Hanna Arendt reste till Jerusalem för att skriva om rättegången mot Adolf Eichmann och kom tillbaka med en historia om den banala ondskan. Hon påstod att onda människor som han var ”skrämmande normala”. Hanna Arendt hade fel, påstår Bettina Stangneth i Eichmann before Jerusalem (Vintage), en sann thriller om Eichmanns flykt till Argentina, livet i exilen och konsten att bedra en hel värld. Hanna Arendt bedömde honom utifrån hans yttranden under förhör och rättegång; hon var ovetande om det han talat och skrivit tidigare. Hon underskattade honom, trodde inte att en man av hans sort kunde förstå en filosof som Kant, att han bara kommit till andra slutsatser än hon. Han var ideologiskt övertygad om att han hade rätt och hade gjort rätt. Han kunde tänka – vilket Arendt inte trodde – hans yttranden grundade sig på ett komplett tankesystem, hans göranden ett resultat av en politisk ideologi, ”perverterad från grunden och uppåt”. Han ångrade sig inte. Han var allt annat än banal, han var djävulen själv. Bettina Stangneth berättar också om de överlevande nationalsocialisternas försök att skapa en international alltmedan världen långsamt blir medveten om nazisternas fasansfulla brott. Hanna Arendts iakttagelser och resonemang finns i Den banala ondskan (Daidalos).
