”Jag var högst elva år gammal då drömmen om att bli författare föddes hos mig, och mycket snart blev det en fast förankrad ambition.” Så börjar V.S. Naipaul sin berättelse om vägen till författarskapet och kampen om att hitta sin identitet, sliten som han var mellan tre kulturer. Det skulle dröja innan han debuterade, ännu några år innan han hittade sin röst. De författare han läst och som inspirerat honom – Jules Verne, Charles Dickens, Joseph Conrad – var enastående, banbrytare, men han kunde inte skriva om det de skrev om, inte skriva som de. Det tog tid innan han förstod att han skulle skriva om gatan där han växte upp, om livet på Trinidad där han varit en utböling, om det Indien som bara fanns i historierna som berättades. Och när han kom underfund med det kom också språket, tonen, rösten till materialet. Det här berättar han i Att läsa och skriva (Wahlström & Widstrand), en underbar liten bok på 72 sidor om förmågan att hitta fram till ”en egen uppfattning om det som fanns omkring mig”. Hans An area of darkness (Penguin) läste jag för decennier sedan, den var besvärlig, uppriktig, skilde sig från allt annat i reportageväg om Indien. Naipaul är indier, inte en vit man, tvingas utstå vad indier får utstå och han är känsligare än de flesta. Kanske den enda av böckerna som stått sig.
