När Svetlana Aleksijevitj intervjuade Ljudmila Ignatenko, änka efter brandmannen Vasilij Ignatenko som dött i Tjernobyl, hörde hon en historia om kärlek. Den inleder Bön för Tjernobyl (Ordfront) och den är svår att komma förbi på grund av all denna smärta. Försök. Det går. Svetlana Aleksijevitj, som arbetar med den svåra konstart som brukar kallas oral history, muntlig historia, bygger en symfoni av röster kring sitt tema: Vad är det att vara människa? ”Jag väljer ut det som är så starkt att inte ens Dostojevskij skulle kunna hitta på det”, har hon sagt. (Och så fick hon Nobelpriset i litteratur 2015. Förlaget Ersatz har gett ut alla hennes böcker i urtjusiga volymer. Jag har börjat läsa dem i den ordning hon själv skrev dem: Kriget har inget kvinnligt ansikte, Zinkpojkar… Längre har jag inte hunnit. Det går långsamt. Så mycket smärta.)
