Jag köper tågbiljetter till Polen och reser genom ett oroat Europa, på väg hem till Ukraina. Där kommer jag bara att vara mig själv i kriget, inte själva kriget.
Givetvis kommer min son inte att följa med mig; vi är just på väg att skiljas åt. Men det vet han inte ännu.

Exakt överförd upplevd erfarenhet ger inte alltid bästa möjliga dikt, delvis därför att man drar sina slutsatser om vad man har upplevt redan innan man börjar skriva. Vad man vill ska hända är att man upptäcker något på sidan. Då kopplas elektriciteten på, man uppfinner berättelser för att komma fram till saker, insikter man inte redan hade. Det är vad jag tror på.

Först i begränsningen visar sig mästaren.

Media, pluralis för medioker.

Vårt språk är som en gruva, där guldet påträffas först på ett visst djup.

Å, dessa fingrar,
hur ofta tvingas de inte
slava för en kall hjärna
och en död kropp!

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

När jag skriver får jag snarare hålla igen, det som verkligen skett skulle framstå som osannolikt.

Intervjuaren:
– Vad säger du till unga författare som kommer till dig med den vanliga desperata frågan: Hur blir jag författare?
James Baldwin:
– Skriv. Hitta ett sätta att försörja dig på och skriv. Det finns inget annat att säga.

Att ge sig ut tidigt, hala
In stadigt från botten,
Klandra fångsten, och ett smil
Medan du hittar rytmen
Som går genom dig, sjömil efter sjömil,
Till ditt egentliga tillhåll
Någonstans, långt ut, bortom…

Resten av natten sitter jag på bädden och ser Ukraina svepa förbi, men också närma sig, tränga in i mig, precis som vinden utifrån fyller mina lungor med det syre jag behöver så desperat. Varje minut på väg till Kyjiv känns som att komma hem. Om en explosion skulle inträffa i närheten och jag dog av glassplitter skulle jag dö fullkomligt lycklig.

Okänd författare söker damsällskap mellan verserna. Svar till – ’Att skriva är ensamt’

Denna sållning av texten och stoffet är välgörande och låter till och med de pinsamma parterna i texten framstå i försonligt ljus.

Otte lärde mig att man måste se allting. Man måste se allting för att lära sig, länge, länge, länge. Och sedan se en gång till. Och sedan inte skada något. Utan tycka om det.

När jag var ung brukade jag gå fram som en bergsklättrare: jag måste komma till en viss punkt och sedan betraktade jag allt bakom mig som erövrat. Men nu gör jag inte alls så. Först hafsar jag igenom allt och om jag gör något dumt eller kommer från ämnet fortsätter jag att skriva till slutet och kommer ut på andra sidan. Jag är inte alls någon perfektionist från början. Allt putsandet gör jag i sista vändan.

Läst liv är levt liv.

I sakprosa vet vi nästan aldrig sanningen om vad som hände.

Jag har svårt att komma igång. Om jag har en idé för en roman hittar jag alla möjliga ursäkter för att inte börja arbeta. Om jag håller på med en novellsamling, korta texter, har var och en sin egen startsträcka. Även med artiklar är jag långsam i starten. Även med tidningsartiklar har jag samma problem med att sätta igång. När jag väl har börjat kan jag vara ganska snabb. Med andra ord, jag skriver snabbt men med stora tomrum.”

Jag skriver om det jag kan.

Uppgiften är att få människor verkligen intresserade av den värld de lever i.

Långsamheten är poängen – att undersöka varje mening, ta bort sådant som inte är nödvändigt, lägga till detaljer som tidigare inte föll mig in. Att ha en bra historia redan från början är inte något som imponerar på mig. Jag föredrar att hitta på allt vartefter det kommer.

Det var som vanligt. Vad jag efterfrågade var fakta; vad jag fick var en predikan.

En bra författares bästa gåva är en inbyggd, stötsäker skitdetektor.

Konstnärens roll är att ställa frågor, inte att besvara dem.

Ordens arrangemang betyder något och det arrangemang man vill ha återfinns i den bild man har i huvudet. Den bilden avgör om det här ska bli en mening med eller utan bisatser, en mening som slutar abrupt eller en mening som dör långsamt, lång eller kort, aktiv eller passiv. Bilden talar om för dig hur du ska arrangera orden och ordens arrangemang talar om för dig, eller mig, vad som händer i bilden.

Att sitta i Oslo i maj på Karl Johann
Och hålla ett glas pilsner i hand
Bland blommor och syrener och kastanjer med minsann
Det nöjet plär jag unna mig ibland.

Romantisera inte din ’kallelse’. Endera kan man skriva bra meningar eller så kan man det inte.

Uppriktighet och ren sanning är fortfarande på sin plats och gångbar, vilken tid man än lever i.

Jag brukade skriva med ungefär samma stil, men nu försöker jag mer och mer hitta en röst och stil som passar till stoffet.