätt att leva.
De vill att du ska känna dig maktlös och ge upp och låta dem trampa sönder allting och det tänker du inte låta dem göra. Du ger inte upp och det gör inte heller jag.
Min fru brukade ibland säga, ’Det där är en hemskt massa arbete på något som kanske aldrig kommer att publiceras.’ Hon behövde inte tala om det för mig. Det tänkte jag på hela tiden.
Stryk! Stryk! Stryk!
Jag tänker en hel del på styrka och tempo när jag skriver. Det är som cykling. Man vill inte köra i samma fart hela tiden. Det beror på terrängen. Ibland måste man pressa på riktigt hårt och sedan återhämta sig en stund. Och med berättelser tycker jag att om man går på för hårt, full fart hela tiden, då kan man verkligen trötta ut läsaren.







