Om björnen på stranden berättar Göran Hägg i sin infallsrika Författarskolan (Wahlström & Widstrand), alltså att slänga in en grizzlybjörn i handlingen för att hålla kvar intresset för paret som kysser varandra på stranden. John McPhee berättar om en verklig grizzlybjörn i Draft No. 4. On the writing process. Den dök upp redan första dagen under en niodagarsfärd genom Alaska men hade han börjat berättelsen med den hade fortsättningen blivit alltför svår. Berättar man en sann historia kan man inte flytta runt en björn hur som helst. Däremot kan man bryta tidsordningen, kasta om handlingen utan att göra våld på verkligheten, alltså börjar han med dag fem och fortsätter i ytterligare fyra, bryter för en tillbakablick mot resans början, grizzlybjörnen dyker upp, handlingen fortsätter och strax innan cirkeln sluts dyker ännu en björn upp, en mindre björn som i verkligheten dök upp vid resans mitt. ”Läsaren ska inte lägga märke till strukturen”, skriver John McPhee som skrivit reportage sedan början av sextiotalet och undervisat i skrivande vid Princeton nästan lika länge. ”Den ska vara lika osynlig som kroppens ben.” Någonstans måste berättelsen börja, fortsätta och sätta sig ner när den kommit fram. I Oranges berättar han allt om apelsiner, i The John McPhee Reader finns smakprov från hans tolv första böcker, samtliga förlagda av Farrar, Strauss and Giroux som ser till att hålla alla hans böcker i lager. Skrivandets essens är omskrivning. Det skriver han också.
