Det är femtio år mellan John Kenneth Galbraiths The great crash 1929 (Houghton Mifflin) och Paul Krugmans Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder (Leopard), de behandlar olika ekonomiska kriser, men båda författarna avslöjar psykologins starka inverkan på aktiemarknaden, valutarörelserna, räntornas uppgång och fall. Galbraith förklarar spekulationsvågen, som ledde till den svarta torsdagen och vidare in i trettiotalsdepressionen, med bland annat en hänvisning till tjugotalets mood, det vill säga den stämning som fick folk att tro att alla kunde bli rika utan att behöva anstränga sig. När Paul Krugman analyserar senare kriser använder han sig av en modell med ”minskat förtroende” som en viktig komponent. Priser och kurser faller inte för att de är mindre värda, utan för att de anses vara det. Alltså: systemet fungerar bara om vi tror på det. Båda författarna skriver elegant och begripligt även för lekmannen. ”Som välrenommerad ekonom är jag fullt kapabel att skriva saker som ingen kan läsa. Oläsliga texter – mina egna och andras – hjälpte mig förvisso att komma fram till de uppfattningar som presenteras här, men vad världen nu behöver är upplyst handling och för att uppnå det måste idéer presenteras så att de är tillgängliga för stora grupper av människor och inte bara sådana som har doktorsexamen i nationalekonomi.” Bra sagt, Paul.
