Vi har inte råd att vara pessimister. Jag har inte förlorat hoppet om att få återvända till mitt hem på andra sidan Dnipro.

Jag är i rätt bra form, fysiskt, för att vara nittiotvå. Vaknade upp igen imorse, så det är bra.

Litteratur handlar om individer.

Att fråga riktigt är att veta mycket.

tidiga morgnar händer det plötsligt att
livet är vad det kunnat vara

Punkterna ger andrum åt den som läser högt och rådrum åt den som läser tyst, och också den som blott lyssnar kan tack vare tätare avslutningstonfall och längre pauser, som interpunktionen framtvingar, lättare ta till sig innehållet.

I natt genomled Kiev ännu en rysk missil – och drönarattack vid ungefär fyra lokal tid. Själv sov jag genom attacken och hörde ingenting, men jag minns att jag vaknade någon gång under natten därför att min Khersonfödde hund började skälla väldigt högt – innan han kröp upp intill mitt huvud.

Hur ska man få med allt! Hur ska man kunna ta bort någonting!

När man nöjer sig med att förstå till hälften, nöjer man sig också med att uttrycka sig i halvkvädna visor och då skriver man ytligt.

Du som umgås med medelklassen, säj mej, hur har di det där nere, har di piano?

För mig handlar skrivande om att finna rätt rytm.

Inkompetensen röjer sig i bruket av för många ord.

Det är med goda känslor som man skapar dålig litteratur.

Det är farligt att inte låta saker åldras, och om någonting verkligen är bra, då ska man stoppa undan det i en månad.

En del av spänningen med en bra historia är möjligheten att man blir lurad eller överraskad.

Den stora konsten är att säga ovanliga saker med enkla ord.

Om konst inte är ett äventyr, vad är det då och vad är dess berättigande? Varken en fri konstnär eller en fri människa gör det bekvämt för sig. En fri konstnär skapar själv med stor möda sin egen ordning.

Kära mars – stig på –
så glad jag blev
jag väntade dig redan –
lägg av din hatt –
du har visst gått till fots –
så andfådd som du är –
Kära mars hur mår du och de andra –
hade naturen det fint när du såg den sist?

Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.

Jag försöker förstå varför människor handlar som de gör.

Och hela tiden står radion på.
Inte den där gamla lådan, ni dumhuvuden!
Jag menar en annan, en så kallad ’inre’ radio,
där fyra eller fem stationer blandas
knastrande till brus och störning.

Och ingenting på ett begripligt språk!

För det första, glöm inspiration. Vana är mer tillförlitlig.

En bättre författare är alltid tvetydig.

Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet.

Att en människa är lyhörd inför sin egen begåvning innebär framför allt att hon har en tro på sig själv.

Jag tycker om en martini. Högst två. Efter tre ligger jag under bordet. Efter fyra ligger jag under värden.

Jag kan aldrig påminna mig, att jag varit nöjd med något, som jag skrivit.

Grubblar över ställning i yrket, vad folk tänker om mig, hur det ska gå, hur jag ska orka, om jag ska duga.

Nu för tiden försöker jag ha ett utkast som ger mig känslan av vad som ska komma, även om jag sällan lyder det. Vad som händer är att jag måste skriva om början många gånger. Det är först mot slutet av boken som jag är medveten om vad jag ville säga, vilket är varför jag nästan alltid skriver slutet bara en gång, och ibland inte ens ändrar någonting i det.