Jag tror det var Red Top, kåsören, som skrev att han önskar han vore arbetare. De dör ju aldrig. Aldrig en dödsruna. James Kelman skriver om arbetarklassen. Varje gång jag återvänder till honom inser jag inte bara hur oerhört bra han är, också unik. Han skriver om män som arbetar – på fabrik och byggen, som bärare, städare, chaufförer; de förvandlar djungel till näpna täppor, rengör klortankar, sopar gator – eller går utan jobb, driver omkring, letar efter någonstans att sova och trampar rakt i en vattenpöl. ”One penny left. What a life.” De får inte ihop det. De är för gamla, för fula, för tafatta. De spelar på hundar, vinner ibland. Hans språk ligger nära talspråket, mycket slang, musikaliskt. Det sjunger om hans texter. Svåröversatta. Nej, han finns inte på svenska. Han har jämförts med Becket och med Kafka. Donald Stuart har sagt att Kelman förändrade hans liv. Själv säger han att han bara berättar den förbannade sanningen, ”som jag ser den”. Nu senast läste jag Keep moving and no questions (PM Press) som innehåller hans tre senaste novellsamlingar. Inte en lugn stund. I Not not while the giro (Minerva) finns ”Acid” (Syra): om en ung man som faller i en tank med fötterna före. Tio meningar. Den ska vara sann.
