Det var underbara dagar. Det var varmt, luften mjuk och glasklar trots att det blivit höst och de spelade till långt in på kvällarna, utan risk för att fukten skulle förstöra racketsträngarna. De återvände varje eftermiddag, spelade i omgångar eftersom det bara fanns en bana och klockan fyra kom betjänten Perotti med en tung silverbricka fylld av smörgåsar med de mest ljuvliga pålägg. En serveringsvagn, dragen av husan eller kokerskan, kom lastad med kaffe, te, mjölk och läskande drycker. Tennisplanen tillhörde familjen Finzi-Contini, det var oktober 1938 och Mussolinis raslagar två månader gamla. Därför spelade de här. Judar fick inte längre spela på stadens planer. Berättaren blir god vän med familjen, förälskar sig i dottern Micòl som läser Emily Dickinson och kan namnen på alla växter, håller honom på avstånd. Hela familjen kommer att deporteras till Tyskland, försvinna där. Endast berättaren finns kvar i Giorgio Bassanis roman Den förlorade trädgården (Modernista). ”Att det bara upphörde/ mitt inne i en fras, mitt i ett danssteg”, som Göran Sonnevi skriver i Klangernas bok (Bonniers). I The Nits sång ”J.O.S. Days” står krigsmonumentet mellan två fotbollsplaner med namnen på dem som spelade där, ”They were center forwards, keepers and backs/ They thought they would win”. (Den finns på In the Dutch mountains [CBS].) Det är svårt, nästan outhärdligt, att tänka på.
