Det bästa sättet för mig att skriva är inte att säga: Här är en stor idé som jag ska försöka formulera de nästa tjugofyra timmarna, utan i stället: Jag ska skriva tre sidor och sluta när jag vet vad jag ska skriva nästa dag.

Jag är periodare, den sortens kille som går ut för att ta en öl och vaknar i Singapore med helskägg.

Jag älskar omarbetning. Jag älskar redigering. Det är då jag skär bort som bäst, skriver som bäst. Jag tror inte på utkast, men jag tror på att ta tag i något och verkligen sätta igång med vad det ska bli och med vad som får en att fortsätta skriva. Att hitta sin röst för just den berättelsen.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Jag letar efter en bra story. Jag ger fan i var den finns någonstans, eller under vilka omständigheter den inträffar.

Det finns tusen historier, men bara en av dem är min.

Upp före kl. 8. Arbetade helt i onödan, fick kassera. Är trött.

Man kan inte skriva utan passion.

Och det enda intressanta är människan.

Skriv snyggt om det människor inte vill veta.

Hon förstår inte allt men befinner sig i ett tillstånd av förundran. Det är ett mycket renande tillstånd.

För första gången brister hon i gråt, med en märklig känsla av lättnad, precis som jag själv hade gjort den 24 februari 2022: nu har det du fruktat så länge blivit verklighet. Plötsligt klarnar allt: ryssarna kommer att förstöra våra museer, bibliotek och universitet. Och nu är frågan vara: vad kan vi göra?

Men det är fan vad man ändå skall kunna innan man kommer tillbaka till sin natur!

Botemedlet för tristess är nyfikenhet. För nyfikenhet finns inget botemedel.

En mening utan disciplin är inte en upplyst procession, utan en fackelbärande mobb.

En författare, tror jag, är någon som ägnar sin uppmärksamhet åt världen.

Jag brukade skriva med ungefär samma stil, men nu försöker jag mer och mer hitta en röst och stil som passar till stoffet.

Jag vill inte att folk ska ha tråkigt när de läser mig.

Är det lustfyllt att träna på gymmet? Det är och det är inte, men man har känslan när man håller på att det är någonting på plussidan. Man är väldigt uppslukad när man skriver och man frågar sig inte om det är lustfyllt eller hemskt. Att börja skriva kan vara smärtsamt och underbart när man håller på. Viljan har anpassat sig och man känner sig bra igen.

Att bestämma sig för att skriva var som att hoppa ner i en frusen sjö.

Det finns ingen medfödd begåvning. Det finns bara resultatet av en begåvad personlighetens oavbrutna arbete för mänskligheten – vilket inte utesluter en högt uppdriven egoism. Det medfödda är bara ett frö, ett embryonalt stadium, som kräver allt tålamod och all energi en människa besitter för att bryta jordskorpan och slå ut i blom i det himmelska ljuset.

En del redaktörer är misslyckade författare, men det är också de flesta författare.

Men snart hade skeppen försvunnit vid horisonten och jag blev där jag var, i den värld som var vår, en värld fylld av plikter och irrbloss.

Det är lätt att gömma sig bakom den abstrakta idén att ”ju fler vapen det finns, desto fler krig kommer det att bli” när man själv befinner sig i säkerhet.

Jag har tänkt att man skulle kunna ge meningar den kraft och skönhet som finns i musiken. Trots att jag misslyckades och faktiskt har misslyckats till den dag som i dag är så har processen, försöken, förfinat min känsla för skönheten hos en mening.

En människa förblir vis så länge hon söker visheten; när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr.

När man är färdig med ett arbete återstår ännu något ganska besvärligt, nämligen att överdra ytan med en fernissa av lätthet, en angenäm touche, som för läsaren döljer och besparar honom åsynen av den möda författaren gjort sig.

Man ska inte glädja sig i onödan.

Om man vill ha med en detalj måste man försäkra sig om att den har gjort rätt för sig.